BÅTRADION INSLAG 1
   
Manus donerat av Gits efterlevande,
från (Båtradion, inspelat 27/5 1975, Inslag nr 1).    

■■■ Ett vet jag om den svenska båtvärlden, nämligen. . . att amortera är en sak och navigera en helt annan.
   Vi lär ha 600.000 båtägare i det här landet och ca: 100.OOO till som står i kö för att bli det.
   Vi vet att standarden på de båtar som bjuds ut på marknaden i dag, är den högsta tänkbara, vi vet att den moderna plastbåten i det närmaste har nått sin fulländning och att sjöfartsverkets normer betytt mycket för säkerheten till sjöss. Vi vet att båtarna har blivit dyrare och dyrare för varje säsong
som gud givit, men vi vet att folk ändå har råd att köpa dem, kontant eller mot avbetalning.
   Vi vet att när det gäller båtar, då kan folket amortera.
   Men vad vet vi om folkets förmåga att navigera? Ja, där om vet vi inte ett barolin. Men vi anar. . .
   Jag vet inte vilket som är sant, men ibland säjer man att historien gäller
mattkungen Nessim och ibland säjs det att historien gäller självaste Wallenberg, på väg in i Sandhamn. I båda versionerna gäller det en kryssare i halvmiljonklassen. Skepparen står under tilläggningen till rors. En gast står i fören beredd med fånglinan. I aktern står en medföljande passagerare beredd med draggen.
   — Passa på att släng draggen så fort jag ger tecken, säjer skepparen.
   — Aj aj kapten, säjer killen med draggen.
   På stränderna samlas nyfikna åskådare som följer manövern med viss spänning, för ska sanningen fram, så ångar den här halvmiljonersbåten mot land i aningen för
hög fart.
   — Låt draggen gå, skriker skepparen och så brakar fartyget rakt in i kajen, för han som skulle kasta draggen, råkade kasta den i jollen.
   Enligt Nessimversionen skulle förgasten haft sinnesnärvaro nog att få ner en segelsäck som fendert, mellan stäv och kaj och fått mycket beröm för sin rådighet, ända tills man upptäckte att säcken hade tagit eld av friktionen och att det brann opp en Genua för 20.000 kronor.
   I Wallenbergversionen av den här historien, skulle skepparen ha upptäckt vad som höll på att hända, nämligen att kryssaren var på väg med god fart rakt in i högen av förankrade lyxbåtar. Och Wallenberg skulle då ha rutit till rorgängaren:
   — Sikta på nåt billigt!
   Varpå världen blev en Vega fattigare.

