Beträffande svenska stadshotell. . .

 Manus donerat av Gits efterlevande, från radioprogrammet "Fritimmen", sänt 25/1 1962.    

■■■ Vi är rätt många människor i det har landet som på grund av våra yrken är hänvisade till att tillbringa en stor del av våra liv på svenska stadshotell.
   Stadshotell, ja . . . det är klang i det ordet. Det svenska stadshotellet är för Oskarshamn och Söderhamn och Karlshamn vad saloonerna en gång var för Dallas, Carson City och Santa Fe, möjligen med den skillnaden, att på svenska stadshotell kan man äta och må gott utan att någon sparkar opp dörren och skjuter ner en bakifrån.
   Stadshotellet, ja, det är ett ord som väcker ljuva associationer både hos de människor som bor i dess grannskap och dom som kommer resande till städerna långväga ifrån.
   Lokalbefolkningen ser väl på stadshotellet som samlingspunkten för stadens liv. Stadshotellets veranda, där dom spelar Tosellis Serenata om kvällarna, det är ljuset som lockar och drar till sej malen när mörkret faller över vår lilla stad. För en handelsresande är den insuttna plyschsoffan i stadshotellets kafé en tron från vilken handelsresanden blickar ut över sitt rike, d.v.s. det distrikt där han brukar sälja sina varor.
   Ja, någon borde skriva de svenska stadshotellens historia. Det är ett fascinerande kapitel.
   Om man jämför stadshotellen av i dag med samma stadshotell för tjugo-trettio år sen. . . ja, då blir skillnaden ganska påtaglig. Där fordom den vithårige portiern stod och skrev upp ens namn med krita på en svart tavla med målade rumsnummer på, där sitter nu en liten armé av flinka flickor som för upp gästerna på ett kort på vilket sedan ett batteri av förbryllande maskiner stämplar de mest obegripliga kodesiffror. Säj Pommac till denna armé och det rasslar i fem minuter i maskinerna. Papperslappar kilar fram och tillbaka mellan stämplar och och kugghjul. Det pinglar och dunkar och så kommer det en Loranga. Ja, ni sa Pommac förstås, men man kan inte begära lika mycket av den moderna elektroniken som av gamla vithåriga portierer. Ja, visst har stadshotellen förändrats . . . Där det på tjugutalet satt en mässingskvintett och blåste Strauss på kornett och tuba . . . och där det på trettitalet satt pomaderade gossar i gredelin frack och vita damasker och spelade jazz på klarinett och banjo, ja där dundrar sammetsögda italienare fram den senaste rocklåten på elektroniska instrument som ekar så att det går små vågor på soppan.
   Ofta nöjer man sej inte med musik. Ofta bjuder man på varieté. Det innebär att maten är fem kronor dyrare därför att en jonglör ska stå mellan borden och tappa en massa käglor i golvet och säja häpp. Eller också är det en trollerikonstnär i farten. Jag har sett hundra trollkarlar som alla har varit lika oerhört fascinerade av att klippa itu snören och laga dem igen, men jag har aldrig förstått vad det ska tjäna till. . .
   Ja, nog har Stadshotellen utvecklats. Men på en punkt står utvecklingen stilla. Jag tänker på matsedlarna. Det spelar ingen roll om vi äter i Trosa, Flen eller Lidköping, överallt är matsedlarna avfattade på franska. Jag känner en handelsresande som rest i damhattar på Norrland i åtta år. Han är vansinnigt förtjust i omeletter. Ja, han har rest på Sydsverige i tretton år tidigare, så det är en gosse som gått sina modiga åttatusen omeletter. Men han får fortfarande fråga varje gång vad omelett au jambon är för något. Skinkomelett heter så på svenska stadshotell. Och ska dom ha fläsk med lök och champinjoner i omeletten, så ska det stå omelette bonne femme på matsedeln. Denna lilla trycksak, som man inbillar sej ligger där på bordet för att informera ett hungrigt Sverige om vad som vankas på matstället, förmår inte informera andra än dem som har mycket goda betyg i franska. Vi andra får ta hovmästaren till hjälp.
   Vissa tappra försök att försvenska matsedeln har i alla fall gjorts på en del stadshotell. Vi har fått en förfärlig massa lådor på sistone, kalmarlådor och enköpingslådor och skomakarlådor och byggmästarlådor. Häromdan stötte jag ihop med en gammal kollega på ett stadt i Närke. Gubben läste matsedeln och blev plötsligt alldeles röd i ansiktet. Och han fräste till hovmästarn:
   
