Fin mat i Amerika...
Ur årets bok 1968 >Det är suddgummi på oxfilén!>
    Att leta upp god mat i Amerika, denna nation som fött upp fem generationer på ham and eggs, är en ganska spännande sysselsättning.
     Vi hade bilat hela dagen västerut från New York, och hade just kommit ner från Appalachernas slingrande bergpass, vi hade hittat ett hyggligt motell vid foten av bergen och vi sa:
     
Filé mignon, finns det?
     
Visst, sa krögaren, det kommer på momangen. Ska det vara sallad så länge?
     
Ja tack, vad har ni att välja för dressingar?
     
Lite av varje, sa krögaren och slog ut med handen mot matsalens kortsida.
     Där låg salladsbaren, en tio meter lång disk med femtioelva bunkar fyllda med dressing, dressing på olja och vinäger, dressing på vinäger och citron, dressing på sockerlag, dressing på ditten och dressing på datten. Det var grumlig dressing, det var gul dressing, det var rosa dressing och det var dressing som liknade vit Cuprinol både till färg och lukt.
     Vi valde en roqueforddressing som kom isbergssalladen att smaka rent himmelskt. Fast servitrisen kunde inte förstå varför vi sa nej till kaffe till förrätten och bad om rödvin i stället. Motvilligt korkade hon upp en flaska kaliforniskt rosévin som vi förväntansfullt läppjade på. Det smakade förkrossande likt den ljumma sockerdricka man som barn utspisades med på Vaxholmsbåtarnas försalonger, när föräldrarna läskade sej med Hamburgerbryggeriets Klass II.

     
Suddgummi på maten
    Sen kom filén, och det blev kärlek vid första ögonkastet, ty amerikanarna lägger ned mycket arbete på att maten ska göra ett gott intryck rent visuellt. De gyllenbruna köttstyckena spred en angenäm doft i lokalen, smaklökarna började arbeta och förväntan var hårt uppskruvad. Egentligen var det endast garneringen som vid en första anblick såg lite mystisk ut. Nog för att man har sett champinjoner i sammanhanget förut, men inte champinjoner som skiftat i skärt.
     Efter första tuggan, sa yngste sonen som i matsammanhang är förvånansvärt snabb i diagnosen:
     
Suddgummi på maten!
     Ja, det var inte utan att tänderna studsade på champinjonerna. Dessutom gav de en sötsliskig smak som passade förfärligt illa till oxköttet. Vi högg krögaren i rocken, pekade med vämjelse på de skära söta svamphattarna och sa:
     
Vad i herrans namn är detta?
     
Mash mallows! sa krögaren som om det vore den naturligaste sak i världen att garnera fint kött med sega gubbar.
     Det amerikanska folket kommer att få utstå många prövningar framöver, siar de experter som sysslar med politiska långtidsprognoser. Experterna redogör inte närmare för karaktären av dessa prövningar, men ett folk, som äter oxfilé garnerad med mash mallows, är sannolikt berett att utstå vilken typ av lidanden som helst.
     Senare under vår vistelse i USA stötte vi på folk som åt filé med sockrad vispgrädde, folk som åt filé med en stor maräng vilande överst på köttet och folk som ansåg att Omaha special, en rätt som bestod av 50 procent oxkött och 50 procent rulltårta, hörde till de subtilaste av livets njutningar.
     Vi bestämde oss för att under de tre månader vi hade på oss i USA anrätta vår mat själva i så stor utsträckning som möjligt.

    
Vi letar efter "typiskt amerikanskt"

     När vi, för att nu fortsätta med kapitlet oxfilé, gick ut på marknaden för att inköpa den råvara som var en förutsättningen för att förverkliga detta beslut, drabbades vi av nya överraskningar. Genom att snurra på amerikakartan och sätt ett finger nånstans mitt i, hade vi hamnat i staden Boulder i Colorado, alldeles vid foten av Klippiga bergen. Nå ja, vi fuskade lite grann. Först hamnade fingret på Steamboat Springs, men vid en närmare kollning befanns denna stad ha 1.880 invånare och 43 hotell, en typisk turistort Och att till bringa tre månader i USA tillsammans med 1.880 kypare tyckte vi inte verkade särskilt lockande. Så vi tog närmaste större stad och det blev Boulder, universitetsstad med stor datamaskinindustri (IBM) och totalt 65.000 invånare. Detta Linköping vid foten av berget inbillade vi oss skulle kunna bjuda hygglig service både vad det gäller det ena och det andra men framförallt vad mat beträffar. Stan var väl inte särskilt typiskt amerikansk, medelinkomsten per år och capita var 12.000-14.000 dollar, vilket är lika högt som på Long Island, men å andra sidan skulle väl detta vara en garanti för att befolkningen i sin burgenhet skulle leva tämligen kräset och att butikerna följaktligen skulle ställa upp med ett tämligen gott sortiment av livsmedel.

