nr 11  1968 
■■■ Den lilla svarthåriga damen betraktade mej misstroget, hennes ögon smalnade, hon drog sej sakta baklänges och nådde med en reptilsnabb handrörelse en elektrisk tryckknapp på disken. En bredaxlad man i svart dök upp vid hennes sida. Gud vet varifrån, kanske ur papperskorgen. Den lilla svarthåriga pekade på mej och sa med iskall ton:
    — Han där vill betala med check!
    Att leva på checkar är ett bruk som från Amerika vi lärde men här i Amerika har det tydligen inte slagit igenom riktigt än. Som här på varuhuset i Boulder där vi försökte betala ett par jeans och två skjortor med en check. Summan löd på fjorton dollar och en cent. Checken var på fjorton dollar och jag hade dessutom en cent kontant i nypan.
    Den svartklädde mannen med de breda axlarna ryckte på dessa och väste ur ena mungipan till den lilla damen:
    — Fråga honom om han har legitimation.
    — Well sir, sade den lilla svarthåriga apan, vi måste be er legitimera er.
    — Visst, sa jag och slängde fram mitt svenska presskort. Här är ett svenskt presskort, det står på engelska på baksidan att bäraren av detta kort är medlem av svenska journalistföreningen. På framsidan har en som heter Hernlund skrivit under. Det är en hederlig man.
  Den lilla svarthåriga och mannen med axlarna granskade gemensamt kortet. Mannen med axlarna skakade på den lilla rödbeta till huvud han bar mellan axlarna, den lilla svarthåriga skakade tillbaka.
    — Har ni inget körkort?
    — Jo, sa jag tveksamt, ett svenskt.
    Ny granskning. Mannen med axlarna tog sig åt innerfickan och jag tänkte blixtsnabbt, att nu kommer den dubbelpipiga Colten fram. Men han skulle bara fiska upp glasögonen ur innerfickan.
    Ni vet kanske hur man ser ut på ett körkort som har legat i bakfickan på brallorna sen 1956. Inte är jag speciellt stilig privat, men på bilden i körkortet ser det ut som om jag just håller på att få upp frukosten. Det är en bild som fått många svenska konstaplar att rygga tillbaka under flygande kontroller på svenska vägar.
    Den bredaxlade fällde ihop glasögonen med en smäll och sa:
    — Hm!
    — OK sir, men vi måste ha er adress och ert telefonnummer på checken!  
    Vid detta laget tämligen förbannad skrev jag allehanda begärda uppgifter på papperslappen.
    — Är det här er adress i Boulder sa den svarthåriga, hundraprocentigt misstänksam.
    — Nej, den står på översta raden.
    — Och undre raden?
    — Det är adressen till farmor i Norrköping, hon har aktier i madrassen och är god för en halv miljon. Det är säkert. Hon har sovit på Gränges och Aeroplan Stam Fria sen 1943.
    Efter en mumlande konferens mellan den svarthåriga och axelmakterna återkom den lilla apan och sa:
    — Well sir, det får väl gå för den här gången då. Och så var det en cent till.
    — Här har ni, fräste jag på min föraktfullaste svenska och slängde fram slanten. Ska du inte bita i den också, käring?
    Det är inte klokt vad man kan vara frän när man vill.
    Varför är då misstänksamheten mot checkar så utbredd i detta land, trots att man har an vänt checker i över tjugo år? Varför misstror man checker så pass att en del butiker har hängt en pappskylt på kassaapparaten där det står “No check, please!”?
  Jag frågade mr Glögg nere i järnaffärn och han sa att dels har det under de senaste åren varit så pass många falska checker utan täckning på gång inom detaljhandeln och dels är det faktiskt så att det är ute att betala med check i butiker. I dag handlar alla på kreditkort. Varje amerikan går omkring med åtta—tio olika kreditkort i plånisen Den som betalar med check blir lätt misstänkt för att inte vara betrodd med kreditkort.
    — Förlåt, sa jag, får man fortfarande betala kontant?
    — Det är lite suspekt det också sa mr Glögg och smet in i affärn för att expediera en liten gumma som köpte ett hekto tvål på kreditkort.
    Dom reagerar inte positivt när man kommer dragande med en dollarsedel och vill kontant.
  Vi betalade t ex några nystan garn i handarbetsbutiken med en femdollarssedel. Innehavarinnan betraktade, den flera sekunder och kallade sen sin man för att visa den. De log tillsammans över sedeln och var riktigt söta. Förmodligen framkallade sedeln vackra barndomsminnen hos dem båda.
  Andra skämtar. Killen på bensinmacken vände fram och tillbaka på 20 dollarsedeln och sa:
    — Snyggt jobb sir, en del brukar torska dit därför att de har för lite pelare framför Vita huset Det ska vara sex pelare framför huset och fyra skorstenar på taket, som här, man får inte slarva.
    — Menar ni att folk fortfarande förfalskar sedlar!
    — Visst, men det är mest killar i småindustrin som åker dit.
    — Småindustrin?
    — Ja, dom som knåpar ihop endollarsedlar. Man hajar inte att dom fortsätter. Inte nog med att endollarslapparna ger mindre pengar, dom är svårast också. Det är kranen på
George Washington som är problemet. Den ska ha en lätt aristokratisk krökning, men dom flesta ställer till det så att gubben liknar Sammy Davis Jr i peruk.
    Numera tittar vi Washington i ögona först innan vi tar emot endollarsedlarna i banken för han är så lik Rune Lindström i himlaspelet att man får hemlängtan.