nr 43 1968
■■■ Även jag har köpt färg-TV. Svensk färg-TV är toppen, kanske främst därför att man slipper att jäklas med Del Monte tomatsås.
  Det var ju så att man bodde några månader i USA i våras och glodde på färg-TV i en liten stad i Vilda Västern. Man hade aldrig sett färg-TV förr och var helt tagen av fenomenet. Visserligen var det lite svårt med gruppbilderna, därför att gubben till vänster var blå i ansiktet medan gubben längst till höger var gul som en kines, men eftersom det fanns flera programkanaler att välja på, kunde man eliminera obehaget genom att koncentrera sej på gruppbilder av kineser. I en utsändning från New York förekom Gunnar Myrdal i en intervju: Han hade grönt hår och det klädde honom.
    Så småningom lärde vi oss att behärska de fyra knappar med vilka man komponerade sin färgbild på den amerikanska mottagaren. Vi kom så långt, att även kineserna blev mänskliga. Det enda vi aldrig klarade var Del Monte tomatsås, vilken förekom i en reklamsnutt som vevades ett par gånger i timmen. Inte annat än jag kan förstå ska tomatsås vara röd. Men den sås som rann som en mäktig lavaström över vår bildruta två gånger i timmen var ibland svart, ibland chokladbrun, ibland gredelin, ibland blå. Vi köpte en burk Del Monte i snabbköpet och öppnade för att kolla saken. Jo, Del Monte var röd i det privata, men vi lyckades aldrig få den röd i TV under de tre månader vi ansträngde oss.
    Färgen i TV satte sina spår i programgruppernas arbete. Mannen som läste väderleksutsikterna på kanalen från Denver hade aldrig lyckats komma över det här med färg. Weatherman Bowman hette karln, en liten prick med stor kran och fruktansvärt bräkande västerndialekt. Liksom meteorologerna i svensk TV ritade han kartor. Men han nöjde sej inte med att rita, han färglade dem också. Han målade molnbankar, han målade skyfall, han målade blixtrande röda åskfronter och ibland när han var inspirerad höll han på i evigheter. Alldeles utmattad kastade han sen pastellkritorna ifrån sej och flämtade:
    — Ja gott folk, där har ni vädret för i morgon som meteorologerna har räknat ut det. . .
Sen tog han två steg närmare kameran, viskade till tittarna och sa:
    — Men oss emellan sagt så blir det inte alls så vackert i morron. Mitt knä värker så att det blir storm och regn.
    Vi undrade länge varför TV- bolaget lät väderkillen hållas med sitt målande, ända tills en granne avslöjade saken. Wheatherman Bowmans väderkartor skickades direkt från studion i Denver till en konsthandel om hörnet, där de försåldes som konstverk för priser mellan 150 och 200 dollar!
    Den svenska färg-TV:n kom hem häromkvällen. Den ger bilder av en helt annan kvalitet än de amerikanska färgbilderna, som gärna ville bli lite karamellgranna. Och ändå har vi inte lyckats ställa in vår färg-TV ordentligt än. Det står i instruktionen att man ska passa på att ställa in färgmättnaden när ‘‘ett mänskligt ansikte dyker upp i rutan”. Vi har inte lyckats bestämma oss för om det är Bedrup eller P 0 Nilsson som har det mänskligaste ansiktet. Vi försökte ställa in på Fåglumbrödernas äldsta brorsa, men det gick inte heller, för dom hade sminkat honom så han såg ut som Tyrone Power i en technicolor från 40-talet. Måtte inte Bedrup säja en rolighet, tänkte vi, för då skrattar karln och då spricker hela ansiktet och det blir pannkaka av alltihopa.
  Det amerikanska färgsystemet kallas NTSC och branschfolk påstår att det betyder Never Try Same Color. Det svenska systemet heter något helt annat och har flera fördelar. För det första är färgerna naturligare, för det andra behöver man bara en knapp för att ställa in färgen och för det tredje slipper man ligga vaken om nätterna vridande sig i grubbel över kulören på Del Monte tomatsås. Det enda som irriterat mej en smula i svensk färg-TV är Putte Kock. Kan man inte byta slips på karln? Det ser ut som om han spillt sillsallat på skjortan. Sådana slipsar har ingen lyckats sälja i Sverige sen Åhlén & Holms postorderkatalog trycktes i svartvitt.

Har ni hört den här?
    Domaren spände ögonen i mannen vid skranket.
    — Ni har bestämt varit här förut, sa han till sist.
    — Nej, herr domare.
    — Mm, sa domaren. Jag känner absolut igen ert ansikte, var har jag sett det förut?
    — Herr domare, jag är utkastare på krogen tvärs över gatan.