BÅTRADION INSLAG 4
   
Manus donerat av Gits efterlevande,
från (Båtradion, inspelat 27/5 1975, Inslag nr 4).    

■■■ Signatur: I WISH I COULD SHIMMY LIKE MY SISTER KATE    (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Hej igen, kära båtvänner. Så här när båtsäsongen nått sin höjdpunkt, får jag kanske lov att komma med en något brysk, ehuru dock befogad uppmaning. Den lyder:
   — Tig i båten .
   Folk sparar pengar, folk köper båt och så småningom lär dom sej också att manövrera den. Men något som folk aldrig lär sej, det är konsten att tala i båt.
   Vi som bott i skärgårn sen vi var små, vi vet hur man talar i båt. Vi vet att om man åker med Karlssons utombordare, som har femtio vrålande hästkrafter i aktern, så hör man inte vad Karlsson säjer, inte ens om Karlsson skriker. Men folk som i samma ögonblick befinner sej på landbacken, dom hör alldeles utmärkt vad Karlsson säjer, om dom så befinner sej flera kilometer därifrån. Det är ett mycket egendomligt akustiskt fenomen det där. Jag vet inte vad det beror på, jag vet bara att det är så.
   Om kvällarna sitter vi på verandan åt sjön och lyssnar till människors försök att samtala i de båtar som passerar förbi ute i farleden. I förrgår kom det ett ungt par ångande i en öppen Ockelbo över den spegelblanka fjärden Han skrek:
   — Älskling, du sitter på jordgubbarna.
   Hon skrek!
   — Vasäjeru ?
   Han skrek!
   — Jo älskling, jag sa, att du sitter på jordgubbarna.
   Hon skrek!
   — Va sa'ru?
   Han gallskrek!
   — För helvete Maja, du sitter i jordgubbarna.
   Hon gallskrek!
   — Jag hör inte va'ru säjer?
   Samtalet ekade över fjärden, solen röd och grann drog fastlandets granskog över sej och gick till kojs. En ensam plastbåt försvann söderut med en mycket hes ung man och en flicka, som var den enda i hela skärgårn som inte visste att hon satt i fyra liter jordgubbar.
   I lördags kom ett par förbi i en röd Örnvik. Han hade vit tyghatt, en sån där som får folk att se ut som om man hällt en liter filmjölk i håret på dom.
Hon hade blommig filmjölk och här var det hon som skrek:
   — Här i gula kåken bor Lalle.
   — Va ?
   Här i gula kåken bor Lalle.
   — Va säje'ru?
   — Jo, jag säjer att här i gula kåken bor Lalle.
   Även detta fartyg försvann söderut medan dialogen ekade ut över fjärdarna.
   Vi på stränderna har ingen aning om vem Lalle är. Han i filmjölken fick uppenbarligen aldrig veta var Lalle bor. Men det vet å andra sidan vi, ca: 800 människor bosatta runt denna dunkelblå vindstilla fjärd.
   Det är sånt här som får mej att mana er till sjöss: Tig i båten tänk på vad ni säjer, andra hör det!
   Nu tycker man ju att det här akustiska fenomenet, borde man ta vara på, det har ju en positiv sida också. Det här fenomenet gör det ju lätt för folk i båt att kommunicera med folk i andra båtar.
   Men det faller tydligen aldrig människorna in att ropa tvärs över en fjärd, när man vill nåt. I stället använder man PR-radio, den moderna radioteknikens gåva till ett snacksaligt folk.
   PR-radion är ju, föreställer jag mej , ett förträffligt redskap när man råkat ut för motorhaveri i havsbandet eller när man har tappat rodret och hotar att driva mot land och bli vrak bland de kusligaste av bränningar, då är det naturligtvis en välsignelse att ha en PR-radio att anropa lotsar eller kustbevarning eller vem de vara må som kan undsätta. Och det är naturligtvis sånt som PR-radion är till för.
   Men slår man en vacker sommardag på denna mackapär för att lyssna på på etertrafiken, så är det merendels nödrop av helt andra slag som ekar ur högtalaren:
   — Norrviksbåt 87 till Femtioelva Adam, kom.
   — Ja, femtioelva Adam här, kom.
   — Ere Gurra? . . . kom.
   — Ja, Gurra här . . . kom.
   — Ja, de e Vicke . . .tjenare . . .kom.
   — Nä, va säje'ru, e're Vicke . . . Vicke Nilsson. . . kom.
   — Svar ja . . . kom.
   — Var ligger du'rå? Kom.
   — A de här på nån jäla kobbe . . . vänta ska jag se på korte . . . jo. Korkskär heter ‘e . . . kom.
   — Sa du Korkskär? . . . kom.
   — Svar ja, södra udden . . . kom.
   — Va världen e liten hörru . . . vi ligger på norra udden . . . kom.
   — Nä va bra . . .kom.
   — Vare nåt särskilt du ville ra?. . . kom.
   — Jo, du Gurra . . . Ha'ru nåt kvar? . . . Kom.
   — Kröken mena'ru? . . . Kom.
   — Just det . . . kom.
   — Nja . . . hur mycke skulle ru behöva?. . . Kom.
   — Ja, en halvmeter eller så . . . kom.
   — Ja, de skulle väl kunna tänka sej . . . Kom.
   — Fint . . . då kommer jag över . . .  Kom.
   — Ja, kom . . . kom.
   — Då säjer vi slut så länge.
   — Åkej . . . klart slut.
   I mera tragiska fall låter det så här.
   — Ha'ru nå kvar?. . . Kom.
   — Nä, de e slut . . . Kom.
   — Klart slut!
   Sommaren igenom bubblar eterhavet av dessa och liknande budskap. Har ni någonsin hört ett viktigt meddelande över PR-radion? Jag har det inte. Och det är därför jag upprepar veckans maning:
   —Tig i båten!
   UPPTONING av SLUTSIGNATUR: "I WISH I COULD SHIMMY LIKE MY SISTER KATE"  (klicka på rutan och lyssna på skivan)