ÄGG I MÖSSAN. . .

   Manus donerat av Gits efterlevande, från radioprogrammet "Ägg i mössan" sänt Annandag påsk 1979.    

■■■ SIGNATUR: NOVELTY ACCORDEON       (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Hela veckan före påsk låg ön här ute i skärgården alldeles tyst och öde. Det finns ingenting så tyst som en holme i skärgårn så här års, tyst och ensamt. Där gick man omkring på klipporna och lufsade i sina gummistövlar och mumlade för sej själv och man kände sej som om man vore filmad av Keve Hjelm.
   Men så kom påsken och alla människorna från stan med ägg och ansjovis, brännvin och motorsågar och hundar och gitarrer, så nu har det varit full rulle i fyra dar. Skärgårn är ju Stockholms närmaste glesbygd med bara 6.000 bofasta på 25.OO0 öar, men till påsken kommer badjävlarna, hundratusentals människor som befolkar skärgårn om somrarna och dom ska ut och rusta upp sina stugor och båtar. Och skärgårn får liv, ett himla liv.
   Det är klart att dom åretrunt-boende blir lite förvirrade av allt detta plötsliga ståhejet. Motsättningen mellan skärgårdsbor och badgäster, eller 08:or som man säjer om stockholmarna i skärgårn i dessa Tellemars dagar, den motsättningen är ju gammal och outrotlig. Det är ju inte mer än hundra år sen stockholmarna började flytta ut i skärgårn och skärgårdsborna har väl inte hunnit vänja sej riktigt än.
   Jag minns en stockholmare som strövade omkring på en av öarna här ute och träffade en skärgårdsgubbe som stod och högg ved. Han hade skinnluva på sej mitt i sommarn och det såg väl lite skojig ut, så stockholmarn sa:
   — De e lustiga typer man träffar på här ute på öarna i skärgårn.
   — Jae, sa gubben, men när sommarn är slut, så åker dom tillbaka te stan.
   SKIVA: AFTER YOU HAVE GONE   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Påsk har det alltså varit och man läser i tidningar och tidskrifter om diverse påskseder i olika landsändar. Här i skärgårn vet jag inte att vi har några speciella hyss för oss till påsken. Ja, vi äter ägg förstås, men det gör man ju överallt. Men jag såg i någon veckotidning, att det var nån sorts sedvänja förr i världen bland unga flickor, att på påskaftonskvällen hälla en äggvita i ett glas med vatten och hade flickan tur så skulle hon efter några minuter kunna urskilja dragen på den unge man som en gång skulle bli hennes. Ja ha, ska man tro på sånt. Det är naturligtvis ett välsignat slöseri med mat, men jag gjorde ett försök. Kanske var det nåt fel på vitan, kanske var det för kallt i vattnet, men mitt glas avslöjade, att hade jag varit flicka, skulle jag bli gift med nåt som liknar han som spelar piano i Mupparna.
   SKIVA: FLANAGAN AND ALLEN   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Nä, man ska nog inte bry sig om gammal fånig folktro. Jag vet unga flickor av idag som fått för sig, att de ska återuppliva den gamla seden, att i midsommarnatten dra ut i skogen för att plocka sju sorters blomster för att lägga under kudden och på det viset kunna drömma om sin tillkommande. Det är sorgligt men sant, men de flesta har kommit tillbaka från skogen utan blommor, det enda dom hittat var sju sorters ölburkar och en gammal rostig Fiat.
   SKIVA: YELLOW RIBBON   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Ja, en av de grova melodrutterna,"Tie a yellow ribbon on the old oak tree" med Tony Merlando.
   Apropå ölburkar i naturen och apropå att binda brokiga band kring gamla trän . . . Kommer ni ihåg att man för en del år sen lanserade en ny ölburk, en mojäng i plast. Och det fina med den, var enligt reklamen, att den förintade sej själv. Och den självförintande ölburken, det var ju precis vad alla miljövänner gått och väntat på. Men jag vet inte jag . . .
