HÅLL MASKEN. . .

   Manus donerat av Gits efterlevande, från radioprogrammet "Håll masken" sänt 4/5 1978.    

■■■ Signaturmelodi: I WISH I COULD SHIMMY LIKE MY SISTER KATE
   Äntligen, kära vänner av mete med spö och krok, mask och flöte, äntligen är den här dagen inne som vi har väntat på, årets första metardag. Och jag säjer till de legioner av svenska metare som just nu sitter på bryggorna har kastat draggen vid den kära gamla abborrgrynnan, till er alla som sitter där och väntar på det första välsignade nappet säjer jag på den signade dag vi nu här se: Håll masken!
   Alla som metar och vi lär vara ett par miljoner i det här landet, vet vad jag menar. För det här med att meta abborre med spö och krok, mask och flöte är ju inte bara att hålla masken pigg och kry, det gäller ju att hålla masken också.
   För andra, som inte förstår sej på det här med abborrmete, får jag kanske förklara lite närmare. Jo, det är så här: Man ror ut till nåt av dom ställena där man vet att abborren står så här års, man riggar sitt spö, kollar djupet, justerar flötets nivå på reven, trär masken på kroken och kastar ut. Då börjar det. Ett litet barn kommer ner till stranden och ropar ut till en, “Har farbror fått någon fisk?“ Och man gallskriker tillbaka: “Ja!” Då ljuger men det hör ju till. Då skriker barnet: “Hur många?“ Då svarar man inte, utan stumt lyfter man en tom plasthink i luften och visar den för barnet. Då går barnet hem och man tänder sin pipa, njuter av dagen och kisar förnöjt mot sitt flöte. Då kommer nästa barn, ett barn som nyligen sjösatt sin plastracer. Med en stoppsladd som stänker ner både metaren och hans båt och släcker fyren i pipan, bordar han och säjer:
   — Ha'ru fått nåt ?
   — Ja.
   — Vadå ?
   — Sjötunga.
   — Nä va säje'ru! Barnet rivstartar så att det blir hål i sjön.
   Frid och tystnad igen. Flötet guppar på vågorna. Då kommer en man roende. Han vilar på årorna och säjer:
   — Är de sant som dom säjer att han har fått sjötunga?
   — Jo minsann.
   — Va som fan, säjer mannen och ror mot land.
   Sju minuters frid uppstår, sedan kommer en ny man i en ny båt. Han håller spikrak kurs mot metaren och slår inte av motorn förrän han är på tjugo meters håll.
   — Ö, säjer han, folk pratar ju så nuförtiden, ö du där.
   — Ja.
   — Inte fan har du fått sjötunga?
   — Jo, säjer man, för i abborrmete ska man som sagt hålla masken.
   Då kommer det ut en båt till. En man med blommig hatt och polisonger, stora som grillvantar, lutar sig över relingen och ryter.
   — Du ljuger, Olsson. Panka, gös och mört har man hört talas om men du har banne mej inte fått nån sjötunga.
   — Jo, säjer man lugnt, jag har fått sjötunga.
   — När då?
   — I förrgår på Operakällaren . . . en sjötunga Walewska och ett glas, välkyld Pomerol därtill. . . det var riktigt riktigt gott, ska herrn tro.
   Som sagt, kära metare. Håll masken!
   SKIVA: GÖTA KANAL
   
Man kan tro att det här med att meta, är något speciellt svenskt, men då tror man fel. Nu är det så, att jag var i Vietnam på resa för någon vecka sen och när vi flög in över gränsen från Kina, med det kinesiska jetplanet, förändrades plötsligt landskapets karaktär. I Kina utbredde sig de eviga risfältens rutmönster under oss, men i Vietnamn, där blänkte vattenfyllda hål i alla fält, bombkratrarna från kriget. Och runt flygfältet i Hanoi såg åkrarna ut som schweizerost. Där de värsta bombmattorna dragit fram var det knappt fem meter mellan kratrarna som mätte 10 till 20 meter i diameter.
   — Vi har inte jord nog att fylla igen kratrarna, sa vietnameserna som mötte på flygplatsen, men vi gör det bästa av situationen och har planterat in sötvattenfisk i alla vattenfyllda bombhål.
   Livsmedelssituationen i Vietnam är svår, risransonerna krymper och det gäller att skaffa föda till varje pris. Fiskodlingsprogrammet är ett av försöken.
   Och, kära vänner, i bilen in till stan passerar vi en åkerplätt med en krater stor som en ordinär plaskdamm. På kraterns kant står en man och metar med bambuspö. Han skrattar och vinkar med sin lediga hand.
   Kriget slutade för inte så länge sen, fasorna hade trots allt ett slut. Och där står en kille och metar i bombhålen, tala om att hålla masken. Det var nog den vackraste bilden av mänsklig överlevnadsförmåga som jag såg i Vietnam.
   SKIVA: NOVELTY ACCORDEON
   
