nr 5  1968
■■■ Livet i den amerikanska småstaden vid foten av Klippiga bergen, fortsätter att förbrylla oss. Det lilla villasamhället fem minuter från stans pittoreska centrum är alltjämt lika dött som ett av de månlandskap som otaliga rymdserier i färg-TV har gjort oss så hemmastadda i. Fast det i onsdags var 18 grader varmt och strålande sol lockades inte en enda grannfru eller ett enda grannbarn ut på villatomterna, kåkarna förblev slutna som konservburkar. 
    Barnen borde väl åtminstone visa sej.
  Det enda vi mötte på vår dagliga lilla förmiddagspromenad i området, var villaägarnas siameskatter. 
    Det tycks drälla av siameskatter i trakten. En hemsk tanke slog oss denna morgon, kanske de amerikanska småstadsmödrarna inte längre får barn, kanske dom får siameskatter i stället? Vad vet man om livet i dessa tider av farlig atomstrålning? Vi har en atomfabrik bara några få miles härifrån! Ser vi lite konstiga ut när vi återvänder till Sverige i april, så kan ni väl i alla, fall lova att vara snälla mot oss och ge oss lite strömming och grädde?
  Träffa folk måste man gå till snabbköpet för att göra. De amerikanska snabbköpen är stöddiga anläggningar som mäter sina modiga hektar i strumplästen. Liksom hemma i Sverige utrustas man med en shoppingvagn vid inträdet. Däremot har man ännu inte börjat utrusta kunderna med något i detta sammanhang, så viktigt som mopeder eller motoriserade rullskridskor.
  Vår första kontakt med det amerikanska snabbköpet var lite chockande. Till en början trodde vi att denna jätteanläggning endast saluförde ärter. Men efter 58 hyllmeter ärter kom vi plötsligt in i limpdistriktet. Och efter 100 meter limpor var det bara att vika av till vänster om pizzorna, så var man framme i bifflandet, ett Norra Bantorget, permanentat med biffar så långt ögat nådde. Puddinghyllorna avverkade vi på 38.12,2 vilket är en bra tid mot bakgrunden av att USA är puddingarnas och de färdigmixade pajernas förlovade land.
  Vi noterade en schackringsperiod i höjd med huvudvärkspulvren, ordet Aspirin började flimra för våra ögon men, då plötsligt tog korridoren mellan hyllorna slut och vi trädde in i ett landskap där det doftade friskt och gott, grönsaksavdelningen, en Stureplan av pumpor, gurkor, salladshuvuden och grapefrukter, allt nyvattnat och fräscht och konsumtionsbefrämjande.
    I detta land av Aspirin och käk möter vi våra grannar. Dom ser ut som husmödrarna i Sundbyberg och Jakobsberg, lite smågriniga mot expediterna vid den manuella köttdisken, lite smågriniga mot föreståndarna för att priserna har stigit och lite småförbannade på ungarna som springer i snaskdisken och river åt sej snask för en månadslön.
  Vi dumma svenskar håller oss lite i bakgrunden och går på upptäcktsresa bland hyllkilometerna, hajar till och rörs till en tår när vi hittar Siljans knäcke "The dark ree crisp of Sweden" eller Swedish Bond Ost made in Chicago av Swedish Food Production Inc.
    Man borde kanske ha förberett sej bättre. Vad heter lingonsylt på engelska? Vad heter soja? Vad heter filmjölk? Vad heter oxfilé? Man tar av sej hatten, bockar och frågar. Någon påstod att lingon heter Cranberry och vi vände upp och ner på  ett helt snabbköp och levde djävulen för att dom inte hade Cranberry Jam. Senare har vi lärt oss att Cranberry är tranbär och att lingon heter Lingonberry. Men dom har inte det heller, så det spelar ingen teater. Till slut blir man så inställd på det där att fråga om allt, att man försynt tassar fram till en föreståndare och frågar vad dom kallar Corn Flakes på engelska?
  Man förstår karln som dunkade sej i huvudet med knytnäven och såg oss stint och argt i ögonen i tjugo sekunder, innan han gick in på kontoret, förmodligen för att ringa CIA och fråga om det kan göras något för att stoppa dessa byfånar från Europa.
    Alla reagerar inte så. När vi smiter bakom en hylla med en burk konserverad syltlök och smygöppnar locket för att doppa kran i burken och kolla inläggningen, så dyker det upp en ung man i grönt förkläde som säjer:
    — Var inte oroliga, folks, det är 58 stycken i burken, Lyndon B Johnson har räknat dom!
  I stort sett känner vi oss som den svenska gumman i den gamla historien, hon som kom till New York utan att kunna ett ord engelska. Hon skulle köpa en skurborste och tillgrep teckenspråket. Hon la sej helt resolut på golvet och låtsades skura med vilda gester och gav expediten en vädjande blick. Men expediten sa på klingande svenska:
    — Är det en skurborste ni önskar?
    — Herregud, sa gumman, talar ni svenska?
    — Visst, sa expediten, jag är svenska.
    — Jag säjer väl det, sa gumman, och kravlade sej upp lite generat, och här ligger jag och talar engelska!
  Man tycker efter en veckas shoppande, att de amerikanska livsmedelspriserna inte är så imponerande låga som dom tutade i oss när vi åkte hit. Köttpriserna är som hemma, även om kvaliteten på köttet är högre här. Och grönsakerna är jättebilliga, samtidigt som kvaliteten ligger skyhögt över den svenska. Det är när allt kommer omkring inte så pjåkigt att bo i ett land som har vinter i ena änden och sommar och full odlingssäsong i den andra.
  Dessutom har vi upptäckt att de amerikanska husmödrarna är enormt bokintresserade. Dom förbrukar en bok i veckan och i denna bok klistrar dom in en massa små gröna märken dom fått på snabbköpet. Så fort man handlar för några dollar får man en remsa märken och en klisterbok. När boken är full kan man gå till ett varuhus och köpa prylar för boken. För en enda fattig bok får man visserligen inte mer än en termosflaska eller en uppsättning fruktknivar. Men gnetar man ihop 275 böcker får man en aktersnurra. Efter en vecka i Colorado var vi inne på andra boken, vi kanske får ihop till en moped tills vi åker hem, vad vi nu ska med den till, så trångt som det är i svenska snabbköp.
    En liten chock fick vi när vi första gången skulle lämna snabbköpet. En dam som sa "haj folks" slog in priserna på kassamaskinen och en ung man störtade fram och började stoppa ner vårat käk i papperskassar. Just som vi hade betalt stack han i väg med påsarna. Vi svor en ramsa och rusade ut ur butiken efter karln. 
    Vi upptäckte honom i vimlet ute på parkeringsplatsen.
    — Stopp där, sa vi, rör du dej en meter till så skriker vi på FBI!
    — Tokfan, sa grabben, visa mej vilken bil som är din så jag slipper stå här längre med alla grejerna!
    Dom springer ut till bilen med käket här. Det hör till servicen. På kvällen låste vi dörrn, för äta maten vill vi göra själva.
    Vi känner oss allt lite bortkomna. Amerika är så stort så stort och det är så långt, långt hem till Söderlund i viken.