   För tre år sen placerade jag ut en sån där självförintande burk vid foten av en tall, där den skulle vara utsatt för alla slags väder, regn och sol, snö och frost. Och så band jag ett rött snöre runt tallen, så jag skulle veta vart den hade legat, utifall förintelsen skulle bli fullständig. Hur gick det då? Ja, första vintern hände inte ett pip, flaskan såg alldeles ny och fräsch ut när våren kom. Andra vintern innebar inte heller någon förintelse, men den här tjyvkalla, långa vintern, den skulle väl ändå ta knäcken pån. Snön har legat meterdjup, det har varit tjäle ett par meter ner i jorden, så nu trodde man att den självförintande flaskan skulle gå opp i atomer och försvinna som en rökpuff i vårsolen. Men icke sa Nicke. Jag tittade just till den i går, jag kan hälsa så mycket och meddela att flaskan mår prima. Man kan t.o.m. läsa en del av bokstäverna på pappersetiketten, det verkar som om klistret i papperet konserverat den mot både stekande sommarsol och vårligt smältvatten.
   Vad säjer tillverkaren av flaskan om det här? Var det bara båg det här som lanserades med sånt buller och bång för fem år sen? Dom som spritt dom här flaskorna i miljön har ju förhållit sig anmärkningsvärt tysta sen dess. Ja, vad vet man, dom kanske rentav skäms? Det är kanske därför man inte hör dem säja flaska en gång?
   SKIVA: VAD SOM GÖMS I SNÖ - Robban Broberg   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Ja, Robert Karl Oskar Broberg, var det.
   Men nu ska man väl inte sitta här och gnälla över självförintande flaskor som vägrar att förintas och inte ska man heller gnälla över att man har ont i magen av alla välsignade ägg som man har petat i sig. Söderlund i viken, min putslustiga granne på ön, han säjer att en bra karl ska kunna äta fjorton ägg på påskafton utan att blinka. Allt gnäll om ont i magen, kallar han för annandag pjåsk. Huj!
   Förr i världen, då kunde man äta ägg i skärgårn, hur mycket ägg som helst, men det berodde kanske på att man åt dem i form av toddy? Ska vi inte ta å lyssna på det, så som Albert Engström kunde beskriva det och så som Sigurd Wallén kunde läsa?
   SKIVA: WALLÉN LÄSER “MANDUS”
  
Ja, jag säjer då det . . . var det inte både märkvärdigt och fint? Nu var det kanske inte bara toddy han levde på Mandus, han tog sej kanske en och annan knackebergare också. Ni kanske inte vet vad knackebergare är för något? Jo, det är faktiskt en skärgårdsspecialitet. Det finns dom som säjer krackelbergae också, men det är samma sak.
   Jo, man tar ett rått ägg, hugger av toppen med en vass kniv och häller ut vitan. Den kan man ge bort till nån tjej som går i giftastankar. Nu har man bara gulan kvar i skalet, då fyller man på med konjak upp till randen på skalet, kryddar med några stänk svartpeppar och sväljer sen hela härligheten i ett enda drag. Det ska ske med en sån där knyck på nacken ni vet, som Erik von Stroheim i "Den stora illusionen".
   Det finns dom som krossar gulan med en gaffel och vispar upp den i konjaken, men det anses inte lika tufft. Ja, ni ska inte tro att jag här försöker tubba er till råa supseder, jag ville bara tala om vad en Knackebergare är för något. Om fruntimmer häller vitan i glas för uppleva ljuva syner, så står det väl oss mansgrisar fritt och hälla i oss gulan och uppleva ljuv musik, som t.ex. den här. . .
   SKIVA: TOOT, TOOT, TOOTSI GOOD BYE - Al Johson   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Det är vår i luften här i skärgården, det känner man på oljestanken som kommer me vindarna från havet. Det har varit ett välsignat rabalder om biltrafiken i innerstan och kusliga siffror har lagts fram om blyhalten i avgaserna. Det är det jag alltid har sagt:
   — Man ska inte köra bil i innerstan, man ska låta bly!
