nr 9  1968
■■■ Står man med ena foten på spisens kokplatta och med den andra i frysboxen så har man det i medeltal ganska skönt Det har statistikerna räknat ut. Om man i vårt amerikanska kök står med ena fossingen på spisen och den andra i frysen, så har man kåkar på fyra och en halv meter. Det har jag själv räknat ut.
    Amerikanska kök är med
andra ord ganska rymliga, och det är väl ungefär det mest positiva man kan säga om amerikansk heminredning.
    Hemma får man alltid höra av
byggmästare och villamäklare att de hus dom önskar pracka på en är byggda efter de allra senaste ameri-kanska rönen på husbyggnadsfronten. Och det är väl inte mycket att anmärka på de amerikanska rönen annat än att de ännu inte tycks ha nått Amerika.
  Vi har tittat lite på amerikanska villaområden på sistone. Inte minst på det lilla Enskede som vi själva bor i. De tycks vara byggda efter det här receptet:
    
1. En byggmästare köper en åker i utkanten av stan och delar den i 18 tomter.
    2. Han gräver 18 gropar, det
går på en eftermiddag, om han får tag på en flink grävmaskinist.
    3. Han gör källare av groparna
genom att fodra dem med färdiggjutna cementblock.
    4. Han reser stommarna som
består av ohyvlat regelvirke, tvåtum gånger tretum.
    5. Han spikar plywood på insidan av reglarna, han spikar
plywood på utsidan och fyller mellanrummet med isoleringsmattor.
    6. Han klistrar fast tegelimi
tationer i form av plattor på utsidan.
    7. Han lägger på taket, det
är inne med spån som på Seglora kyrka. När taken ligger på plats, springer han undan och avvaktar utvecklingen.
    8. Om väggarna inte ramlar
omkull av tyngden inom den närmaste halvtimmen, annonserar han ut de arton kåkarna som Melody Homes, Wonder Homes  eller Capri Homes. Dom kostar 125.000 per styck och ligger tre meter från varandra. En tredjedel liknar italienska bungalows en tredjedel liknar Ornässtugan, en tredjedel liknar fan.
    Själva bor vi i en bungalow. Här är ganska trevligt,
men man får gå ut på gatan när man ska knacka ur pipan. Gör man det inomhus så hoppar TV:n jämfota och byter kanal. Tre barn gallskriker för att Walter Cronkite blivit inblandad i aftonens råkurr på High Chaparral.
  Väggarna är besprutade med puts, men försöker man slå en X-krok i dem, studsar hammaren tillbaka i pannan på en, för det är som sagt bara plywood under putsen. I badrummet har dom tapeter med gula liljor som ser ut som näckrosor när man duschat en stund. Bakom en skarv vid fjortonde liljan norr ut från varmvattenskranen räknat, bor en liten gul spindel som alltid tittar fram när man duschar och undrar vad farao man har för sej. Vi kallar honom för Sjöman, för han är ju inte blott gul utan även nyfiken.
    Golven är lagda i plywood
även de, stampar man i vardagsrummets heltäckande matta, tappar Sjöman taget ute i badrummet och drattar på ändan i tvålkoppen. I vissa rum har man parkett. Man har spikat 1/4-tums parkett ovanpå 1/2-tums plywood med 3-tums trådspik med påföljd att taket i källaren ser ut som heltäckande mattan hemma hos en fakir.
    Garaget synes vara det viktigaste utrymmet i amerikanska förortsvillor. Den som inte
har elektronisk dörr, som man kan öppna genom att trycka på en knapp inne i bilen, anses vara lite socialt efterbliven. Varje morgon gäspar garagedörrama och spottar ut samhällets Chevroleter som rullar hän mot city med små vicedirektörer inuti. Varje afton vid halvsjusnåret gäspar garagen med dörrarna och sväljer Chevroleterna igen. Häromdan var det en som fick knas på elektroniken, dörren hoppade upp och ner som en giljotin i tio minuter. Vi kilade över och undrade om vi kunde få en limpa skuren, men då drog man ur proppen så att dörren fick vila sej.
    Köket hade vi väntat oss
mycket av, så mycket som det tjatas i Allt i Hemmet och andra expertorgan om hur fiffiga amerikanerna är på att bygga kök som sparar husmödrarnas krafter. Vad finner man i dessa bungalows och dessa Ornässtugor? Stora ytor? Ja. Goda skåputrymmen? Nej. De skåp som är inne just nu ser ut som radiogrammofoner från fyrtitalet, med dörrarna översållade av damm- och fettsamlande snickar-glädje. Att öppna skafferiet är som att glänta på dörren till en sakristia. Till standardutrustningen hör en spis som är bra, fast det är ett förtvivlat räknande varje gång vi ska ställa ugnen på 250 grader och måste ta reda på vad det innebär i Fahrenheit. Dessutom förekommer här en köksfläkt. Den dånar som en stridsvagn och suger som en mygga.
  Kylskåp, diskmaskin och sånt får man köpa själv. Och rostfria diskbänkar har inte slagit igenom ännu i det här föregångslandet, där dom alltjämt diskar i emaljerade järnhoar som man inte skådat sen man var liten och bodde på Söder.
  Däremot har man avfallskvarn i vartenda ett av dessa Melody, Capri och Wonder houses. Små anordningar som mal sönder apelsinskal under utvecklande av ett buller som är så imponerande att Sjöman kryper in bakom tapeten och stoppar alla sex påkarna i öronen.
    Många är trots allt de tips
som svenska heminredningsredaktörer hämtat från amerikanska heminredningstidskrifter, men de amerikaner som bebor vårt lilla villaområde svävar uppenbarligen i okunnighet om alla dessa tips. Man satsar rätt stora slantar på gardinerna, för dom syns ju utifrån. Gardinuppsättningen i ett ungt amerikanskt tjänstemannahem ska se ut som ridån på en sekelskiftesopera, en liten orgie i förgyllda tofsar och rep och annat dingelidong. Rycker man i en av de stiligaste tofsarna är det meningen att ridån ska gå upp för en hänförande utsikt som alla har här vid foten av Klippiga bergen, men det gör den inte. En funktionsduglig draganordning för gardiner har ännu inte uppfunnits. Men rycker man lite otåligare och kraftigare i tofsen kommer hela Klippiga bergen på en gång, för även om gardinuppsättningen har kostat fyra månadslöner, så är den upphängd på två stycken tretumsspikar, förmodligen ett par som blev över när man spikade in parketten.
    Plasten har betytt mycket
för hela världen, men för amerikanen har den betytt enormt mycket mera än för oss andra. Vad i herrans namn hade han på väggarna före kriget när det inte fanns några plastblommor, inga plastfiskar, inga plastsjöjungfrur och inte heller dessa populära plastrepliker av Picassos Guernica. På den tiden fick man nöja sej med de obligatoriska väggprydnaderna, dvs. familjens krucifix och husfars revolver.
    
Någonting kanske säjer er att
vi inte helt sympatiserar med amerikansk heminredning och bostadsstandard?