Det där var Novelty Accordeon med gamla bussiga dragspelskungen Erik Frank, en gammal skiva som jag letade fram, därför att det bor så mycket nostalgi i den biten. Säj, vet ni vad Snaf är för något? Jo, Snaf är det Svenska Novelty Accordeon Förbundet, ett förbund på åtta medlemmar med Erik Frank som hedersledamot och jag kan meddela att vi nu har bildat en lokalavdelning av förbundet i Bai Bang i norra Vietnam. Som ni vet så bor där 400 svenskar i ett barackläger i ödemarken. Dom är där för att bygga ett pappersbruk åt Vietnameserna. När vi svenskar kom till Bai Bang, i hälarna på utrikesminister Karin Söder, då blev det fest under bar himmel i Bai Bang. När Karin Söder och 400 svenskar stod där i kvällen och sjöng "Ack, Värmeland du sköna", ja då var intet öga torrt. Och sen knatade Kjelle från Åkersberga och skånske Jörgen hem efter dragspelet, som de köpte när de var på permission i Hongkong. Ända sen dom köpte det här spelet har dom övat på samma eviga låt, den låt som de förknippar med gångna somrars bryggdanser och gångna vintrars dansaftnar i frostiga folkets hus på den svenska landsorten, den låt som kallas Novelty Accordeon. Vi hade bandspelare med oss så varsågoda, det ni hör är två svenska anläggningsjobbare som sitter under den svarta stjärnhimlen på andra sidan jordklotet och försöker döva sin hemlängtan med Novelty Accordeon.
   BAND: NOVELTY ACCORDEON.
   
När man sitter så här och metar så gör man det naturligtvis inte bara för fiskens skull. Visst är abborre en delikatess, vare sig man får den stekt eller stuvad eller röker den . . . Spinnfiskarna, dom där som står och vevar som grävmaskinister, på var och varannan udde, dom får mest gädda, föralldel ganska god fisk det också, men inte går den upp mot abborren som med sitt vita läckra kött är metarens lön.
   Men ändå är det inte i första hand fisken man är ute efter när man sitter och metar, det är avkopplingen och det kontemplativa, som är mer än halva tjusningen. Man kan suga på sin pipa, läppja på sitt kölsvinskalla öl och falla i angenäma tankar.
   Ofta tänker jag just på nostalgi. Vore man sån att man hade sinne för affärer, skulle man naturligtvis satsa på nostalgi. Folks behov av nostalgi tycks ju vara omättligt. Det finns olika sorters nostalgi, tycker man sej ha förstått, det finns prylnostalgin som yttrar sej i att folk köper gammeldags prylar, det ska vara mormors gardinstänger, mormors gurkburkar, mormors sidenkuddar och mormors pinnstolar.
   Det finns kommunikationsnostalgi, folk som betalar svindlande belopp för gamla 30-talsbilar, folk som älskar gamla lokomotiv för att inte tala om alla som blir saliga så fort de ser en gammal ångbåt. Han har kanske alldeles rätt, han som sa när barnen frågade vad nostalgi var. Jo, kära barn, nostalgi, det är ånga!
   SKIVA: BOGSERBÅTEN
   
Om man på första metardagen ror sin båt tillräckligt långt ut, ända ut till den yttersta grynnan, dit inga skrikande barn når med sin frågvishet, så kan man få lugn och ro och tid att grubbla över just såna fenomen som nostalgi.
   Somliga vill förneka nostalgin, de menar att nostalgi är ett ovanligt fånigt opium för folket. Folket ska se framåt, folket ska stryka ett streck över det som var, inte gräva ner sig i gamla traditioner och töntiga minnen, folket ska gå rakt fram i dataåldern, utan suckande tillbakablickar ska de bygga upp framtidens samhälle.
   Ja, det där låter ju tjusigt och bra, men ändå är det en eländig skrivbordsfilosofi. Framtidsvisionärerna skissar på sitt nya samhälle, men glömmer som vanligt människorna som ska bo där. Och människorna, dom är som dom är dom, hopplöst nostalgiska i sin suktan och längtan till det som var en gång. De enda som tycks ha förstått det där, är schlagerbranschen. Hör bara:
   SKIVA: 34:an - Per Myrberg
   
Medan flötet guppar på vågorna kan man grunna över varför det är så gångbart med nostalgi? Här släpper man ut nytryckta upplagor av gamla läseboken “Sörgården“ och exemplaren går åt som smör i solsken, här gör man TV-serier om 40-talet, som Jolos “Någonstans i Sverige“ och hela Sverige står stilla när det sänds i apparaterna, här satsar man miljoner på TV-program om den tid vi lever i, men det är först när man vevar nån gammal Thor Modén film från 1934, som tittarsiffrorna slår rekord.
   Jag blir inte klok på det där
   SKIVA: POVELS 30-TAL
   