   Men man ska inte köra oljetanker i skärgårn heller och hur ska vi ha det med motorbåtstrafik över huvudtaget? Jag tänker kanske inte bara på olja och avgasbly, jag tänker på att det i år kommer 20.000 nya kamrater fräsande i sina nya båtar, utöver de 700.000 fritidsskeppare vi redan har, snart har vi trafikproblem även till sjöss, köer i Furusundsleden och dubbla filer i Dalarö ström.
   Ja vi är där fortare än någon anar. Snart blir det körkort för båtar, alla som kör på grund får sjökortet indraget. Enda lösningen på det här, är väl den nya elektroniken, för det har ni väl hört, att redan nu börjar man spela in elektroniska band för båtägare. Det är meningen att den som ska gå från Slussen till Furusund och har en båt som gör 7 knop, han ska kunna köpa ett sjuknopsband och sen är det bara att sätta lurar på örona och styra efter bandet.
   — "Du ser fyren där framme", säjer en röst, styr på den i fyra minuter så spelar vi en skiva så länge.
   Och när det är hundra meter kvar till fyren kommer rösten tillbaka och säjer:
   — Nu ska du gå till höger om fyren och styra på den där röda pricken som ligger 300 meter bortom. Musik så länge.
   Och så vidare. Nästa steg, tro mej, blir att bandet styr båten direkt utan inblandning av skepparn. I sjösäkerhetens intresse får vi robotstyrda båtar i skärgårn och därmed uppstår en ny aktualitet för en låt, som Sven Arefelt sjöng in redan på 40-talet: Res med mej Stina i en robot till Kina.
   SKIVA: RES MED MEJ STINA - Arefelt   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Om man reser med Arefelt och Stina i en robot till Kina, så blir det sannolikt en massa snack, om vilken väg man ska ta. Inte för att jag vill lägga mej i robotarnas val av väg, men om jag minns Carlssons skolgeografi rätt, så är det väl hugget som stucket om man tar Suezkanalen, krossar Indiska Oceanen, genar över Indonesien och går upp i Sydkinesiska sjön eller om man drar rakt över Atlanten, går igenom Panamakanlen och sen utnyttjar den fenomenala raksträcka som kallas Stilla havet. Väljer man det sista alternativet så passerar man väl Kuba och det var dit jag ville komma. För jag tänkte spela en skiva här som ni har hört många gånger, som heter Guanta na Mera.
   Egentligen har jag aldrig begripit vad den dar sångtexten handlar om och jag gjorde en liten opinionsundersökning bland mina bekanta och fann, att det visste inte dom heller.
   — Men det hörs ju på namnet, sa en dåre jag känner, Quanta Na Mera. Quanta måste ha med kvantitet att göra och na Mera måste vara havet . . . La Mer. . . tralla la lala . . . På svenska blir det antagligen, Hur stort är havet?
   — Kvanta na Mera? sa den förtjusande blondin jag känner, e inte de Kväsarvalsen på spanska liksom, Kvanta na Mera, en kvanting träder i salen in. . .
   — Folk är obildade, framhöll en besserwisser, hör på här, det heter Guanta - G u a n t a, för Guantanamo är en ort på Kuba, en gammal amerikansk militärbas som hade en viss betydelse i revolutionen. Och Namera, det betyder kvinna, en tjej från Guantanamo kallas for Guantanamera, precis som en tjej från Göteborg kallas för göteborgska.
   Men då sa den nyss citerade blondinen att:
   — Du snackar en massa rabarber alltså, en tjej från Göteborg va, den kallar man för Ada ju.
   Ack ja, såna bekanta man har. Men nu ska jag inte prata nå mera, jag ska spela Guanta Namera.
