Smalfilmar´n...
nr 7 1968
■■■ Är man smalfilmare så är man. I söndags åkte vi med vår gamla Chevrolet 40 svenska mil för att filma en skidåkare, tvärs över Klippiga bergen på livsfarliga hårnålsvägar. Han hette Jean Claude Killy och dom sa att han skulle vara så bra. Men det var han inte, för han ramlade omkull mitt framför kameran, och bilderna blev inget vidare.  
  Man stöter ofta på svårigheter när man skall smalfilma. Det är t ex alltid andra fotografer på platsen som knuffas, yrkesfotografer, som har stora hejans kameror och filmar för snöd vinnings skull. Jag minns väl hur det var när prinsessan Birgitta gifte sig med Hansi. Just som man fyrade av några filmmeter i slottskapellet kom det fram en kille från TT och gnällde för att jag ställt väskan med reservrullarna framför nosen på 98 miljoner Eurovisionstittare. Är det inte yrkesfotografer och TV-regissörer som motarbetar en, så är det poliser. Här i Aspen, när den där Killy skulle tävla mot Billy Kidd och österrikarna Schrantz och Nenning, så var det en polis som stoppade mig just som jag skulle krypa under avspärrningsrepen. Han sade:
    — Hörru grabben, vad inbillar du dig att du skall göra?
    — Filma Killy förstås!
    — Och det tror du att du är ensam om? Försvinn!
    Poliser har aldrig haft någon förståelse för smalfilmskonsten.
    Man måste vara tuff och stå på sig om man skall komma någonstans.
    — Men jag är reporterfotograf, sa jag och satte näsan i vädret så beslutsamt jag kunde.
    — Var då ifrån? sade polisen och smålog skeptiskt.  
    — Från Paris Match, sade jag. Gammal kompis till Killy, you know!  
    — Paris Match? sa konstapeln.  
    — Jäpp, sade jag. Pansarbilen med 35 000 spänn i honorar står bakom knuten!
    — Försök inte, sade konstapeln, det är jag som är från Paris Match.  
  Just som jag sade att jag ämnade skvallra för Brundage och pojkarna så kom Killy. Det lät som när man fäller en oxe på slakthuset i Enskede när han dråsar omkull i ett moln av snö. Jag tror att bilderna blev hyggliga trots all. Vi har inte fått dem från framkallningen än. Är det mörka skuggor på vänster och höger sida i bildrutan så är det knäskålarna på konstapeln. Jag var tvungen att plåta mellan påkarna på honom. Men det är ju bara bra. För det står i handboken att man skall köra med förgrunder. Och amerikanska polisknän kan väl vara lika effektfulla förgrun-der som dessa evinnerliga oskarpa profiler på Max von Sydow, som Ingmar Bergman envisas med!  
    Förutom poliser, TV-gubbar och annat bjuder smalfilmandet här i Boulder, Colorado på ett annat — mera lokalt betonat — hinder. Det är en schäferhund på en meter i strumplästen, som alltid ställer sig i vägen när jag skall filma utsikten över Boulder. Han ser ganska blodtörstig ut när han visar tänderna, men han verkar ändå glad i andra ändan som viftar intensivt. Det spelar ingen roll vid vilken tid på dygnet jag försöker, just som jag ställer in bländaren hör jag ett "voff" och där står schäfern mellan mig och utsikten över Boulder. Jag har försökt det mesta:  
    Jag har bett honom vara bussig att pallra sig hem.  
    Jag har kastat svenska sockerbitar bakom mig för att få jycken att försvinna ur bilden. Men dom använder inte socker i hunduppfostran i det här landet, av den enkla anledningen att bitsocker är sällsynt. Hunden reagerade inte. Och när jag experimenterade med att hälla ut strösocker tittade han bara på mig som om jag inte var riktigt klok För att inte tala om vilka miner grannkärringen gjorde bakom gardinen.  
    Jag har även försökt be honom gå hem till husse, men va fan heter husse på engelska? Det står ingenting i min ordbok mellan husmoder (housewife), hussein (king) och hustru (wife).  
    Ett försök att släppa en bit överbliven oxfilé bakom kameran höll på att lyckas men en flyfotad tax högg filén innan schäfern hunnit lyfta på ändan och reagera.  
  Mr Glögg nere i järnaffären har en teori. Han säger att schäfern helt enkelt är en linslus. Han har förmodligen blivit sådan efter att ha tittat för mycket på Lassie.  
  Det Värsta problemet inom smalfilmningen är dock det faktum att verkligheten för det mesta är underbarare än filmen. Gäller dessa natur-scenerier, man filmar underbart röda solnedgångar över prärien och på| duken ser de sedan ut som en suddig närbild på ett stekt ägg som fått punktis på gulan.  
    När vi reste över till Amerika med "Kungsholm" var Atlanten i uppror. Båten for som disken på NK i realisationsveckan. Men på våran film ser de stora dramatiska vågbergen ut som en sommarkrusning på Kanholmsfjärden.  
  Ett kusligt slagsmål, som vi filmade på Kornhamnstorg hösten 1964 såg på filmduken ut som en tango för två mellan tvenne hamnbusar.  
    Och vi skall inte tala om våran film från Niagarafallen. När vi premiärvisade den för grannarna här i Boulder så undrade mr Glögg om det var någon som hade pinkat i kameran.
    Det finns tre möjligheter att förklara detta:  
    1) Det är tjall på verkligheten  
    2) Det är tjall på kameran, en amatörfilmkamera av märket Fujica 1960 års modell som gått sina modiga 3 000 vikningar  
    3) Det är tjall på mig
    Vissa tecken tyder på att alternativ 3 är det mest sannolika för jag har kollat min TV genom att smalfilma rutan och fått fram:  
    - Bilder där Lars Orup ser ut som om han log.  
    - Bilder där Ria Wägner är smal som Televinken.  
    - Bilder där Bengt Bedrup ser ut som Rudolph Valentino.
    - Bilder på Hyland som skulle kunna användas i utpressningssyfte.
  För att inte tala om några rutor som vi tog på Lyndon B Johnson i vår amerikanska TV häromdagen. Vi skall ha dom till att skrämma våra ovänner med
    Johnson ser ut som årets val redan hade ägt rum.
    Jag väntar på att när som helst bli haffad för oamerikansk verksamhet, som dom andra killarna i branschen, Capra, Chaplin och dom.