nr 10  1968 
■■■ Av de gamla spökstäderna i Klippiga Bergen tycker vi bäst om Georgetown, kanske mest därför att den inte är riktigt död än. Seglivad som en cowboy på bio lever den vidare med 300 invånare. Här stultar det ännu omkring gamla krutgubbar som skryter med att deras morsor jobbade som saloonfnask i stan på den tiden det begav sej. De kunde berätta om vilken befrielse det innebar för flickorna när dom sköt pillesnoppen av Jesse James.
   Georgetown ligger på 2.600 meters höjd i Clear Creek, en trakt som endast trafikerades av någon enstaka indian innan man 1864 upptäckte silver i bergen omkring, med påföljd att äventyrare från hela Amerika började svärma som flugor kring fyndigheterna. 1867 fanns det 5.000 guldgrävare i dalen, killar som gjorde sej snabba rikedomar, killar som mitt i vildmarken levde bråttom med rysk kaviar i mustascherna och Kalifornisk champagne i bleckmuggarna. 1868 kom det folk till stan som försökte dämma upp whiskyfloden och civilisera de vilda sällarna, dom byggde kyrkor, dom byggde operahus, dom anlade järnväg. Andra byggde salooner och horhus. Saloonerna och horhusen är borta i dag, kyrkorna står kvar. Det tyder på att det var mindre slitage på de senare.
    
Gulnade lägg av lokaltidningen "Georgetown Courier" vittnar om att det på sin tid var en ganska oppkäftig tidning som ibland deltog i ansträngningarna att ta de värsta busarna i örat. Här och där i spalterna hittar man färgstarka glimtar från en tid som gått.
   En notis från 1872 berättar om håll i gång på en bordell: En livlig skottlossning ägde rum vid 2-tiden i natt på ett av de illa beryktade etablissemangen i stan. Inblandade var två av husets flickor och tre av deras  tvivelaktiga  herrbekanta. Sju eller åtta skott avlossades, men tyvärr blev ingen skadad.
    Socialreportagen  hade  sina kärnfulla formuleringar på den tiden.
   En annons från 1868 antyder att det var krut i fruntimren även för hundra år sedan: "Frank F. Butler annonserade i denna tidning att jag lämnat, den äkta sängen. Det är fel, eftersom jag äger sängen och tog den med mig! Malvina Butler".
   En annan annons, från 1872, avslöjar hur man på den tiden uttryckte sej när man ville vara elak; "Om den vänlige, varmhjärtade, laglöse, ruttna skurk som stal min guldpenna från disken på postkontoret, återställer densamma till mej, ska jag dels skänka honom en cent, dels slå vad om en dollar att han inte har bytt underkläder på de senaste sex veckorna!"
    Samtidigt  som man slogs och söp, älskade och skildes och stal prylar från varann, hann man faktiskt med att fram till  1893 pumpa guld, silver och koppar till ett värde av 200 miljoner dollar ur bergen! Siffran är för liten, säjer sentida forskare som envisas med att pamparna i gruvbranschen kunde deklarera redan på den här tiden.
   Georgetown knäcktes på fyra dygn. Silverpriserna började en vacker dag 1893 att rasa över hela världen. Många länder i Europa och Asien slutade med silvermynt och övergick till sedlar. På en enda natt sjönk silverpriset från 83 till 62 cent per ounce. (en ounce = 28,3 gram). Gruvstäder runtom i Klippiga Bergen avfolkades på några dagar, somliga städer dog på ett par timmar. Men trots att 80 procent av guld-grävarna vände Georgetown ryggen, trots att glädjeflickorna packade ner plymerna och tog det smalspåriga tåget till nästa silverrush och trots att större delen av affärsmännen fick hänga in skylten, så överlevde Georgetown denna dödsstöt. En liten grupp invånare hade fäst sig så vid den lilla hålan i Bergen, att dom bestämde sej för att bo kvar. Järnvägen tystnade, inga lok visslade längre för att stånka uppför den världs-berömda järnvägsbron över Clear Creek, avbildad i all världens geografiböcker som bevis för amerikansk ingenjörskonst, inga skott ekade längre på saloonerna längs Tao Street, inga whiskyhesa röster väste längre utanför doktorns fönster mitt i natten när någon hade fått en kula för mycket, inga lysande teaterföljen kom längre farande från civilisationen österut för gästspel på The Opera House med åtföljande socie-tetsbaler till hornmusik på fashionabla Hotel de Paris.
    Tack vare att detta järngäng ändå stannade kvar, skyddades Georgetown från förfall. 1919 sålde man visserligen järnvägens lok och vagnar till skrot. 1939 gick det sista tågsättet över den världsberömda Georgetown Loop, den fantastiska järnvägsbron, som fraktat guld och silver för biljoner efter dagens myntvärde, sen rev man hela rasket. Men annars är stan i stort sett bevarad. De rika familjernas villor finns kvar, ännu tjusande med sin viktorianska prakt, de enkla kyrkorna står där liksom på trots, ännu rynkande på näsan åt det leverne som en gång gjorde staden beryktad och de salooner som inte ramlat omkull är fortfarande öppna, om inte annat så på lördagar och söndagar då tusentals amerikaner, som ännu lever kvar i indianböckernas värld, vallfärdar hit med barnslig entusiasm lysande i ögonen.
   På Red Ram visar bartendern stolt de tvenne kulhålen i Colorados äldsta bardisk. Den väger sina modiga tio ton, vilket väl är förklaringen till att ingen tagit den med sig. Men kulhålen är inte övertygande. Efter strövtåg i andra amerikanska spökstäder har vi lärt oss att alla har kulhål. En dag stöter vi väl på den där killen som livnär sej på att resa omkring bland spökstäderna och borra kulhål för turister.
    På ströget finner man de gamla krutgubbarna som villigt berättar om gamla tider. En påstod sej ha haft en morsa som vederfors den sällsporda äran att tillbringa en natt med självaste generalen. Vem generalen var, har han glömt, men det kan göra det samma, det var i alla fall kulmen på morsans karriär i facket när generalen i gryningen tog henne under hakan och sa:
    — Duktig flicka, fyra försvarsobligationer ligger bakom gardinen.
  Andra gubbar har morsor som kunde berätta när Wyatt Earp red in i Georgetown på väg från OK Corral och rapporterade att man hade gjort pannbiff av Johnny Ringo. (Nåja, Earp omnämnde besöket i Georgetown i sina egna memoarer, så det stämmer väl.)
    Allt är som 1868 i den här stan, dessvärre är väl lukten också det i somliga lokaler. Vi vände redan i dörren till ett matlokus där det luktade ungefär som man föreställer sej att det luktar på tunnelbanan i Kairo när matarkamelerna från Alexandria kommer in.
  Utanför en spritbutik satt en katt och pinkade i blomlådan.
    — Sabla katt sa innehavaren som var svenskättling. Han tillade: katten tillhör en gubbe som bodde här i stan förut. Gubben kommer hit i affärer varje måndag och frågar efter katten, men då passar katten på att gömma sej hos mej. Han ligger och trycker bakom den finaste danska konjaken och jag vågar inte dra fram kräket. Jag är krigsskadad på ögonen och river bara en massa dyr sprit i golvet när jag försöker.
  Sprithandlaren berättade att han såg hyggligt på vänster öga men att han såg tredubbelt på höger. Vi köpte en flaska Gin Beam Bourbon av honom och märkte att han expedierade varan med vänster öga och tog betalt med höger. Säja vad man vill om folket i Georgetown, traditionen att sälja sej dyrt försöker dom hålla vid liv!