   SKIVA: GUANTA NA MERA   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Guantanamera och det var Pete Seeger som sjöng.
   Den där blondinen som jag citerade nyss är egentligen en ganska magnifik madam. Det är inte så att jag är svag för blåsta blondiner, men den här, hon tycker att det är så roligt att leva opp till rollen av blondin så till den milda grad, att hon ofta gör sej blåstare än hon är. Och det är inga dåliga associationsbanor hon har. När vi satt och knäckte ägg häromkvällen sa hon t ex:
   — Mena'ru att du ska lira låtar i radion på annandan, men då kan du väl spela den där låten om daghemsbristen, om farsan som inte fick plats för kaggen på daghemmet, utan fick vända om. Den e så tjusi.
   — Nu får du förlåta mej, sa jag, nu hänger jag inte med.
   — De vet du väl, sa hon, den där Walking my baby back home. Den e så tjusi.
   SKIVA: WALKING MY BABY BACK HOME - Nat King Cole.   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Ja, påsken på ön har inte många timmar kvar och det är som sagt inte bara olja och bly, utan även vår i luften. Och när man tänker efter så är det väl så att: “Vintern rasat ut“ och “Här är Guda gott att vara“ och “Sov du lilla vide ung“ i all ära, men ingen har väl tolkat den svenska våryran bättre än Carl Michael Bellman i den ystra visan “Fjäriln vingad syns på Haga“.
   SKIVA: FJÄRILN VINGAD — William Clausen   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Ja, nu var det väl förstås en och annan som liksom blatt lite snopen, för det där var ju visserligen “Fjäriln vingad” men det var ju på engelska! Att svenska vismakare knycker både melodier och texter från Amerika, ja de behöver man ju inte uppleva särskilt många schlagerfestivaler för att upptäcka, men Bellman! . . . Va? . . . Nära, lugn, bara lugn. “Fjäriln vingad” är så urbota svensk den någonsin kan bli, men William Clausen, han som sjöng här, har översatt den till engelska och gjorde ett försök på den amerikanska marknaden, ackompanjerad av Roland Bengtsson, på gitarr. Och kan man tänka sej, visan slog så det knakade och spelades av allt vad det stora landet i väster har av radiostationer. Annars är ju denna Carl Michael Bellmans vårvisa från Haga, inte sånt som brukar ligga för den amerikanska smaken. Det är ju så att det går gränser mellan musikkulturerna, vi har Haga och Carl Michael, USA har Hoagy Charmichel. Ha!
   SKIVA: HOAGY CHARMICHEL   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Ä farsan, säjer barnet och tuggar på de sista godbitarna ur påskägget, det här är nog schysta låtar va, men kan du inte nån gång köra lite häftigare spår. Det här är ju stenåldern.
   I sina barns ögon är man en stenåldersman i allmänhet och när det gäller musik i synnerhet och därmed punk.
   — Jag gillar inte punkrocken, säjer jag.
   — De e inte bara fråga om musiken, farsan, säjer barna. Punk e nåt mera, punk e en livsstil.
   — Punk är ingenting nytt, om ni tror det, säjer jag. Sticka nålar genom mungiporna, om det en livsstil så mötte jag min första punkare 1942 och det var banne mej inga fjuttiga säkerhetsnålar, min första punkare körde en rejäl hattnål tvärs igenom båda kinderna och lade hela Östersund för sina fötter. Han var fakir och hette Ab du Rama, dvs. att det hette han inte, utan han hette Johansson och var från Odensbacken, men ändå.
   SKIVA: SCANDINAVIAN SHUFFLE  (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   SweDanes, med Scandinavian shuffle.