    
100 meter limpor — sedan till vänster

     Första dagen i Boulder gick vi ut på stan för att handla livsmedel, laddade med färska dollar från den lokala banken. Man skulle kanske kunna tänka sej att fira ankomsten till Vilda Västern med en oxfilé anrättad efter franska maner? Att det fina oxköttet är billigt i USA hade Expressens och Aftonbladets hemvändande USA-korrespondenter berättat om. Vi fann, att de små kvartersbutikerna är borta sedan 20 år. Livsmedelshandeln i en stad av den här typen ligger helt i händerna på tre snabbköpskedjor. I den här stan fanns det fyra super markets att välja på. Vi valde en super market som hörde till Joyces-kedjan och steg på. Man blir ungefär som här hemma, utrustad med en shoppingvagn vid inträdet, fast man glömde att ge oss rullskridskor. Vi skulle ha behövt sådana, för anläggningen var i stöddigaste laget. Till en början trodde vi att denna kromosombutik endast saluförde ärter i burk. Men sen vi hade knuffat vagnen förbi 58 hyllmeter ärter och bönor i burk, kom vi plötsligt in i limpdistriktet. Och efter 100 meter limpor var det bara att vika av till vänster om pizzorna, och si här låg bifflandet, ett Norra Bantorget permanentat med stekar så långt ögat nådde.
     
Aha, tänkte vi, här är den manuellt betjänade köttdisken!
     Men han som i så fall skulle vara manuell syntes inte till. Alla köttvarorna befanns vara färdigpackade i plastpåse och prissatta, någon gubbe som skar upp kött ur bit på begäran visade sej inte. Vissa efterforskningar resulterade dock i, att vi hittade en elektrisk knapp att trycka på om vi ville personalen något. Vi satte tummen på knappen, en lucka i väggen öppnades och ett något irriterat nylle fyllde luckan.
     
Nåt särskilt?
     
Jo, sa vi, vi har hittat två ton med sirloinstekar, men vi skulle faktiskt vilja ha en bra välhängd bit filé mignon. . .
     
Tisdagar, sa nyllet.
     Det var måndag och alltså inte filé mignon-dag.

    
Vi stöp på bearnaisesåsen

     Vi flydde denna super market genom en konditionskrävande spurt längs 44 meters puddingar och 25 meter vattenmeloner och banade oss väg mot spärren och friheten genom en snabb rundning av aspirindistriktet.
     Nästa super market hette Kings Sooper och där var det napp. Man hade sex bitar filé mignon att offerera och nu gällde det bara att ragga upp en burk bearnaisesås. Vi brukar föralldel göra den själva, men hustrun hittade inte de ingredienser hon ville ha, så det var bäst att köpa sej en burk. Hemma brukar vi undvika den danska "Beauvais" eller vad den heter och hålla oss till "Reymersholm" som inte är så pjåkig.
     
Bearnaisesås? sa föreståndaren och såg en aning konsternerad ut. Vi hade lika gärna kunnat fråga honom om var hyllan med gummikängor för ballongfarare låg.
     
Har ni aldrig hört talas om bearnaisesås?
     
Aldrig, sa han.
     
Den är mycket vanlig i Europa.
     
Kanske man bör försöka på nån drug store? sa han. Dom brukar ha allt möjligt konstigt grejs som européer frågar efter.
     
Sorry, sa killen i drug storen, jag vet vad ni menar, men vi har det inte. Jag åt det en gång när jag var på semester i Paris. Men ärligt talat, smakar det inte fan?
     Vi stöp på bearnaisesåsen och bestämde oss för att köra med vitlökssmör i stället. Det gick till nöds, för vitlök fanns och smör fanns, även om amerikanerna har pippi på att vispa smöret så att det smakar som grovkornig margarin.

    
Lyndon B. Johnson har räknat dom!

