Hur var det i Amerika? 
  nr 1  1964 
    Man har varit i Amerika i tio dar och när man kommer hem så säjer folk:
    — Du har varit i Amerika hör jag.
    — Ja.
    — Hur var det där då?
    Vad svarar man på sånt? Att Amerika är stort? Att det är kallare i New York än i Stockholm?
Att man ser många negrer på gatorna? Att det är ont om indianer och att de få som finns sitter hemma och ser sej själv förlora i TV?
    Man känner sej frestad att svara som Kolingen när han hade varit i Trosa och Bobbans kusin frågade hur det var i den stan:
    — Samma som här, en å tie litern.
Bland alla andra som förhör sej om hur man fann New York var det en kollega som sa:
    — Och du som alla andra som varit på snabbvisit i New York kommer förstås hem och förfasar dej över hur de färgade behandlas där borta?
    — Givetvis.
    — Och du inser förstås inte heller, att om procenten färgade vore lika stor i Sverige som i USA, så skulle vi ha precis samma negerproblem här?
    — Det är väl inte så alldeles tvärsäkert?
    — Jo, sa kollegan, flyktingar som kommit hit, ungrare, tyskar, balter kan vittna om saker som får mej att tro det. Och ändå blev vi väl lite luttrade under kriget. Före 1939 var vi förfärliga. 
Tänk, så vi bar oss åt mot judarna t. ex. Vi tillät oss betrakta dem som en samling komiska procentare. 
    Kollegan tog ned några böcker från hyllan, några ex. av Albert Engströms samlade gubbar. Och si... bland kolingen och Bobban, överliggarna, frikyrkopredikanterna, kavalleriofficerarna och de knotiga smålandsbönderna, dyker juden upp, tecknad med hisklig kran och sägande repliker stavade som någon slags blandning av svenska och plattyska. Juden var en komisk typ. Den här finns i Engströms »Gubbar»: Kolingens kusin: 
    — 14 stolpar för skåpet! Försök inte! Dä går inte alltid lika bra för herrarna som dä gick över Röda havet.
    Och i »Känn dig själv» står den här dialogen från en tågkupé i Tyskland:
    — Är ni den berömde tankeläsaren Timberland?
    — Ja naturlich!
    — Kan ni läsa allas tankar?
    — Ja naturlich!
    — Kan ni säga, vart jak schkall rese?
    — Na, nach Berlin!
    — Na, das ist gar kein Kunststück! Den tåg går ja till Berlin! Men vat heter jak då!
    — Moses Nathanson.
    — Das ist auch keln Kunststück, das steht ja på min koffert där. Men om ni nu kan gissa, vät jak schkall gere i ten Berlin, schkall ni få hundert mark.
    — Na, ni vill natürlich 40 procent ackord bjude!
    — Ach tet hade jak icke tänkt, men för idén får ni 100 mark.
    I »Det starka och det sköna» saxar vi det här exemplet:
    — Varför vill du icke gifte tej med ten Repecke?
    — Hon skeler ju på ene öget!
    — Tu skall icke vare pessimist, Isidor! Tu skall vare optimist och säge: På ten ene öge skeler hon icke!
    Ännu ett klipp ur »Gubbar»:
    — Men varför har herr Melkisedek låtit döpa sig?
    — Derfer att min fen, baron von Mosenthal, endast vill umkås med kristne.
Nu tror jag inte, att Albert Engström var antisemit, sa kollegan, inte mer än andra svenskar var på den tiden dom här gubbarna ritades. Det förhöll sig bara så att juden var en komisk figur och allemans driftkucku; och eftersom Engström var en av våra få skämttecknare av klass, sysslade han med sådana »offer» som det på den tiden var comme il faut att gyckla med.
    Jag säjer bara det här, sa kollegan, för det visar, att nog går vi svenskar lite till mans och gömmer på slumrande rashetsaranlag. Och att vi inte ska vara säkra i korken när vi pratar om amerikanernas oförmåga att komma till rätta med sina rasfördomar.
    Nähä.