nr 4   1968
■■■ Vi hyrde ett hus vid foten av Klippiga Bergen och har redan fäst oss vid fyra amerikaner.
   1. Mr Glögg, järnhandlare.
   2. Hurtiga Harris, uthyrare.
   3. Tom Mix, bill. beg. bilhandlare.

   4. Mr Crane, bankassistent.
 Boulder, stan i Colorado där vi har slagit oss ner, är efter amerikanska mått en liten håla på drygt 50000 invånare. Den ligger vid foten av Klippiga bergen vars taggiga skyline vi ser genom fönstret i vardagsrummet. Eftersom Boulder är en aktiv affärsstad, lite industristad och universitetsstad på samma gång så är den något av ett stillsamt Miniatyramerika.
   — Va? sa tanten på Chamber of Commerce, handelskammaren i stan, hyra hus här? Omöjligt gosse!
   — Hus? sa tanten på mäklarbyrån. Det finns massor av dom? Varsågod och välj! Mäklarbordet var plötsligt fullt av fotografier av villor som allihopa hade det gemensamt att dom arkitekturiskt sett verkade ligga vid den italienska Rivieran.
   Inget av husen var särskilt dyrt efter svenska förhållanden. 125.000 kronor var medelpriset. Och i väntan på att man skulle lyckas sälja dem ville man hyra ut dem. Det var egentligen bara ett problem som skuggade lyckan, alla kåkar var omöblerade. Vi hyrde hus för 225 dollar i månaden. Vi hyrde möbler för 75 dollar i månaden, vi hyrde färg-TV för 35 dollar i månaden, vi hyrde tvättmaskin för 27 dollar i månaden, vi hyrde dammsugare för 10 dollar i månaden, vi hyrde kylskåp för 23 dollar i månaden. Allt gick på tre timmar. Sen köpte vi porslin, knivar, gafflar, glas, osthyvel, kastruller, stekpanna, cocacolaöppnare och pepparkvarn. Förskärare glömde vi, men det är å andra sidan ganska roligt att skära korv med osthyvel.
   Mr Glögg är järnhandlare i detta nya villaområde som ligger fem minuters bilresa från stans centrum.
Han säljer spik till nyblivna villaägare som ännu befinner sig på det stadiet. Efter att ha varit villaägare i ett år börjar dom köpa skruv, för det är ju det enda som håller. Efter tre år börjar dom köpa galvaniserad skruv för det är ju det enda som inte rostar. Vi kallar honom Mr Glögg för han snackar om glögg så fort vi visar oss i butiken. Mr Glögg firade nämligen julen i Chicago tillsammans med ett par svensk-amerikaner, och så kanon som han blev på glöggen han fick där, det har han inte varit sedan han och en kompis sprängde en bunker på Guadal Canal och hittade femton pavor rom i en låda bakom krutdurken.
 Mr Glögg säjer att Amerika är det underbaraste landet i världen och att vi borde bo här i stället för i det där eländiga nordpolslandskapet Sverige som lär vara befolkat av kommunistiska eskimåer. Han behandlar oss dessutom som eskimåer. Han har ett sätt att demonstrera en hammare som om det var just han som uppfann den.
   Hurtiga Harris har bråttom men han har skänkt oss ett hem. Hurtiga Harris hyr ut allt från kylskåp till pennformerare. Han kommer susande med sin skåpvagn och fyller kåken med elektriska prylar i ett tempo som får oss att misstänka att han hatar dom och vill bli av med dom så kvickt som möjligt. Hurtiga Harris lassar in kylskåp, tvättmaskiner, dammsugare och TV-apparater och snackar femton tusen ord om dom senaste dagarnas väderlek samtidigt som han gestikulerar med skruvmejslar, tänger och skiftnycklar. Var 30:e sekund kliar han sej i höger öra med ett oljigt pekfinger. Förmodligen står det Esso på hans högra trumhinna. Barnen försummar aldrig att närvara när Hurtiga Harris kommer ångande, för det kommer sannolikt ett ögonblick av distraktion när Hurtiga Harris kör skruvmejseln i örat, och det vrålet vill dom inte missa.
   Hurtiga Harris säjer att Amerika är det underbaraste landet i världen och att vi är idioter om vi återvänder till ett land som är överhopat av isbjörnar mot vilka inga skruvmejslar i världen kan hjälpa.
   Tom Mix är bill. beg. bilhandlare och heter förmodligen någonting annat men dels går det inte att tyda hans namnteckning under kontraktet på den gamla Chevroleten vi köpte för 840 dollar dels uppträder han i en cowboyhatt av samma design som ens barndoms biohjälte.
 På Tom Mix firma står det 220 rishögar och väntar på köpare, helst dumma svenskar. Om varje rishög säjer Tom Mix att det är den underbaraste bil som världen någonsin skådat. Att den kostar 1.200 dollar spelar ingen roll. Tom Mix är efter en mycket svag påtryckning beredd att gå ner till 950 dollar. Får han stålarna kontant, går han först ut och sväljer en Aspirin, återvänder därefter och flämtar fram ett bud på 8OO dollar plus 5 procent oms.
 Om Amerika säjer Tom Mix att det är det underbaraste landet på jorden och att jag som svensk verkligen borde slå mej ner i detta land som dignar av underbara Chevroleter. Jo, han har hört talas om Volvo förstås, ja han har t.o.m. sålt några. Det är en av de vanligaste europeiska bilarna i stan. En gång såg vi t.o.m. en Saab. 
    Vi blev så varma om hjärtat att vi ämnade stämma upp "Du gamla du fria" men vi måste avstå för vi fick avgasröken i halsen.
    Mr Crane är vice assistent till vice direktören i banken i stan. Stockholm skulle skicka pengar till mej, för efter det här med huset och bilen och alla maskinerna så var man ju tämligen pank.
   — No, mr Olsson, sa den perfekt manikurerade mr Crane på måndagen och gav mej en kall blick bakom dom affärsmässiga glasögona, vi har inte hört av era pengar än!
   — No, mr Olsson, sa han på tisdagen, inga pengar än, sorry.
   — No, mr Olsson sa han på onsdagen, inga pengar än, vi ringer om det kommer några, tillade han med minen hos en pamp i Kennelklubben som schasar bort en korsning mellan pudel och marsvin.
   På torsdagen hade pengarna kommit. Tusen dollar! Det är en stor slant även i detta land. Mr Crane log med hela ansiktet när jag kom in och skrek med yviga gester tvärs över banklokalen:
   — Hallo Stigg, dina stålar har kommit!
   Det gives två tänkbara förklaringar:
   A) Mr Crane hade fått förtroende för mej eftersom det fanns personer på andra sidan jordklotet som ville telegrafera tusen dollar till mej.
   B) Mr Crane var knall.