     Vid nästa festliga tillfälle satsade vi på en rostbiff, den var alldeles utmärkt även om priset på rostbiff visade ej vara lika högt som hemma i Stockholm. Till rostbiff brukar vi vilja ha syltlök, och syltlök fanns det även här. Men vi hade hunnit bli lite misstänksamma efter att ha provsmakat amerikansk inlagd sill och spottat och fräst som arga katter vid första tuggan. Så vi plockade åt oss en burk ur gavelhyllan i kryddkvarteret, smet om hörnet och smygöppnade burken för att luktledes kolla inläggningen. En vaken expedit hade emellertid observerat våra förehavanden och sa:
     
Var inte oroliga, folks, det är 58 lökar i burken, Lyndon B. Johnson har räknat dom!
     
Chicken på majs

    Chicken! sa vi en dag. Kyckling är medelamerikanens livrätt.
     
Vad heter salmonella på engelska? sa hustrun, ty det var den tiden som de veckogamla tidningarna hemifrån berättade om förgiftningar som drabbat personer vilka handlat färdiggrillade pippifåglar på snabbköp i Stockholm.
     I förlitande på att svensk salmonella ännu inte skulle ha spritt sej över Atlanten, inköpte vi fem färdiggrillade chickens.
     Vi skulle ha tittat på dem först innan vi beställde dem av grillaren. Denne återvände nämligen från sin lilla shop i shopen med fem paket, vart och ett stort nog att innehålla en grillad foxterrier.
     
Det var kycklingar vi sa, inte kalkoner!
     
Detta är kycklingar! sa han något förnärmad.
     Vi rådde med att smälla i oss två, fast vi är en matglad familj på fem. Vi hade nog orkat mera om kycklingen smakat bra. Men den smakade helt enkelt ingenting och så var den gul i köttet.
     
Det beror på att den är uppfödd på majs, sa en granne som vi diskuterade fallet med.
     Äldsta sonen som käkar majskorn på burk som livrätt, försvann i riktning mot spegeln för att kolla hur pass gul i köttet han själv hunnit bli.

    
Koka soppa på The Denver Post

    Vi hade misslyckats med det mesta vi prövat och sa till oss själva:
     
Enda lösningen är att gå ned en klass, då kan vi verkligen lära känna genomsnittsamerikanens matstandard. Hamburgare och pommes frites!
     Vi valde ut en förpackning synnerligen granna hamburgare, fräscht emballerade och vackert karamellfärgade så att de lyste som danska korvar.
     De smakade alldeles utmärkt, d.v.s. det som blev kvar av dom efter stekningen. Först tyckte vi det var lite anmärkningsvärt att de stänkte flott så förbaskat att vi måste skydda oss med grillvantar och förkläde för att inte bli alldeles nedsmorda under tillagningen. Sen skrek hustrun på en tidning. Vi bredde ut lokaltidningen Boulder Daily Camera på köksgolvet, för att samla opp det mesta av flottstänken. Den blev snabbt genomdränkt och vi fick tillgripa The Denver Post, som dels har större format och dels omfattar flera sidor. Även den blev genomdränkt av flott ända in till kultursidan.
     När middagen stod på bordet bestod den av upptinade djupfrysta pommes frites, som faktiskt är betydligt mustigare och godare än de som svensk marknad kan erbjuda, samt var sina två hamburgare av femöringsstorlek.
     Det blev en mycket mager middag. Men hade vi kokat soppa på Boulder Daily Camera och The Denver Post, hade den sannolikt blivit mycket närande.
     
Någon gång skulle man ju ha fisk, sa vi oss. Men dessa super markets i hjärtat av Colorado skakade bara på huvudet när vi förde färsk fisk på tal. 320 svenska mil från Amerikas ostkust och 280 mil från västkusten fanns det ingen färsk fisk att tillgå. Och de foreller som sprattlar i Klippiga bergens bäckar och floder är inte flera än att de som fiskar dem använder dem till sitt eget husbehov. Fisk i centrala Amerika är lika med djupfryst fisk. Vi gjorde ett ambitiöst försök att tillreda en torskgryta med tomater och smör och dill och ett som ett annat, men det smakade som det brukar göra på ett ordinärt svenskt lunchrum, lite urvattnat, lite vagt och lite maskinproducerat.
    