Byggmästarlåda! Nä, nu går det för långt. Att dom jonglerar och trollar i matsalen, det får man väl stå ut med, men byggmästarlåda?. . . Ska man vara tvungen att börja leka med Meccano också?
   När det gäller maten så har väl utvecklingen snarare gått bakåt än framåt. Men den tillbakagången har i så fall varit uniform på något sätt. Händer det nåt med de svenska stadshotellen så händer det med allihopa på en gång. När det blev populärt med pommes frites i detta land, ja då började alla hotell från Ystad till Haparanda osa pommes frites på nästan samma klockslag. Och när det var ett hotell i Småland som började baka pizza,  ja då bakades det pizzor i hela Sverige. Till slut blev man så trött på dessa eviga pizzor att man aldrig brydde sej om att titta på matsedeln, utan man såg personalen stint i ögonen och röt:    
   
Bräckkorv, det ska vara Bräckkorv!
   Stadshotellen är när det gäller mathållningen så förfärligt lika varann, så man är djupt och innerligt tacksam att dom skiljer sej på någon liten punkt. Och denna lilla skiljepunkt, det är ostsmörgåsen, det där man får till kaffet på morron . . .  Någon kallskänka någonstans hittade på, att man kunde lägga oliver på ostsmörgås. Nu lägger alla stadshotell oliver på ostsmörgåsarna. Så långt är man alltså överens, men det råder i branschen en djup och tydligen varaktig osämja beträffande sättet att placera oliverna på osten. Varje stad har här sina egna principer och metoder. Därför behöver jag bara titta på en ostsmörgås för att kunna avgöra, från vilket stadshotell den härstammar. Av salladsbladens rullning kan jag sluta mej till, om det är en smörgås från Sara, Bara, Vara eller en smörgås från ett privat stadshotell.
   I Skellefteå får man oliverna hela och inte nog med det, dom sitter på pinnar och ser ut som små glada svampar som just vuxit upp ur osten. Är man yrvaken , kan det hända man får oliverna i vänster öga just som man ska bita. Får man oliven i höger öga, då är man i Örnsköldsvik. I Östersund, där skivar dom oliverna och lägger skivorna i två parallella rader längs med smörgåsen. Men dessutom är man så raffinerad, att man också skivar rädisor och lägger dem i en zigzag-linje mellan olivränderna. I Arboga har jag fått hela oliver på osten, som hade travats upp till en liten pyramid, en oförsiktig vickning på mackan och jag fick ligga på alla fyra en halvtimme och jaga oliver på golvet.
   I Falun, där är man så påhittig att man rullar osten till tre små cylindrar som ligger tvärs över smörgåsen. När man biter i en sådan trecylindrig smörgås, så går luften ur smörgåsen med ett väsande läte som kan skrämma hjärtslag på den mest härdade person. Men det är ingenting mot i Karlstad, för där har dom börjat lägga ett segt salladsblad mellan smöret och osten! Man får ha starka tänder och starka armar för att kunna slita den smörgåsen i stycken. Ska detta bilda skola, så måste vi som reser kräva att få morgonsmörgåsen serverad med gaffel och plåtsax.
   Ja, men det är ändå roligt att stadshotellen har lite av sin forna personlighet kvar och att de lever och utvecklas och är lite nya varje gång man kommer.
   Men ett vet jag som aldrig förändrats och aldrig kommer att förändras. Det är den där repliken som hundratals servitörer säjer till hundratals gäster på hundratals stadshotell varje dag. Det är en nyckelreplik i branschen och det märkliga är med denna replik, att den av gästerna alltid besvaras med Ja!!. . .
Och repliken, den lyder:
   — Får det lov att vara en sillpotatis?
   Jag har aldrig hört någon människa svara nej på den frågan. Och då tycker man liksom att det vore onödigt att nånsin ställa frågan. Men nej, den har hängt med den svenska restaurangnäringen sen Hedenhös. Och när Ragnarök en gång kommer och hela världen ligger där i spillror. Då kommer det att ur ruinerna resa sej en svensk servitör som blickar ut över mänsklighetens förgängelse och säjer: Får det lov att vara en sillpotatis ?
   Nu, just nu, när lunchrusningen är över på våra stadshotell och personalen kanske sitter och kopplar av och lyssnar på det här, ja då är det mej en kär chans att få säja till alla Sveriges servitörer och servitriser och hovmästare en gång för alla:
   — Ja, det får lov att vara en sillpotatis!