nr 15  1968 
■■■ Vårt amerikanska äventyr är slut. Nu vänder vi opp och ner på ungarna så att popcornen och ketchupen rinner ut samt stiger ombord på båten för att resa hem.
  Båten är tysk och heter m/s “Europa” men är dock inte tyskare än att den för ett par år sen var svensk och hette “Kungsholm”. Det var den “Kungsholm” som byggdes 1952—53 och såldes till tyskarna häromåret när nya Kungsholm blev färdig. Den gjorde för 15 år sen en minnesvärd uppvisningsresa från Göteborg via Köpenhamn till Stockholm och om den kan jag berätta, ty jag var med. Jag minns att de inbjudna miljonärerna förvånade oss vanliga med sin kondis. Dom pumpade i sej whisky och champagne i baren till tre på nätterna och på dagarna satt dom i bastun och såg ut som små vattenkonster, när spriten sprutade ur porerna på dem.
    Med ombord var också Sibylla med småfnattarna från Haga, dvs. Margaretha var ganska lång redan då, men Birgitta och Désirée och Christina var små och lillprinsen var så liten att han försvann i flytvästen under livbåtsmönstringen. Måltiderna i matsalen blev ett vackert minne. Ingen fick sätta sej till bords förrän de kungliga infunnit sej. Det värsta var att de aldrig infann sej i tid. Miljonärerna, som fick stå bakom stolsryggarna och trampa, gnydde av otålighet. Och den gamla fotografen från salig SF-journalen knotade värst, så rojalist han var. När Byllan och småsvamparna vid sista dagens lunch hade försenat ätandet i hela 20 minuter, så röt den gamle:
    — Nu skiter jag i käringen, nu sätter jag mej!
    Just då kom hon. Hon gav den gamle fotografen en blick som kom filmen att knottra sej i Arriflexen.
    Det känns alltså pin hemtamt att än en gång traska över landgången till m/s “Europa”.
  Enda bekymret är språket. Ni vet väl vilket helvete vi svenskamerikaner har med det. Det är ju för all del inte att begära, att man ska komma ihåg svenskan efter hela tre månader i Amerika, vännerna hemma skulle säkert förlåta och förstå. Men ändå känns det lite genant att komma hem och tala engelska, så vi har skaffat en engelsk- svensk parlör, en liten bok som är oumbärlig för varje amerikan som reser till Skandinavien. Den är fylld från pärm till pärm med nyttiga fraser att slänga omkring sej på restaurang, på hotell, i butiker och annorstädes. Särskilt viktiga är kapitlen On the phone, To make friends och In any emergency. Alla svenska fraser är fonetiskt stavade, så man kan inte prata fel, försäkras det i förordet.
    På restaurang: Waiter, may I order, please! heter på svenska: Vahkt-meh-stahrn, for yahg beh-steh-lah!
    Jag tycker den raden ser ut som en sjuspaltig rubrik i Laos Times, men de svenska kyparna kommer säkert att förstå.
    “Vilket vin rekommenderar ni”, heter: Veel-keht veen reh-koh-mehn DEH-rahr nee?
    Däremot saknas det anvisningar hur man beställer mängden av det vin som rekommenderas. Man vill ju gärna att kyparen ska haja om man vill ha en halvpåse eller en eller fyra flaskor. Man bläddrar förgäves i andra kapitlet för att få någon vägledning. Möjligen skulle man kunna göra sej förstådd inför vinkyparen genom att knycka en fras ur bensinstationskapitlet:
    — Vahr VEHN-lee fewl poh treh-tee LEE-tehr! (Put in thirty liters, please).
    Efter en sådan omgång är man förmodligen oförmögen att tala, men man kan ju alltid hala fram parlören och peka på raden där det står:
    — YeIp, yahg mor eel-lah. Yeh migh lee-teh ass-pee-reen!
    Kapitlet “Hos tandläkaren” antyder att amerikanerna har en något egendomlig uppfattning om svenska tandläkares sätt att jobba. Bland repliker man måste kunna är dessa:
  Nee hahr tahp-paht plohm behn. Reck ewt toon-gan. Tah ahv ehr KLEB-dehr-nah. Leeg nebr!
    Säja vad man vill om de tandläkare man anlitat, aldrig har det hänt att man får ligga naken och lipa upp i taket under behandlingen. Möjligen händer sådant personer som inte tål bedövningen utan får dille av sprutorna.
  När man lipat färdigt hos tandläkaren och fått på sej paltorna igen, är det dags att kasta sej ut i det svenska nöjeslivet, vägledd av kapitlet “To make friends”. De nödvändiga replikerna i svenskt umgängesliv har omtänksamt nog radats upp i kronologisk ordning:
    1. Nee dahn-sahr mew-keh brah. (You dance very weil).
    2. Boor nee hehr? (Do you live here?
    3. Vah hahr nee fuhr teh-leh fohn-NUM-mehr? (What’s your phone number?)
    4. Eht glahs veen? (A glass of wine?)
    5. Skohl! (To your health)
    6. Nehr kahn yahg foh TREH fah ehr ee-YEN? (When can I see you again?)
    7. Nee ahr soh vahk-kehr. (You are so beautiful)
    8. Yahg TEW-kehr MEW-keh ohm ehr. (I like you very much)
    9. TEW-kehr nee ohm may? (Do you like me?)
   10. Yabg ehls-kahr day. Ved dew YEEF-tah day meh may? (I love you. Will you marry me?)
    På tio repliker är saken alltså klar. Personligen tycker jag det verkar lite amerikanskt forcerat, man saknar t ex mellan 3:an och 4:an repliken:
    — Veel nee koh-mah opb ohk tee-ta poh meena EHTS-neenkar?
  Men man har ju hört här i Amerika att Sverige ska vara ett syndfullt land, där man knappt behöver säja ett ord förrän man ligger i säng med första bästa fruntimmer.
    Till påsk ska vi vara hemma på Stockholms Central med vårt pick och pack, och sen får vi se hur det går. Det enda som finns att konversera taxichauffören med är repliken:
    — Yahg skah teel nohrmalms tohry!
    Vi ska visserligen till Jakobsberg, men vi får väl lirka med karln. För vi kan ju inte sitta på en soffa på Norrmalmstorg hela påsken och bli arresterade som hippies redan på långfredan.
    Poh oh-ter-seh-endeh!