Anteckningar!
I Gits Olssons kölvatten...



... for vi iväg en lördagsmorgon. En lördagsmorgon som gjord för en seglats med Claes och Jonnas motorbåt ut till Fåglarö. Med ett dovt muller under durken från den kraftiga V8 motorn, lämnade vi så Saltsjöbaden i en vattendimma som fick regnbågen att spela upp i alla dess nyanser av färgkombinationer. Strax låg Saltis som en siluett, och Claes började berätta om alla öar vi passerade på både styrbords, och babordssidan. Grosshandlarvillor blandat med diverse mer eller mindre lönsamma små varv susade förbi som lyktstolpar. Classe passade på att visa en skaplig kåk som var till salu då vi passerade med skummet studsande om stäven. Inte så pjåkigt hus alls sa jag till hustrun, om vi bara hade haft nio mille!

Från aktersvallet, bildades snygga bågformade krusningar där vi forsade fram under de jämna morrandet den potenta maskinen gav ifrån sig.  Föröver, gnistrade en sol mot oss som förstärktes ytterligare i fjärdens lätt krusade vatten och Christina och Sture lät sig villigt tjusas.
Långt föröver, pekar Claes med hela handen. Där, där ligger kvarnen! Den har stått där sedan drygt 300 år tillbaka som ett sjömärke, men idag utan vingar. Den har alltså en gång tjänat som sjömärke, och därför fått stå kvar. Kvarnen brann ner för en fem - sex år sen, men byggdes åter upp för oss sjöbusars skull. Man förstod lätt historien, där vi under flera passager på vår framforsande resa kunde följa märket på vår styrbordssida. Kvarnen dök upp hela tiden bakom kobbar och skär och vi landkrabbor kunde lätt orientera oss. Smådalarö dök så upp på vår styrbordssida, och Classe berättade lite lättsamt om dess anor. En skrälldus med charmiga sekelskiftes kåkar klättrade utefter vattnet som huttrande badkrukor och vi förundrades över hur fint de var bevarade, trots deras huttrande. Bevarade, sa Classe! Näe, de där är nyproducerade hus hela bunten. Ridå! Vi funderade senare... vad visste inte Classe, om de vi passerade både till lands och till sjöss? Jag har åkt i dom här vattnen i trettio år, berättade han samtidigt som han pekade ut de gamla lotshuset i svagt rött tegel på Dalarö, ovanför fiskehamnen. Till vänster om lotshuset, från sjösidan, ligger Strand Hotell. Classe pekar och vi vänder näsorna mer åt väster och spanar in hotellet. Där mellan den gröna vegetationen, skymtade vi det. De var där man spelade in pilsnerfilmen, "Pensionat Paradiset" med Thor Modéen, men då hette stället, Vinterhotellet. 

Om babord nu, ligger Jutholmen, Sveriges mest tätbebyggda ö, sägs det! Lika tätbebyggt som på ön, verkar de ligga gamla vrak runt holmen, förstod vi. Jutholmsvraket, ett
icke ännu identifierat handelsfartyg från tiden runt 1700 talet, är ett av dom. Skeppet Anna Maria, är ett annat. Snett föröver syns Dalarö Skans som nånstans på 1600 talet, anlades som fästning anförd av Karl X Gustav, men något skott har aldrig avlossats därifrån. De mest rörande som hänt därute, var när amiralsskeppet "Riksäpplet"  sjönk söder om skansen under en storm. Idag är det en betydligt fredligare rörelse som bedrivs där genom Dalarö Skans Värdshus. Nu närmade vi oss så Fåglarö och Gits sommarparadis, Ladholmen. Jonna äntrade vant fördäck med tampar och pylonkorvar i högsta hugg. Strax hade hon fjättrat båten vid bryggan och vi kunde ta våra första stapplande steg på historisk mark... Sture och jag. Vi möttes av Mats och Tinna med barn som nu har övertagit Gits paradis, Mats är yngst bland Gits och Barbros tre barn.


Där såg vi udden som Oskarsson bodde på, till vänster fann vi begagnade Bergmans sommarhus, och ute åt höger, på andra sidan om Oskarsson på udden, bodde Söderlund i viken. Gubben Erlandsson, såg vi inte till, men han låg väl ute och bevakade Ersholmsgrynnan så ingen fiskade på hans vatten. Vi hade en klöversjua med oss, om gubben skulle komma sättandes och kräva oss på fiskekortet. En klöversjua körde ju Gits och gubbarna med förr, och de dög säkert med en klöversjua idag också som fiskekort, resonerade vi. Oskarsson på udden slöjdade på en ny brygga såg vi, ty den gamla har tatt slut och begagnade Bergman var opasslig efter ett plötsligt klädsim. Han är mera klädsam med klädsim!

Vi stövlade alltså iland på Olssons brygga invid hans berömda bastu, där glatt gläfsande Pelle och Otto, två Jack Russell Terrier, studsande visade oss vägen. Någon Hoover, kunde vi dock inte se, så man undrade hur duschandet numera gick till? Man kanske inte duschar längre, man kanske använder båtskrapan! Efter en fantastisk dag för oss Gits Olsson fans, vände så Classe stäven mot Saltsjöbaden igen, och i lätt duggregn och mörker antog vi återfärden mätta både till kropp och själ, ledsagade av vänligt blinkande fyrar. En oförglömlig dag var över, en dag i Gits Olssons kölvatten.

Vid tangenterna satt Lasse och knackade...