nr 3  1968
■■■ Veckans ord är rap! Orsak: vi har fått vår första öl i Amerika! Vi fick bila 320 svenska mil för att få den. Sabla Krångelamerika!
  Som ledamot av den Svenska Ölakademin är man ju rätt förtjust i denna dryck vars anseende det är akademins uppgift att höja. Vi flydde i en förhyrd Dodge från New York där det visserligen gives öl men där hotellen håller priser som är nära att ruinera en utan att erbjuda annan service än fria toalettpapper av en storlek som man måste vara frimärkssamlare för att uppskatta. Vi kom i väg lite sent så första övernattningen gjorde vi redan i Harrisburg som inte ligger längre från New York än Jönköping ligger från Stockholm. Vi beställde saftiga
25-kronorsstekar och sa:
    — Och så en öl till maten, tack, en Budweiser. Den har vi hört ska vara bra.
  Servitrisen, en krullhårig tjej på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, svarade stolt:
    — Inte i den här staten, vi är en torr stat!
    Vi drack var sina två liter isvatten och gick till sängs.
    Bilisterna på Pennsylvania Turnpike undrade kanske vad det var för en galning som påföljande morgon rammade om dom i ishalkan i Appalachernas glashala kurvor. Svar: En ölsugen svensk på väg mot gränsen till Ohio!
  De amerikanska expressvägarna är fantastiska, man kör igenom en spärr där det står en gubbe som ser ut som en högt rankad general i Hitlers stab. Han räcker över en kupong och säjer: Haj! Efter några timmar möter man en ny spärr och en ny general som ska ha en och en halv dollar. Men först säjer han: Haj: Därefter passerar man ännu en spärr, ännu en general, ännu en kupong och ännu ett haj. Nästa general ska ha två dollar. Sent mot aftonen passerar man en spöklik spärr, ingen general inom synhåll, bara en apparat som sticker ut ett kort mot en. Det ser ut som om apparaten lipar mot oss. Man får vara tacksam för att den inte är utrustad med en högtalare som skriker haj!
  Efter åtta haj är man i Ohio, bromsar in framför första bästa motell, slår sej ner vid matbordet, klappar ihop handflatorna av förväntan och beställer mat samt en öl.
    Servitrisen, en krullhårig tjej på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, svarar förnärmat:
    — Inte i Ohio på söndagar!
    Ack nej, varje världsdel har sitt Norge.
    Vad får man för alla dessa dollar, som man betalar i de amerikanska vägtullarna? Jo, man får ett perfekt väg- underhåll. Så fort det kan spåras en snöflinga i luften rycker plogbilarna ut, dom kör tre i bredd och natten må ha varit aldrig så nederbördsrik, på morronkulan är vägen snöfri. Det som inte plogarna förmått skrapa bort avlägsnas med orgier i vägsalt.
    Hastigheten är merendels begränsad till 70 miles (113 km) men med den kondition som vägarna befinner sej i innebär det en genomsnittsfart på 110 km, dom tre kilometerna man förlorar dom förlorar man på dom korta uppehållen i tullarna , 
    Ingen öl i Pennsylvania, ingen i Ohio, då vore det väl fan om det inte skulle kunna bli en bärsa till maten i Illinois! 
Vi hade passerat Chicago på låg höjd på eftermiddagen och sökte skydd för den tilltagande snöyran och dimman i lilla Geneseo (5000 invånare) på stranden av Huckleberry Finns legendomspunna Mississippi.
    Motellet var fint fast vi började ana oråd när hotellbibeln, som är lika obligatorisk på amerikanska motell som på stadshotellet i Hjo och Sala, var ersatt av Mormons book, Restaurang?
Jo, sa motellägaren, den ligger i nästa block Restaurangen hette Café de Luxe och bestod av fyra bord. Vid det ena satt en gubbe i cowboyhatt och sög i sej nåt mellanting mellan spaghetti och äppelkaka. Vid det andra satt bypolisen och måttade tuffa hugg mot en pannbiff med scouthatten liggande framför sej på bordet. Servitrisen, en krullhårig böna på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck samt, en specialgrej för staten,  gymnastikskor sa:
    — Öl? Inte så länge anständighet får råda här i stan!
    Jakten på en källarsval öl fortsatte. Nästa kväll kom vi ganska sent fram till Holiday Inn i Grand Island, Nebraska. Vi konstaterade med ett belåtet grymtande att stället höll sej med en bar, där det hängde tämligen snoriga killar kring disken. Ah, äntligen! Bartendern, en krullhårig dam på två meter med vass näsa, glasögon och svart klänning och åderbråck, lutade sej över disken och sa:
    — Menar ni att ni har rest genom halva USA utan att få en öl? Fantastiskt!
    — Ja, inte sant sa vi. Får vi en Budweiser!
    — Visst, sa damen, får jag bara se kortet först.
Kortet?
    — Ja, man måste vara medlem!
    — I vad då?
    — Baren här! Vi får inte servera öl hur som helst i den här staten, man får bara servera till medlemmar. Men betalar ni en dollar i medlemsavgift så ska jag skriva ut ett kort.
    — Tack, det låter för krångligt... Vi tänker vara i Colorado i morgon, hur är det där?
Servitrisen böjde sej ännu längre fram över bardisken så att vi kunde känna hennes andedräkt. Den stank av allt utom öl. Hon sa:
    — Oss emellan sagt, Colorado är den underbaraste stat som finns i det här landet, där får man servera vad som helst när fan man vill!
    Efter 320 svenska mils körning på fyra dagar nådde vi målet för vår resa, Boulder i Colorado, detta Linköping vid foten av Klippiga bergen där vi ska bo i tre månader. Vi gick in i matsalen på härvarande motell och beställde mat. Fyra starter hade hällt oss fulla med isvatten och isbitarna klirrade i oss när vi gjorde vårt intåg. Servitrisen, en två meter lång böna med krulligt hår, vass näsa, glasögon och åderbråck, sa:
    — Och vilken sorts öl önskar herrskapet till maten?
    Vi kunde ha kramat ihjäl käringen!
    Vi valde Budweiser. Det smakade som Three Towns.