Man är kändis i Klippiga bergen... 
nr 12  1968
■■■ Man har blivit kändis i Klippiga bergen. Dom kallar mej för "mjölkpallen".
    Här i bergen ligger de internationellt ryktbara slalomparadisen ganska tätt, Loveland Basin, Vail, Breckenridge, Winter Park, Aspen och allt vad de heter. På sina håll är backarna närmare en svensk mil långa. Vid foten av lätta backen i Loveland avlyssnade mina barn följande dialog:
    — Va, har ni en mjölkpall i backen?
    — Det är ingen mjölkpall, det är en svensk som heter Olsson. Han åker lite bredbent.
    — En mycket egendomlig stil, men det är väl den där förbannade neutralitetspolitikens fel, förstås, man blir sån där om man envisas med att ha ena benet i USA och det andra i Nordvietnam!
    När jag sent omsider kom ner låtsades barnen inte känna mej. Ibland längtar man intensivt hem till de andra mjölkpallarna som brukar hålla till hos Calle Norberg i Bruksvallarna. (Calle du viker väl lilla stugan för mej till nästa sportlov?)
  Nåja, man är inte ensam om att vara nybörjare i det här landet. Utförsåkningen kom ganska sent till USA, de ryktbara skidparadisen i Colorado är inte mer än cirka tio år gamla. Vail, som ligger i toppen på listan, byggdes för sex år sen. För femton år sen fanns bara Sun Valley, som nu har gått tillbaka och är ett stillsamt familjeställe. Och i den plötsliga skidrush som USA upplever i dag är det flera blåbär än jag som deltar. Ett av de blåbär vi minns bäst är gumman i leopardpälsen. Man är inte så kinkig med kostymeringen i skidbackarna här som hemma. De flesta klämmer lagg i jeans och långkalsingar, någon motsvarighet till det åtsmitande byxsnobberiet i svenska backar finns inte här. Och gumman i leopardpälsen åkte väl inte i denna klädsel för att snobba, utan närmast därför att det var det varmaste plagg hon ägde. För oss nybörjare, som inte är riktigt mogna för släp-, stor-, och gondolliftar, finns det här och var en liten draglift att öva på. Den består helt enkelt av ett rep som drar en uppför backen. Längst uppe står det ett litet hus med maskinen och hjulet som drar repet. Man får släppa repet några meter framför huset och hoppa åt sidan. Gumman i leopardpälsen släppte inte. Hon brakade rakt in i huset så att brunbrända killar ur sjukvårdspatrullen fick störta in efter henne. Dom rapporterade att gumman satt som en uppspikad leopardfäll på väggen och var riktigt dekorativ.
  Snö är en viktig förutsättning för skidåkning, men en ännu viktigare förutsättning är det här att man medför en plånbok laddad med dollar. Liftbiljetten kostar sju dollar om dan, vilket är närmare 40 svenska kronor. Att hyra skidor kostar fem dollar, att hyra slalompjäxor kostar fyra dollar, om dom nu har några att hyra ut. Mitt nummer är tydligen en ovanlig storlek här ute i Västern. Killen vid uthyrningsdisken vände sej och skrek inåt lagret:
    — Det är en kille här som har nr 47, har vi nåt för honom?
    Svar inifrån lagret:
    — Går det bra med två Volkswagen?
  När man har satt sprätt på en mindre månadslön och är utrustad från topp till tå, smyger man sej i ett obevakat ögonblick in på restau-rangen, letar upp ett lämpligt fönsterbord med utsikt över backarna och umgås med andra föräldrar som också har lättrogna barn vilka inbillar sej att föräldrarna just åker i backarna för fulla muggar.
    Dessa föräldrar är ofta mycket trivsamma personer att gömma sej tillsammans med. En del kan historier.
    En försäkringsdirektör från Denver som varje söndag tvingas upp i bergen av en 15-årig Killy till son drog t ex historien om de tre plastik-kirurgerna som skröt om sin yrkesskicklighet. En sa: Jag fick hand om en tjej som förlorat bägge benen i en bilolycka. Hon blev Miss Amerika i förra veckan. En annan sa: Jag fick in en slaktare som förlorat alla fingrarna i köttkvarnen. Han är i dag Amerikas främste pianist, Walter Liberace, har ni hört talas om honom? En tredje sa: Det var en cowboy i Texas som red med dynamit i sadelpåsarna. Plötsligt exploderade hela härligheten. Jag fick in bakändan på hästen och två cowboykängor till kliniken. Well, den mannen är Amerikas president i dag!
    Eftersom det hör till god ton att berätta en historia i gengäld så kvitterade jag med en annan bit om Lyndon B Johnson. Den där historien om hur man kan avgöra om LBJ ljuger eller inte när han talar i TV.
    När han nyper sej i näsan, talar han sanning.
    När han nyper sej i örat, talar han sanning.
    När han river sej i håret, talar han sanning.
    När han rör på läpparna, så ljuger han!
    — Det var den bästa jag hört, sa försäkringsdirektören och garvade så att kringsittande skidåkare höll på att sätta hamburgarna i halsen. Det är en svensk historia förstås?
    — Nej, den stod i Newsweek i höstas.
    Så fort dom hör att man är svensk, vill dom prata politik för Sverige har kommit i det politiska rampljuset på sistone. Först var det Gunnar Myrdals om de asiatiska U-länderna som blev en förstasidesgrej över hela USA i förra veckan. Sen kallade Washington hem Stockholms-ambassadören och Sverige kom på förstasidorna en gång till i samma vecka. Sen tog Eugene McCarthy den svenska reaktionen som ett typiskt exempel på Västeuropas inställning till USA i sina kampanjtal inför primärvalet i New Hampshire. "Reaktionen i Sverige visar att USA håller på att bli betraktat som en internationell buse, en jätte som folk har börjat frukta och misstro", sa McCarthy. Det verkade nästan vara svensk vecka i TV. Och när folk här får tag i en livs levande svensk så dyker dom på honom och börjar snacka. De flesta vill bedyra att dom är lika härskna på Vietnamkriget som svenskarna är. Fast dom tycker samtidigt, att det är ett jäkla sätt av svenskarna att kasta ägg i nyllet på amerikanska delegater.
  I Aspen var det en bilhandlare från Colorado Springs som drejade bi och tog upp frågan om Johnsons beslut att banta ner de amerikanska jätteambassaderna i Europa, som kostar för mycket pengar.
    — Vi har inte lätt med våra ambassader heller, sa jag. I Paris är den svenska ambassadkåken så fallfärdig att nya ambassadören vägrade att flytta in.
    — Det är inte vårt problem precis, sa bilhandlaren. På våra ambassader i Europa kastar demonstranterna så förbannat mycket tegelsten varenda kväll att vi får ihop tegel till en ny ambassad på en vecka.
    Sen ska vi inte tala om alla de amerikaner som dunkar oss i ryggen och säjer:
    — Hi folks, jag har en mormor som är från Örkelljunga!
    Dom är trevligast för vi tröttnar aldrig på att höra Örkelljunga uttalas på amerikanska. Äkeldjonka. Och ännu har vi många ättlingar från Äkeldjonka kvar, telefonkatalogen i Boulder innehåller 114 Andersson, 4 Axelsson, 2 Bengtsson, 43 Carlsson (ingen med K) och ett 20-tal Johnsons, alla ättlingar till svenskar som 1862 kom hit ut till Västern och byggde den första kyrkan i Boulder, Russby Church, som står kvar än i dag.