BÅTRADION INSLAG 3
   
Manus donerat av Gits efterlevande,
från (Båtradion, inspelat 27/5 1975, Inslag nr 3).    

■■■ Att skrapa, att slipa, att dreva, farma och måla, ja det är båtägarens lott. Det vet alla människor som envisas med. att äga en träbåt.
   Det finns rätt många såna kvar, en liten tapper armé av svenska gubbar som ännu heller stånd mot plasten, en partisanstyrka med infiltration i de flesta båtklubbar i riket.
   Dessa män, “De Sista Dagars Träbåtsskeppare”, är glödande i tron på sina träbåtar. Det är mycke sällsynt att någon i deras led sviker och köper sej en
plastbåt. När det vid nåt enstaka tillfälle likväl händer, så suckar hans gamla kompisar och säjer?
   — Det var snobbranden.
   Skrapa, slipa, spackla, dreva, farma och måla går bra. Att bottenstryka en koster är som att borsta Essingeleden ren med en tandborste, men träbåtsentusiasterna klarar det utan knot.
   Att peta bort smutsen bakom femtioelva spant är ett jobb som kan få stora starka karlar till att gråta. Men, de sista dagars träbåtsskeppare gråter
inte, dom petar på.
   Det enda som kan knäcka dessa entusiaster är just snobbranden. Snobbranden kan vara blå eller röd eller vit. Den kan vara enkel eller dubbel eller tredubbel. Det är alltid samma helsike att måla den.
   På plastbåtar följer det snobbrand med från fabriken så att säja, så slitstark att den varar båten ut. Men på träbåtar ska den målas varje år. Midskepp går det väl an men förut och akterut där den ska målas rakt uppför trappan av vackert svängda bord, där ställs träbåtsskepparen inför sanningens minut.
   Jag minns en m ensam gubbe i Bällstaån som hade jobbat på sin laxkutter i åtta veckohelger, så att hon sken som en möbel. När han skulle avsluta med snobbranden, var han skam till sägandes, inte riktigt nykter och randen såg ut som ett EKG på en ganska krasslig person. Gubben blev så tvärarg att han sparkade båten i sjön som hon var.
   Jag kände mycket starkt för honom.
   I Oxford i England mötte jag hans frände. Det var på fabriken som gjorde karosserierna till Morrisbilarna. Som utsända journalister fick vi följa hur karosserierna med stora maskiners hjälp doppades och vändes i väldiga bassänger med antikorrosionsbad, grundfärg och lack och hur dom till sist sprutades och ungsbrändes så att dom sken som spegelglas.
   Men det allra sista momentet, snobbranden, den målades för hand. Mannen som drog snobbranden för fri hand var en artist. Han slank varje morgon in genom fabriksporten i sin slitna ulster och sin svajiga baskermössa, en sån där som konstnärerna brukar ha i operetter med motiv från Pigalle.
   Klockan 07.30 på morron stod han med palett och tunnhårig japansk pensel och drog vita ränder på Morrisbilarna som sakta gled förbi honom på det löpande bandet.
   En dag ådrog sej denne man en förkylning. Mitt i en Morris nös han så det dånade och Morrisen försvann ut till leveransavdelningen med en besynnerlig sick sack-kråka mitt i snobbranden.
   Artisten greps av förtvivlan. Avsynarna i slutkontrollen skulle förstås upptäcka den här förfärliga krumeluren med en gång och så skulle artisten sannolikt få sparken.
   Det hördes inte ett pip på flera dar. Men då kom både verkställande direktören och chefen för marknadsavdelningen ner på verkstadsgolvet och verkmästaren pekade på artisten och sa:
   — Där är han.
   Det egendomliga hade inträffat att även avsynaren hade missat och att den felmålade bilen hade passerat. Och inte nog med det, exemplaret hade gått direkt till en pressvisning i London och där hade journalisterna tänt som ett skott på det originella i Morris nya dekor. Det blev rubriker både i The Mirror och i Daily Mail och Daily Telegraph hade t.o.m. en bild på sick sack-mönstret.
   Från den dagen fick artisten order att göra en sick sack-släng på varje snobbrand , Han gjorde sitt bästa, men han lyckades aldrig. Den ursprungliga sick-sack-slängen var resultatet av en nysning, en spontanistisk penselviftning som icke lät sej efterhärmas.
   Marknadsavdelningen rasade, artisten började dricka och en vacker dag i maj fick han sparken. Med baskern djupt nerdragen över ögat, vacklade han ut i Oxford och en oviss framtid till mötes. Ingen har senare hört av honom. Han föll offer för snobbranden.
   Många av De sista dagars träbåtsskeppare har gått samma väg. Jag vet en i Årsta som försökte med tejp. Man klistrar tre tejpremsor utmed skrovsidan, drar bort den mittersta och fyller dess plats med färg. Sen drar man bort de båda andra remsorna och en helvass snobblinje sitter där som ett faktum.
   Det lyckas inte för alla, framför allt inte för dem som har för bråttom och drar bort tejpen innan färgen hunnit torka.
   En polare till mej, Ludde Ekman, använde klisterremsor av extra starkt papper i stället för tejp.
   När avtäckningen skulle ske, samlades klubbmedlemmarna i tysta skaror kring båten. En och annan öppnade mun för att ge goda råd.
   — Dra fort, sa någon.
   — Precis som sköterskorna på Karolinska, när dom drar bort plåster, sa en annan. Ju fortare desto smärtfriare.
   Ludde Ekman tog sats och drog till som om det gällt att dra igång Queen Mary med startsnöre. Då kom hela båten. Nyfernissat och klibbigt och fint la sej
fartyget majestätiskt på sida i gruset.
   Det var den gången Ludde Ekman gick över till plastbåt.