Bilförsäljare är sig lika...
nr 6 1968
    En sak måste man ha klar för sej: bilförsäljare är sej lika överallt, vare sej dom bor vid Roslagstull och säljer uppsprayade sportvagnar till skolungdom eller bor i Arvika och säljer svenska rishögar till norrmän eller bor i Colorado och säljer fallfärdiga Chevroleter till korkade svenskar.

    En sak till måste man ha klart för sej, de bästa 10000 milen i en amerikansk kärra är de, 10000 mellan de 1.200 och 1.700 milen på mätaren.
    Tom Mix, en bill. beg. bilhandlare i vit cowboyhatt som jag tidigare berättat om, tittade på mej som om jag vore en ovanligt fet gädda i hans morgonmjärde. Han sa:
    — En stationsvagn? Jösses gosse, du har kommit till rätt kille! Jag har världens Chevrolet för dej!
    Till basen inne på kontoret skrek han:
    — Boss, här är en kille från Sverige som vill provköra Chevroleten, ro hit med en växelspak!
    995 dollar, sa Tom Mix och sköt fram cowboyhatten i pannan, det är billigt! Oss emellan sagt så har den här kärran fungerat som ambulans på bystan.
    — Jag kan känna det, sa jag.
    — Hurså? sa Tom Mix.
    — Den har inbyggd febertermometer.
    — Äh, det är bara en spiralfjäder som sticker upp ur sittdynan. Det fixar vi med en kniptång. Ni kan behålla kniptången ifall febern skulle stiga.
    — Sa ni 995 dollar? Kan vi inte dra av några tior för termetern?
    — 950, sa Tom Mix.
    — Han saknar drivrem till airconditionsgrunkan.
    — 925, sa Tom Mix.
    — Batteriet verkar vara ganska dött.
    — 900, sa Tom Mix.
    — Vindrutespolaren har pajat, det kommer inte en droppe.
    — 890, sa Tom Mix.

    — Den läcker olja som ett spädbarn.
    — 860 och ett gratis bubbelgum att täta läckan med, sa Tom Mix.
    — Den säjer brrrum brrrum.
    — Jag är lessen, sa Tom Mix, det är motorn. Dom gick mycket tystare på den tiden vi drev dom med ånga. Och det var billigare också, i varje fall för dom som slapp anställa personal utan kunde få käringen att skyffla in kol under pannorna. Hur ska du ha't, grabben? Ska vi provköra ett Varv runt kvarteret?
    Visst, vi provkörde. Chevroleten var utrustad med automatlåda, en turboglide. De här automatlådoma är utmärkta när bilen är ny, man märker knappt när växlarna går in. Men när bilen har fått några är på nacken, så märker man det desto mera. Närmare bestämt så tappar man hatten varje gång en växel går in med ett brak och ett ryck. När vi hade kommit upp till treans växel tillät jag mej påpeka detta:
     — Nu har jag tappat hatten tre gånger, vad gör man åt det?
    — Köp dej en baskermössa, sa Tom Mix. Dom är i alla fall billigare än nya växellådor. Ska vi säja 825 dollar?

    Vi enades om 800 dollar prick. Det blev 840 för dom har oms på det här stället också, 5 procent. Nåja, bilen var i utmärkt skick vad karosseriet beträffar. Motorn kunde väl låta bättre men den fungerade. Det är en V 8 och de åtta cylindrarna arbetar ungefär som en svensk kommitté, dvs. det är ett par som sliter och sex som hänger med mest för sällskaps skull. Hemma skulle vi sannolikt stämpla fordonet som en rishög i raggarklassen men tvärtemot vad man trott så respekterar man gamla bilar mycket mera l USA än l Sverige. Ta en titt på vår snabbköpsparkering med 500 bilar, 450 är tio år gamla kärror som alltjämt fungerar som second-cars i amerikanska hushåll. En tio år gammal Chevrolet kostar några hundralappar i Stockholm, men här står dom 2—3000.
    Vi var nöjda med vår Cheva ända till i lördags när vi passerade Arapaho Pass i Klippiga Bergen. Det ligger på 3600 meters höjd så vi la in lägsta växeln på selectom. Bilen tog sig upp men den luktade som en mordbrand i en pommesfrites-kiosk. Vi stannade på närmaste mack, öppnade motorhuven och blottade något som närmast påminde om maskineriet i en atlantångare och sa:
    — Det luktar pyton och ryker! Mackföreståndaren sniffade som en Inspirerad Bassey och sa:

    — Den luktar lika illa som alla andra jävla bilar Jag sett i mitt liv.

    — Ser ni ingenting särskilt?
    — Nä.

    — Men det gör jag. Titta där nere, det ligger en gammal doja i motorn; det är den som luktar!

    — Var? sa mackkillen.
    — Här, under generatorn!

    — Du grabben, sa mackföreståndaren, driv inte med mej.
     — Det är min doja och den luktar fan i mej inte!
    — Och vad menar i så fall herrn med att lägga sina gamla dojor i motorn?
    Mannen granskade mej som Åke Ortmark brukar granska en folkpartist och sa:
    — Svensk, va?
    — Ja.
    — Ovan vid bilar va?
    — Ja.
    — You see, det är hål tvärsigenom bilen. Det är våra egna dojor vi ser tvärsigenom motorn.

    — Det är ju förfärligt, och detta hål går inte att laga?
    — Look body, det har varit hål tvärsigenom bilar ända sen Henry Ford gick över från trampcykel. Det ska vara så.
    Vi tog oss ned för passen i Klippiga Bergen med rykande växellåda och kastade oss i armarna på närmaste växellådsverkstad. Mac Fabler, skotte, sa:

    — Svensk va?
    — Ja, bryter jag så?
    — Nej, men killar som köper en Chevrolet med turboglide måste antingen vara lite korkade eller också  nyinflyttade svenskar. Varenda amerikan vet att turboglide brinner upp så fort dom använder låga växeln. Att du fick denna tolvhundradollars Chevrolet för 800 beror, på att det är turboglide istället för powerglide i den.
    Något sa oss att Mac Fabler jobbade för powerglide i skorven. Vi har just fått bilen tillbaka. Den nya växellådan låter så fint att även de passiva cylindrarna tycks ha vaknat till liv. Nu ger vi oss upp i passet igen för att leta oss fram till något av vinterparadisen på andra sidan Klippiga bergens vassa kammar. Det är en fascinerande körning. Bergsvägarna är så slingriga och bilen så lång att man känner sej som en lokförare som råkat förirra sej in på P-city med lokaltåget från Enköping.