Amerikanen och undertröjan... 
nr 8 1968
    Någon borde kunna skriva något intressant om undertröjans betydelse för den amerikanske mannens självkänsla.
    Hela veckan går gubbarna i den här amerikanska småstadsförorten klädda som vicedirektörer i försäkringsbolag, vilket kan tänkas ha sin förklaring i att varannan gubbe tycks vara vicedirektör i försäkringsbolag. Det ska vara svart hatt, svart kostym, svart slips, svarta hornbågade glasögon och svart dokumentportfölj att förvara lunchmackorna i (jag vet inte säkert men det är möjligt att man har svart ost på dom).
    Men på lördagarna är vicedirektörerna lediga, då är försäkringsbolagen stängda och den som dör den dagen utan att ha skrivit på, han får skylla sej själv. På de lediga lördagarna undergår vicedirektörerna en märklig förvandling. Då går dom till snabbköpet för att veckohandla åt hustrun, och då kommer dom i fransiga jeans, trasiga gummidojor där tårna sticker ut som små valpar ur en korg, oljig mockajacka och — det viktigaste av allt — en urringad undertröja!
    Man beskyller Marlon Brando för att ha lanserat undertröjan som manligt mode. Det lär ha skett i "Linje Lusta" och sedan den filmen har det bott en liten Marlon i varje amerikan. För all del, det är ett tufft och virilt mode för dem som är byggda för det. Men de övervägande flertalet av vicedirektörerna i vårt område har svårt att leva upp till förebilden. Är man 1,40 i strumplästen, smalaxlad och försedd med en liten kulmage, liknar man inte Marlon Brando hur mycket man än uppträder i undertröja. Man liknar en sån där kupig vinflaska från Italien med bast omkring.
    En betänklig grej är också det faktum, att vicedirektörernas lördagströjor inte alltid är så vita som de borde vara. Ibland känner man sig sugen på att peta dem i magen, som Söderlund i viken brukar göra när man råkar ha något solkigt på sig, och fråga:
    — Du, finns dom där i vitt också?
    Varför man intresserar sig för dessa vicedirektörer som samlas i snabbköpet är trots allt inte deras fairbless för att uppträda i undertröja utan man hänger dem i hälarna av en helt annan orsak: man vill veta vad dom säjer till varann denna dag, som är den tionde dagen av Khe Sanhs belägring. Från Vietnam till Sverige är det faktiskt en ganska lång väg, från Sverige till Colorado är det faktiskt en bit till. Man känner sej lite långt borta från de händelser som ger världspressen dess rubriker just nu. Men dom här undertröjorna har ju sina söner, sina brorsöner, sina kusiner i Saigon, mitt i gatustridernas helvete. Hur färgas dom av det, vad säjer fäderna till söner i Vietnam när dom träffas vid den automatiska grönsaksdisken.
    Vi spanade in en liten gubbe med ketchup på undertröjan. Han stod just och handlade tobak. Hemma i Sverige röker man Hamiltons blandning, här röker man Edward G Robinsons blandning. I valet mellan Edward G och Half and Half träffade ketchuptröjan en vicedirektör vars tröja avslöjade att han smällt i sej ett löskokt ägg till frukost. Dialog:
    — Hallo Don, how are you doing? skrek ketchuptröjan.
    — Hallo Mark, fine, thank you! gallskrek äggtröjan till svar.
    — Vilka tider vi lever i! skrek ketchuptröjan.
    — Ja, inte sant sa äggtröjan. Jag ska klaga hos direktionen. Dom har inte haft Joyces Apple Pip på tre veckor! 
    Man hakade på nästa Marlon Brando, en 35-årig vicedirektör för vilken inte undertröjan var nog stärkande för självkänslan, han måste spä på med en tändsticka som han ideligen tuggade på. Han sa ur mungipan:
    — I can't stand it!
    — Har ni det så svårt?
    — Svårt och svårt, sa killen men det är tredje gången jag får en djupfryst pizza som smakar härsken katt!
    — Åh, jag trodde ni menade Vietnam?
    — Look buddy, va fan har Vietnam med min pizza att göra?
    — Inte vet jag, men tiderna är bistra, det är hårda bud där ute.
    — Där, ja! Men så taskigt ligger det väl inte till i alla fall så att man inte ska kunna få en pizza som är som folk?
    Nästa Marlon stoppade en dime i tidningsautomaten och erhöll Denver Posts söndagsnummer, en blaska på sina modiga fyra kilo. Svarta trästilsrubriker på ettan om svårigheterna i Saigon.
    — Hårda bud, va? sa jag.
    — LBJ, sa Marion ur mungipan, den första människa jag hört fnysa ur mungipan. Nixon är min man. Nixon kommer att fixa det här på en eftermiddag, bara han får en chans.
    Fjärde tröjan innehöll en liten farbror som länge tvekade inför grapefruktshyllan. Han skulle ha två stycken och eftersom det fanns fem hundra att välja på hade han ett litet helsike att träffa ett avgörande.
På min fråga om vad han tyckte om situationen i Vietnam bara log han och sa:
    — Well boy, jag har min grabb där. Han kommer att klara upp det. Believe you me, han är grabben som klarar allt! LBJ är inte värd det.
    Antingen saknar man djupare personligt engagemang eller också håller man masken till sista tröjan.
    En informerad karl som jag lärt känna säjer:
    — Tat inte så hårt, här talar dom om Vietnam som om dom hade sina söner på månen, det är inte karlatag att röja sina personliga känslor. Man gömmer sig ofta bakom en boyscoutsmässig hurtighet. Dessutom spottar dom på LBJ. I den här stan har dom andra idéer, det är ingen tillfällighet att Goldwater fick massor av röster här.
    Man tar sin kasse i famnen och smyger sej grubblande mot utgången. Man har varit här för kort tid, man har inte lärt sej att i USA är alla snabbköpsdörrar automatiska, i Sverige bara en del. Här svänger dörren upp så fort man trampar på dörrmattan. Som otränad svensk räknade man inte med detta, tog tag i handtaget och i nästa sekund låg man på asfaltplanen framför butiken som ett utkastat fyllo, simmande bland grapefrukter och apelsiner och med rabarber för 38 cent om halsen. Amerikanska dörrars dragningskraft är enorm! En Marlon skrattade så att undertröjan korvade sej.
    Hämnden är ljuv, påföljande fredag hade en undertröja köpt björkved för lördagsbrasan, dom säljer sånt i snabbköpen här. Med veden i famnen gick han rakt ut, men den automatiska dörröppningsanordningen klickade och mannen gick tvärs igenom dörren så att glasskärvorna yrde om örona på honom. Jag har aldrig sett en så förvånad amerikan sen japanerna bombade Pearl Harbor. Men fönsterkrossaren samlade sej snabbt, han var ju iklädd tuff undertröja, ännu tuffare gympadojor och hade i god tid före weekenden tecknat en försäkring som täckte skadorna. Fast han tuggade lite mera intensivt än vanligt på sin tändsticka.