   Som sagt - amortera är en sak, navigera är en helt annan.
   Den bistra sanningen är, att vi kan fullända båtarna hur
långt som helst, vi kan införa hur rigorösa säkerhetsbestämmelser vi vill, men den mänskliga faktorn finns alltid där och till sjöss är det så, att den mänskliga faktorn ofta är ganska omänsklig. Den del av sjöfarten som bedrivs på fritiden kan uppvisa en häpnadsväckande provkarta på marina klantskallar.
   Jag tänker på en kristendomslektor i våran vik, som inte tog
cigarrcigarretten ur mun när han skulle kika om det fanns nån soppa i bensintanken. Det fanns det. Tanken såg efteråt ut som en uppfläkt tårtkartong och kristendomslektorn låg på durken och anropade potentater långt utanför kursplanen.
   Jag tänker på professorn i nationalekonomi som angjorde Öregrund med sin P
ettersonbåt. Själv stod han på fördäck, i nypressade vita brallor och kaptensmössa och gjorde stram honnör åt hamnkapten. Tio meter från kaj röt han åt tanten att slänga draggen, hon hade ingen jolle att slänga den i, men han hade överskattat längden på dragglinan. Fem meter från kaj blev det tvärnit. Det finns inget stiligare än en man som går i sjön, i vita brallor och kaptensmössa under stram honnör. Det är nästan sublimt.
   Jag tänker på alla som kör åt fanders därför att kurslinjalen är i skala 50.000:1,
medan sjökorten råkar vara 200.000-del.
   Jag tänker på alla dem som
inte har något sjökort alls, utan seglar efter gula kartan i telefonkatalogen.
   Jag tänker på dom som brukar stoppa Ålandsfärjorna mitt ute på Ålands hav och fråga kaptenerna åt vilket håll Mariehamn ligger. Dom är mitt ute på havet utan sjökort och kompass, i en fem meters plastbåt, med bara en stor dumhet i bagaget och Ålandskaptenerna kan intyga, att det händer ett par gånger i veckan under industrisemestern.
   Vad hjälper det att båtarna är fina och att folk har råd att köpa dem, när dom inte kan hantera dem.
   Vad jag ville
komma till, är att båtbranschen och sjöfartsverket nu har gjort så mycket för att fullända båtarna ur säkerhetssynpunkt, så det är väl dags att ta hand om människorna, båtägarna.
   Förvirring och
aningslöhet ställer årligen till missöden som kostar sjöräddningen och försäkringsbolag hundratusentals kronor. Hur man ska gå till väga vet jag inte riktigt, för människor låter ju inte forma sej lika behändigt som plast. Många av oss som köpt plastbåt och kaptensmössa, erkänner nämligen aldrig inför oss själv, att vi är klantskallar när det gäller sjön. Tvärtom, med kaptensmössan på huvet och pipan i mun, tittar vi oss i spegeln och vad ser vi då, jo en avbild av Francis Chichester, den stora ensamseglaren och äventyraren.
   Ändå är båtvärlden en förvirrande värld, för den som är ny och färsk i den, en snobbvärld för invigda, en frimureribetonad värld med ett alldeles eget fikonspråk, en värld där t.o.m. den
kaxigaste kan förlora sitt självförtroende och känna sej gruvligt utanför. Den som köper båt 1975 kan inte räkna med att bli accepterad av den övriga båtvärlden förrän tidigast 1980, när han lärt sej att svikta ett fall, naja en ända och släcka på ett skot. Just detta fikonspråk ombord på båtar, ser jag som ett av de största hindren, när det gäller att bibringa vanligt folk ett grundläggande sjövett. Låt folk knyta snören i stället för att slå knopar, låt folk säja bräder i stället för bord, låt dom skarva bräder i stället för att säja åt dom att göra haklaskar med skärnagel.
   Utfrusna ur innegänget, den lilla klicken fritidsskeppare som verkligen kan det här med sjön, utstötta av sjösportens obegripliga ord och för blyga för att erkänna att dom inte kan nåt om sjön, är hundratusen fritidsskeppare i dag en fara för egen och allmän, säkerhet.
   En båtägare som för många år sen, när jag själv var pinfärsk på sjön, överlät rodret åt mej i en kinkig farled, skrek åt mej att se upp för grynnan kranbalksvis om styrbord. J
ag menar, hade han sagt att jag skulle se upp snett fram åt höger, så hade han ju haft båten kvar i dag. Nu valde han att svimma med kranbalksvis på läpparna.
   Vi borde hjälpa varandra tillrätta, sluta håna den broder som klantar sej och i stället ta hand om och leda honom som en bro över mörka vatten.
   På 1890-talet, hyrde Albert Engström och Bruno Liljefors och några andra konstnärer sommarnöje hos skeppare
Sjögren Östra Lagnö. Liljefors ville att skeppare Sjögren skulle lära honom att segla.
   — Men kom ihåg, herr Sjögren, sa Liljefors, jag vet ingenting om båtar. Utgå ifrån att jag inte har reda på ett dyft.
   — Jaha, sa gubben Sjögren, kom mä ner te strand, så börjar vi mä samma. Här för exempel har Liljefors en båt, här har vi fören å här har vi aktern. Om en nu ska segla bidevind för styrbords halsar. . .
   — Ursäkta, avbröt Liljefors, men vad menas
med bidevind?
   Med ytterlig förvåning stirrade Sjögren på den okunnige och utbrast med obeskrivligt förakt:
   — Hur fan kan Liljefors va så förbannat dum och obildad att han inte vet va som menas me bidevind?

   Det blev inga fler lektioner. Det hände för drygt 80 år sen, men det är precis likadant i båtvärlden än i dag.
   Är det inte dags att ändra på det?