nr 16  1968
■■■ Vi hann hem från Amerika till påsken på Fåglarö och det första vi gjorde var att peta ner tre påsar med rädisfrön som vi köpt i Colorado Det var pin högtidligt, vi kände oss som Mobergs nyodlare, fast tvärtom.
 Och när vi var färdiga med det kom Söderlund i viken klivande i gnisslande gummistövlar och sa välkommen hem.
    Vad har hänt här hemma medan vi har varit i Amerika? frågade vi förstås.
    — Nja, sa Söderlund, inget särskilt. Det gamla vanliga, busarna knackar folk på ögat i Tunnelbanan, dom rånar och mördar och står i. Men de enda brottslingar som polisen får tag i och straffar är felparkerarna. Ja, det är väl ungefär vad som har hänt. Det där med Palme och amerikanska ambassadören som åkte hem, det har ni väl läst om i Amerika kan jag tänka?. . . Jo, så har det varit en sån där hemmafrudebatt igen!
    — Har hemmafruarna rykt ihop?
    — Nä, men en käring som heter Boéthius har ifrågasatt hemmafruarnas rätt att vara hemma. Om, ens fru vill vara hemma om dagarna, så får hon inte vara det. Jag trodde som alla andra, sa Söderlund, att det var ens privatsak, men den där Boéthius säjer att hemmafruarna parasiterar på tillvaron, att vi nationalekonomiskt sett i inte har råd med att dom går hemma och bara drar fördel av social Sverige utan att göra en produktiv insats.
    Är det inte fan? sa Söderlund. Skulle inte min fru t ex göra en positiv insats? Du som har varit i Amerika vet väl till exempel, att det i amerikanska flygvapnet krävs 38 man på marken för att hålla en enda flygare i luften? Jag är tacksam för att min fru orkar fungera som ensam markstyrka för mej och lyckas hålla mej i luften 48 timmar i veckan.
    Skulle Gullan jobba, skulle jag gå omkull och jag vågar inte tänka på vad produktionen skulle förlora på det! sa Söderlund.
    — Skulle du gå omkull, sa jag för att Gullan tog ett jobb och tillförde familjekassan en tusenlapp i månaden?
    — En tusenlapp, fnyste Söderlund, med sambeskattning och ett och annat får jag ett par hundringar kvar av hennes lön! Och på det ska jag pröjsa sockerbagare, tvättinrättningar, städfruar, mattpiskarfirmor, frissor och fan och hans mormor!
  Gullan bakar varje vecka för en tia, skulle vi köpa bröt gick det på en femtilapp. Där har vi 40 spänn. Det blir 52x40 spänn, dvs. 2 080 om året.
  Tvätten skulle gå på 30 spänn i veckan, dvs. 1 500 om året.
  Städningen skulle gå på en 50-lapp i veckan, dvs. 2 600 om året.
  Mattpiskningen gick på en femtilapp i månaden, dvs. 600 spänn.
  Frissan skulle kosta 15 bagis i veckan, för Gullan skulle aldrig orka sköta håret själv om hon jobbade åtta timmar om dan. Det blev 780 spänn om året.
  Fan och hans mormor, dvs. allt annat som en husmor har att jäklas med hemma, telefonpassning, trädgårdspyssel, gräsmattsklippning, disk, matlagning, snytning av ungar etc. taxerar jag till ca en tusenlapp om året. Sen ska vi inte tala om vilka utgifter man skulle ha för en psykiater!
    — Att vad sa farbror?
    — Jo, sa Söderlund, hemma fungerar det så, att när det har varit speciellt motigt på jobbet, så lägger jag mej på soffan och gråter ut hos Gullan på kvällen. Jag vill inte påstå att hon är så helvetes deltagande precis, men bara att få ligga på en soffa och gorma ur sej eländet är värt pengar. Psykiatrerna tar 200 lock i timmen för det. Det skulle innebära sina modiga fem laxar om året för mej!
    Summa summarum, Söderlund, är Gullans jobb som markstyrka värt sina modiga 13000! Och eftersom hon avbröt sin utbildning för att gifta sej med en drummel som mej, så har hon inte en chans att få mer än tolv tovor om året på marknaden!
    Nä, titta sa Oskarsson på udden, som klev in genom köksdörren, är Olsson tillbaka från Amerika!
    — Jäpp, sa Söderlund. Och den tokfan har planterat amerikanska rädisfrön bakom vedbon! Han får väl vattna dom med Coca-Cola om dom ska trivas! För övrigt snackar vi om hemmafruarna har rätt att vara hemma eller inte!
    — Det har dom väl? sa Oskarsson som haft sin hemma sen 1938.
    — Visst, sa Söderlund. Ska samhället utnyttja medborgarna till sista energignistan så finns det väl andra att omplacera? Sockerbagarna t.ex.! Kan vi nationalekonomiskt försvara att stora starka gubbar står och spritsar kakor hela dagarna? Va fan skiter nationalekonomin i spritsade kakor? Och trollkonstnärerna? Kan vi nationalekonomiskt försvara att fullvuxna män reser på turné för att klippa av snören och hala fram tända stearinljus ur innerfickan? Och musiker? Vad har nationen för intresse av att karlar klär sej i blusar med puffärmar om kvällarna och försörjer sej på att slå två träpinnar mot varann i en sydamerikansk orkester?
    Artister är undantag från regeln, menade Oskarsson. Det är den stora arbetande massan som måste göras mera produktiv!
    — Åkej, sa Söderlund, det är ju ett kolossalt slöseri med tid att vi äter mat. Lunchpauser är ett otyg. För att inte tala om middagspauser! Det tar ett par, tre timmar om dan för folk att äta. Varför kan vi inte pressa käk i dom med tub, ungefär som dom gör med astronauterna? Dom behövde inte ens lämna skrivborden och maskinerna. Tubmatning på jobbet och vi kunde återgå till tolvtimmarsdagen och öka produktionen något sagolikt! Vi kunde friställa landets 16000 grillkockar och sammanföra dem till ett jättefolkkök som pumpade ut spaghetti med köttsås till hela folket via ett riksomfattande rörledningsnät!
    Sen är det ju ett upprörande slöseri att inte fördubbla nattskiften! Kan vi ta på vårt nationalekonomiska ansvar att 85 procent av befolkningen ligger med varann på nätterna? Företagsläkarna borde kompletteras med företagsluder som tog emot företagets gubbar i bokstavsordning på dagarna, alla på A mellan 8 och 9, alla på B mellan 9 och 10? Det är ju en briljant idé!
    — Mja, sa Oskarsson, fast det blev väl rusning till namnbytesbyråerna på alla Öhman, Öberg och Östman, för dom har väl inte mycket glädje av flickorna klockan 17 på dan när flickorna rimligt att döma måste vara ganska utarbetade?
    — För resten, sa Oskarsson, hur blir det med den kvinnliga arbetskraften? För att inte bli stämplad som en ärkereaktionär könsdiskrimi-nerare måste du väl införa manliga fnask också? Det vore väl ett yrke, att vara manligt tjänstefnask, kanske något för killarna i puffärmarna!
    — Larv, sa Söderlund, det har du väl listat ut av den här senaste hemmafrudebatten, att kvinnorna ska stå vid svarven och sköta produktionen! Eller inbillar du dej att dom ska ha några mänskliga rättigheter på något vis?
    I alla fall så är det skönt att vara hemma igen.