nr 14  1968 
■■■ Med vår tungt lastade Chevrolet ger vi oss iväg öster ut. Vi kör mil efter mil genom Colorado, Nebraska, Iowa och Illinois. Vi rullar med 110— 120 km i timmen på dånande gummiringar och ser ingenting annat än gräs, gult torrt gräs, i timmar och dagar. Vi noterar att Amerika är världens största västgötaslätt.
 Då och då får vi sällskap. Det dyker upp en grå Pontiac vid horisonten och om 20 minuter är vi uppe i kölvattnet på den. Den kör lite småfräckt, ett par miles över lagstadgade 75 miles i timmen. I pur förtjusning hakar vi på några miles, för att slutligen kicka till på gasen och pressa den gamla Chevan förbi. Men vi tror knappt våra ögon när vi kommer upp jämsides. I Pontiacen sitter en vithårig gumma på åttio år, som kramar ratten med blåådriga små, graciösa händer, i mungipan sitter en Chesterfield som pekar uppkäftigt mot biltaket, pincené, guldkedja dallrar i takt med bilens vibrationer och hon ger oss en blick av kallt stål när vi kör om. Hon är en syn för gudar! Den tunna, vithåriga gumman tyglande sina 345 hästkrafter är en rullande staty över den sega generation som byggde det här landet, d v s den som slogs med indianerna och började göra pengar av ödemarken. Man blir så rörd av uppenbarelsen att man skulle vilja salutera henne med en snabb virvel på signalhornet, men man aktar sej, för vem vet, kanske skulle gumman då hala fram maskingeväret och ge oss en salva i framringarna så att vi rullade av vägen?
   Döttrarna till tanter som på sin tid pangade ner fem-sex indianer om dan med kökspistolen, har vi lärt oss att se upp med. Vi snodde sista grapefrukten framför näsan på en i snabbköpet i Boulder och den gången var det tur att den lokala polischefen var i närheten, för just som han rundade hörnan till vaniljpuddingdistriktet, måttade käringen ett fruktansvärt dråpslag med en ketchuplaska.
    På kvällarna när solen inte längre glöder tegelröd i de gula gräsvidderna utan bilarnas halvljus är de enda tecknen till liv på prärien, brukar vi styra in till något motell som har TV på rummen, för vi vill ju så gärna kolla vilka som står i tur att slå varann på käften.
  Det är mycket slå på käften här, det är det mesta dom har för sej på TV. Den tongivande slå-på-käften-verksamheten försiggår i de programserier som vi är vana vid att se hemma, men de värsta snytingarna klipper Baehrendtz tydligen bort. Det är scenerna där de utslagna tänderna flyger över TV-rutan.
    Mellan scenerna får vi titta på den lilla klick av Hollywoodskådespelare som ännu har tänderna kvar, de gör reklam för tandkräm. När dom ler i närbild ser dom ut som amerikanska bilar av årsmodell 1951. Men snart är väl denna minoritet av skådisar, som ännu har tansingarna intakta, indragna i västern- och agentfilmproduktionen även dom och vad ska reklamkillarna göra då? Dom får väl tänka om. Möjligen startar man en serie comercials med tandlösa, men snygga killar och tjejer som sitter framför brasan och polerar sina lösgommar för glatta livet med kräm och borste, medan biffarna puttrar på grillen i bakgrunden, i väntan på att bli tuggade. Förslag till slogan:
    Stoppa en tiger i käften, tugga med Black & Deckers slipmaskin!
    Får vi höra hallåmannen säja:
    — Bli vän med er biff, bit med Wolf, maskinen som alla tuggar med. . . Och efter detta meddelande till tittarna fortsätter nu den rafflande duellen mellan hövdingarna Den Sista Mohikanen och Gula Hinnan.
    Enda avbrotten i dessa dagar på Amerikas turnpikes är visiterna på bensinmacken. Den amerikanska mackpersonalen fungerar lika effektivt som den svenska mackpersonalen ska göra. Man hinner inte bromsa in vid pumpen förrän två man överfaller bilen. En stoppar slangen i tankhålet och låter pumpen arbeta medan han putsar rutorna. En annan fläker upp huven och checkar, utan att man ber om det, olja i motor och transmission, vattenstånd i kylare och batteri och när man efter två minuter, längre tid tar det inte, föreslår en 25-centare i dricks stirrar dom oförstående på en och skakar på huvudet
    — Nej herrn, det här bensinbolaget betalar sina anställda så pass bra att vi inte behöver ta emot någon dricks!
    Det är ingen dålig PR i den repliken.
  Till pjäsen hör också att de amerikanska bensinmackarna är lika mycket verkstäder som mackar. Man kan komma med vilket bekymmer som helst, vid vilken tidpunkt som helst och få reparationer gjorda för en tia, på den tid det brukar ta en svensk verkstadsägare att fundera ut om han ska våga ta 150 eller 180 kronor för jobbet.
    Varför är då servicen så himla mycket bättre i detta land, vad bilarna beträffar? Antagligen därför att detta land har kört bil så mycket längre, därför att detta folk praktiskt taget vuxit upp i bil, därför att alla har bil, därför att alla tänker bil och alla kan bil, det är lika naturligt här med bil som att ha skor på fötterna.
•   Det märks också på landsvägarna där trafiken rullar fram i 120 kilometers fart i täta filer utan att man hör en enda omkörningssignal, man kör med backspegeln här, något som svenska bilister också kommer att kunna om 20—30 år.
    Till servicen utmed de interamerikanska landsvägarna hör också motellen. Dom är inte särskilt billiga, en del kommer t o m upp samma svindlande priser som svenska stadshotell, men överallt bjuder man på en blixtsnabb service, ibland lite för snabb.
  Vi sa till den mexikanska servitrisen på Holiday Inn Motel i Elyria i Ohio, att vi ville ha kaffe och konjak.
    — Visst, sa flickan och försvann snabbt som en beskjuten tjänsteande på High Chaparal. En minut senare var hon tillbaka med två konjak och, två kaffe. Innan vi visste ordet av, hade hon hällt konjaken i kopparna och spillt på med kaffe! En rospigg av den gamla stammen hade inte gjort det flinkare. Och där satt vi mitt i Ohio, lite långa i nosen, men samtidigt lite fulla i flin, det var dock vår första kaffegök i Amerika! Det var inget annat att göra än att högtidligt höja kopparna till örat och skåla för Söderlund i viken, denna kaffegökarnas Napoleon. Vilka gökar har inte han och jag klämt i gryningen, önskande varandra god fångst inför vittjningen av morgonens långrev.
    Söderlund brukar säja att det blev mera ål på revarna förr när det fanns Kron att blanda kaffet med. På Renat och konjak blir det bara abborre och vi ska inte tala om den där Explorer, denna utspädda renat som Systemet hemma kallar vodka! Vi har försökt med den och fick 60 simpor på 100 krok.
  Men kasken i Ohio var det fart på, hade vi lagt långrev i Lake Ene den kvällen, en tvåhundrakrokare från Sheffield Lake till Lorraine, hade det förmodligen blivit ål.