Hemma igen...
 
nr 17 1968
    Man kommer hem från Amerika efter några månader och folk man möter på gatan säger:
     — Hej, hur var det i Amerika? Alla är nyfikna, alla vill höra vad man tycker, alla väntar sej färska intryck. Man är kung, man är mannen som nyss varit i Amerika och kan berätta!
     Karlsson säjer: Välkommen hem och frågar: Hur var det Amerika? Man svarar med en snabböversikt, skummar de sociala, de ekonomiska och de politiska problemen i denna kolossala stat. Man nämner att USA tycks ha tappat kontrollen över sej själv och jazzar omkring som en oregerlig elefant just nu, med sprickor i demokratiska partiet, med 200 miljoner människor som redan är skrämda till vanvett inte för sommarens väntade riots, men ett kostnadskrävande omöjligt krig borta i Asien med tilltagande arbetslöshet på hemmaplan, med stor fattigdom och analfabetism och över alltihopa en villrådig prestigetokig president med kraftlösa grepp. Man försöker sej på en kortfattad men ambitiös analys av ett samhälle som är dömt till upplösning därför att det allt för länge tillåtit att dess rikedomar fördelats orättvist, så att folk spyr av välmåga på femte avenyn och kräks av hunger på åttonde.
     Svensson säjer: Välkommen hem och frågar: Hur var det i Amerika? Man svarar med en mera summarisk redogörelse, mumlar något om att något måste hända i USA som vänder den materialistiska livssynen till något mera socialt, att de rika måste förstå att man måste slå broar mellan rikedom och svält på hemmaplan innan man ger sej ut för att lösa främmande världsdelars problem.
     Persson säjer: Välkommen hem och frågar hur det var i Amerika? Man svarar med att man fått sin bild av Amerika reviderad på vissa punkter, men att det väl ännu dröjer någon tid innan man hinner smälta dom överväldigande intrycken.
     Hansson frågar hur det var i Amerika? Man svarar ungefär som här, fast whiskyn var väl nån tia billigare per flaska.  
     Jonsson  hälsar en välkommen och frågar hur det var i Amerika. Man svarar att det gick väl an sen man lärt sej ducka för indianerna. Dom är för jävliga när dom smyger sej på en i skydd av mörkret på biograferna, för att skära av en skalpen.  
     Nilsson hälsar en välkommen och undrar hur det var i Amerika? Man svarar att det vet du väl för fan, du går väl på bio.  
     Eriksson
breder ut armarna mot en, önskar en hjärtligt välkommen hem och frågar: Nå hur var det i Amerika? Eriksson vårdas numera på Sabbatsbergs olycksfallsklinik. Dom säger att han har ådragit sig en del brott och kontusioner men att han kommer att gå igenom.  
     Andra säger: Du var mitt ute på Atlanten på väg hem när dom sköt Marin Luther King så att det blev riots i varenda amerikansk stad efteråt. Du klarade dej undan!  Man svarar att budet om mordet på King nådde båten via en stark transistor som en av de amerikanska passagerarna fick in Amerika på. Och minuten efter knatade en massa amerikaner runt på de olika däcken och skrek:  
     — Happy news, folks, dom har skjutit Martin Luther King! En gammal blåtonad amerikanska flög upp ur barstolen och tjöt av glädje: Wonderful, one troublemaker gone!. . . Vackert, en bråkmakare borta!  
     Det var smärtsamt nog.  
     Två flickor från Skelleftehamn, som jobbat som barnflickor i var sitt amerikanskt hem i Kalifornien i drygt ett år, höll på att skrika sej hesa i matsalen, för att bemöta en gammal farbror vid deras bord, som bestämt ansåg att mordet på King var det friskaste som inträffat i amerikansk politik på flera år!
Farbrorn var pensionerad akrobat, på 30-talet jobbade han som stuntman för Johnny Weissmuller i Tarzanfilmerna. Han sa; det här begriper inte ni, som bor i Europa, men faktum är att inte bara negrerna utan även kineserna har ett helt annat blodsystem än vi vita!  
     Vi ska kolla med Hollywood om det var om Weissmuller eller apan Cheeta som farbrorn var stuntman för. Man tyckte, minns jag, i det ögonblicket att somliga amerikaner förtjänat de riots som vankas i sommar. Dom har tiggt om dem i femtio år, dom tigger om dem varje dag.  
     Man möter på hemmaplan två kategorier av frågvisa människor. Den första kategorin har vi redan expedierat, den som frågar om USA.  
     Till den andra kategorin hör människor som varmt kramar ens hand, tittar en djupt i ögonen och säjer: Vad dricker dalmasen? 
     — Tja, sa man när frågan kom opp första gången, han dricker väl ungefär samma saker som alla andra. På Saga i Borlänge har jag observerat hur dom favoriserar gin och tonic. I ett fall minns jag att en ung herre från Kvarnsveden dyrkade denna blandning så länge att han till sista dansen bjöd upp hovmästarinnan och blev utkastad med huvudet före.
     Frågeställaren ser vid detta svar ännu mera frågande ut och avlägsnar sej, ett offer för stilla grubbel.  
     När man bara fem minuter senare attackeras av en ny gubbe som frågar vad dalmasen dricker, blir man en smula konfunderad? Har folk fått spader medan man varit borta?
     — Konjak, säger man och tar ett hastigt farväl för att i nästa sekund springa rakt i armarna på en gammal skolkamrat från Bromma läroverk 1938.  
     — Tjenare, säjer han, kul å träffas efter alla dessa år! Minns du Mörten å Räkan? Ha'ru träffat Snille & Berra nåt? Oscarsson lär vara något vid tullen och Ärtan säljer begagnade bilar…. Från det ena till det andra, hörru du, vad dricker dalmasen?  
     — Öl! Skriker man förfärat och rusar hem, klart övertygad om att man återvänt till ett Sverige som av atomstrålning eller något annat, drabbats av kollektivt spader. Ens hem är ens borg, heter det, men telefonen ringer stup i kvarten. Det är kompisar, bryllingar, kollegor man jobbade ihop med på landsorten på 40-talet, lumparkompisar i Vaxholm på 50-talet. Alla vill veta: Vad dricker dalmasen?  
     Sent om aftonen ringer chefen på tidningen:  
     — Hej har du löst tävlingen?  
     — Vadå?  
     — Om skåningen, göteborgaren, norrlänningen, stockholmaren och dalmasen som bor i samma sommarstugeområde och har olika vanor. En del läser Vecko-Revyn, en del läser SE, en del dricker vatten, en del dricker öl, en del dricker te. . .
     — Är det nån tävling i SE?  
     — Visst, förstår du, hela landet sitter och löser. Det ringer hundra man i timmen och frågar. . .
     — Var har ni fått den idén ifrån?  
     — Från Amerika! En festlig test!  
     — Det kunde jag ge mej fan på. . .
    Borta bra men hemma test. . .
    F.ö har en man från Ludvika lärt mej, att det heter inte dalmas utan dalkarl eller mas! Dalmas är en bildbyrå i Paris.