   Ja, det här var lite äggprat och lite skalmusik på annandagen och var var det vi var nånstans? Jo, i Östersund, det var där jag upplevde min första punkare för 37 år sen. Han var en pionjär, han reste runt på marknader och nattinéer och stack sin hattnål genom kinderna
   Det stod inte hattnål heller, det stod att han genomborrade sig med stilett. En som hette Osvaldsson och var från Örebro var hans manager och arrangerade turnéerna. En dragspelare, en trumslagare som hette Larsson och någon flicka som jonglerade med bollar brukade medfölja turnén. I Östersund hade man hyrt en biograf för en nattiné efter 9-föreställningen, men eftersom man kom till stan redan på eftermiddagen, så gick Ab du Ramah på krogen Tre Tallar för att dricka ett glas öl dymedelst firande föregående aftons braksuccé i Åsarna.
   Nu var det så, att fakiren Johansson hade ett litet hål uppborrat i vardera kinden sedan gammalt. Det var genom dom permanenta hålen som han körde sin hattnål om kvällarna, det var hemligheten med hela showen. Fakirens hela försörjning hängde på dessa hål, men de var till besvär, när han skulle dricka pilsner. Det ville gärna spruta ut lite genom hålen, när han tog sig en klunk, vilket var irriterande för intillsittande kroggäster. På Tre Tallar kom de emellertid fram tre gubbar som sa:
   — Jaså du kan spruta pilsner med kinderna du, får vi bjuda på en bärs och se när du sprutar?
   Det fick dom och Ab du Ramah sprutade så det blev både applåder och en bärsa till.
   Sen spred sej ryktet på stan. Det sitter en jävel på Tre Tallar och sprutar bärsa med kinderna. Krogen, i vanliga tyst som graven på eftermiddagen, myllrade av folk som bjöd på pilsner. Och Ab du Ramah drack och sprutade dom en fontän. En och annan var generös nog att bjuda på en sup, men se då spruta han inte, då bara svalde han direkt.
   Det var en dag för Östersund att minnas.
   SKIVA: MAXWELL SILVERHAMMER   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
  
 Av allt pilsnerdrickande på stadens krog, var Ab du Ramah inte i bästa form till aftonens föreställning. Osvaldsson från Närke hade hyrt smoking och gjorde flotta gesten mot kulissen med närkingsk brytning:
   — Madamm e messjö, Ab du Ramah sill vo plä!
   Men det kom ingen Ab du Ramah, han satt på en pall i kulissen och snarka som en dieselmotor.
   — Sill vo plä, skrek Osvaldsson och vifta med kardan. Men ingen Ab du Ramah kom.
   Då brast allting för Osvaldsson, han ropade till sina medhjälpare i kulissen:
   — Sparka in den jäkeln!
   Ab du Ramah knuffades in på scenen yrvaken på slaka påkar och det var en av de märkligaste entréerna i jämtländsk show business. Han såg ut som om han hoppat av norrlandståget i farten.
   I rosa turban som satt på sniskan och leopardmönstrade pyjamasbrallor blinkade han mot rampljuset, halade fram sin förbannade hattnål och bugade sej med någon möda för publiken. Sen gick han opp i enskild ställning, trumslagare Larsson slog an en hetsande trumvirvel och Ab du Ramah rände stiletten genom sitt ansikte. Första hålet gick bra, men det andra missade han. Ab du Ramah slog ut med händerna och gallskrek i högan sky:
   — Aaaj! så det hördes i två kvarter.
   Då drog manager Osvaldsson ner ridån och det nöjeslystna Östersund gick hem ense om, att det var den pjåskigaste fakir dom sett på år och dar.
   Men vi ska ändå minnas Ab du Ramah, han var dock en pionjär, han var den förste punkaren.
   Ja, god fortsättning på det lilla som är kvar av påsken, god fortsättning på våren som knappt har börjat än . . . Håll ut, för sommaren kommer, en varm skön sommar när vi ska löva våra logar och våra bryggor i skärgården och svänga våra lurviga ben, i den milda natten till vännen Erik Franks odödliga Novelty Accordeon.
   AVSIGNATUR: NOVELTY ACCORDEON   (klicka på rutan och lyssna på skivan)