Alla tuggar TV-dinner

    Tja, sa grannfrun, vi tar det enkelt. Tom jobbar till sju och är sällan hemma förrän åtta och då sätter han sej framför TV:n och skriker på en TV-dinner.
     En TV-dinner är en fyrkantig låda av aluminiumfolie. Den har ofta fyra fack. I det stora facket ligger en djupfryst skiva oxkött och en klick potatismos, i facket till vänster ligger gula majskorn. I facket till höger en klick sås. I facket rakt fram, en klick sylt. Hela anrättningen är djupfryst och kostar 39 cent, d.v.s. ett par svenska kronor.
     Vi prövade en TV-dinner. Oxköttet var bra, turkeyn var något seg och raviolin smakade urkokt svamp. Vilket inte hindrar att 80 procent av alla husmödrarna, som om fredagarna veckohandlade i vår super market, lastade hela vagnar fulla med TV-dinners för att sedan lasta alltihop i den begagnade Chevroleten och i ett blått avgasmoln försvinna hem till frysboxen så snabbt som möjligt.
     Vårt botaniserande i de olika snabbköpen i Colorado resulterade i att vi strängt taget bara hade två saker att hålla oss till:

    
Köttet

    Köttet är av utmärkt kvalité. Ingen kan få fram sådan "ham" som amerikanerna. Ingen kan heller få fram ett så fint nötkött som dom. Men det gäller att hitta rätt bit, amerikanarna styckar annorlunda än vi, d.v.s. att det är vi som styckar fel.

    
Grönsakerna

    Året runt, även mitt i vintern, har varenda butik en fantastisk sortering av grönsaker. Varje super markets grönsaksavdelning är som en blommande frisk Edens lustgård. Här bukar sej de nyvattnade vattenmelonerna, här lyser rädisor stora som äpplen, här doftar det av knaprig isbergssallad, svällande grapefrukter lockar till köp och tomaterna glänser som ansiktena på bayerska valthornsblåsare. Vi åt vattenmelon varje dag i två veckors tid innan vi tröttnade, för strängt taget är ju vattenmelon bara ett grönt skal kring en förfärlig massa sockervatten i vilket man lagt tretusen kärnor. Men den amerikanska grönsaksstandarden får allra högsta poäng. Det var egent-ligen bara en sak vi saknade, dill! När vi frågade om dill, kom man kutande med Spice Islands burk innehållande Dill Weed, torkad dill.

    
Spicken sill och chokladsås

    
Något svenskt! sa våra amerikanska grannar när vi bjöd dem på middag och försiktigt frågade vad de helst ville ha.
     
Hustru, sa jag, vi klämmer sta med ett rejält svenskt smörgåsbord!
     Nu är det så att det finns en firma i Chicago som kallar sej Chicago Swedish Food Production Inc. och sprider skandinaviska specialiteter över den amerikanska kontinenten. Möjligheterna att i USA arrangera ett svenskt smörgåsbord hänger till mycket stor del på denna firma. Vi köpte norska sardiner i tomat av deras fabrikat. Vi köpte äkta "swedish Bond ost" som har mera med bönder än med James Bond att skaffa. Vi köpte knäckebröd av märket Siljan "dark rye crisp of Sweden" och vi inhandlade köttbullar av garanterat svenskt ursprung.
     De norska sardinerna visade sej vara av ganska gammalt ursprung, hade de simmat hit från Norge för egen maskin, hade de sannolikt nått den amerikanska marknaden tidigare. Den svenska Bondosten var svensk så tillvida att den luktade som det gör när tjugo svenska beväringar drar av sej strumporna. Siljans knäckebröd hade nog varit mört och bra när det en gång bakades, det var bara det att super marketen, där vi inköpte det samma, förvarade brödet i frysdisken! När brödet tinade blev det lika svampigt och segt som de garanterat äkta köttbullarna var.
     Våra amerikanska grannar bad oss att efter detta smörgåsbord inte vidare anmärka på amerikansk mat. Ja, frun i familjen lade t.o.m. köttbullarna åt sidan och sa:
     
För jobbigt för mej!
     Vi gav henne fyra mash mallows på en skiva italiensk salami och kvällen var för hennes del räddad.
     Mest som ett perverst skämt i svarta stunder har man sagt, att det vidrigaste man skulle kunna tänka sej i matväg är spicken sill, chokladsås och en sexa parfait d'amour därtill.
Ingen människa skulle kunna få ner något sånt. Men efter tre månader i Amerika vet vi ett folk som skulle kunna't.