Söderlund i viken, min fredige granne på sommarholmen i skärgårn, han är en klok man. Han säjer att man ska låta folk ha sin nostalgi ifred.
   — Minns du den där skäggiga killen från stan? sa han.
   Jo, det var i somras när Söderlund bjöd på kask kring öppna spisens brasa, för det var ju som ni minns, en sån sommar när man var beroende av både kask och brasa. Där satt de andra gubbarna på ön, Öberg med Pentan , Pettersson med Archimedesen och Oskarsson på udden och så en gäst som han hade fått från stan. Gästen var en sån där ung man med gitarr som spelade och sjöng att vi skulle riva ner samhället.
   — Var ska vi börja? sa Pettersson efter fjärde visan.
   — Börja med va då? sa gitarristen.
   — Riva ner, sa Pettersson. Det e klart att vi kan gå ut redan i kväll och knuffa omkull Söderlunds vedbod och fortsatta med Öbergs dass i morron bitti, men vad ska det tjäna till. Blir mänskligheten så mycke lyckligare för det?
   — Ta't inte så bokstavligt, sa skägget. Det är för farao inte kåkarna vi ska riva ner, det är systemet. Ta till exempel den moderna marknadsföringen. Köper man ett paket flingor till barnen, så får man inte bara flingor utan också en liten bil eller flygmaskin i plast, som ligger mittibland flingorna. Barna drunknar i en massa prylar i plast som ingen har bett om. Tror ni att man får dom där grejorna gratis? Nä, dom finns med i priset. Det är otillständigt att tvinga på folk en massa saker dom inte vill ha. Så vi kan väl börja med att riva ner den moderna marknadsföringen som kör med såna här ojusta metoder.
   — Alfakola, sa Söderlund
   — Diachoklad, sa Pettersson med Archimedesen och log.
   — Indiangum, sa Öberg med Pentan och hade tårar i ögonen.
   —Va e're ni surrar om? sa skägget.
   — Jo, sa Söderlund, ni fjunskäggiga rödvinskommunister inbillar er kanske att den här sortens marknadsföring är nåt nytt. Vi som samlade divakort och fotbollsbilder på 30-talet, har levt med det här i hela vårt liv.
   — Åh, vi älskar det, sa Öberg.
   — Fem Sven Rydell för en Malte Mårtensson, sa Oskarsson. Alfakola var bäst.
   — Tre Malte Mårtensson för en Knutte Kroon, sa Öberg.
   — I Skåne möjligen, sa Pettersson, här i stockholmstrakten var det åtta Knutte Kroon för en Pära Kaufeldt.
   — För att inte tala om Lillis, sa Söderlund. Flintis var han och allsvenskans flaxigaste brallor hade han, men man fick betala fyra Sven Rydell och två Svarta Filip för en kille på Renstiernagatan.
   — Divakorten, sa Oskarsson, en Divachoklad kostade 10 öre hos gumman i kiosken och det var lika spännande varje gång man öppnade. Va sur man blev när det var Myrna Loy, för det var ju Lilian Harvey man ville ha. Det kostade en hel bunt Myrna Loy att byta till sej en enda Harvey.
   — Jan Kiepura var dyr, sa Söderlund. Jean Gabin hade man så man kunde gödsla med.
   — Likadant med Adolf Jahr, sa Öberg. Den drällde det av, men man fick tugga som en dåre för att få en Sigurd Wallén.
   — Indiangum, sa Oskarsson. När det va som värst satt man me tjugunie Sitting Bull men ingen Örnöga.
   — Herregud, suckade mannen med skägget och gitarren, en hel stuga full med femtioåriga gubbar som blev manipulerade redan som barn.
   — Ja, sa Söderlund, det blir nog inte mycke nerrivet av det här gänget, är jag rädd.
   Det small i dörren , det var gitarrspelaren som gick.
   — Han blev visst härsken, sa Öberg.
   — Ja, sa Pettersson, dom har det nog inte för lätt dom där gitarromstörtarna. År ut och år in sjunger dom om att samhället ska rivas ner och folk bara skojar med dom.
   — Det är bara Sveriges Radio som tar dom på allvar, sa Söderlund och la ett vedträ på brasan.
   SKIVA: SORGLÖSA BRUNN
   
Ja så där låter det, när Povel Ramel med nostalgisk älskvärdhet målar upp bilden av svenskt brunnsliv från tiden kring sekelskiftet, han gör det med både ömhet och sarkastisk distans, fast ej utan viss respekt.
   Men föremålet för våra nostalgiska drömmar skiftar ju alldeles kolossalt, somliga drömmer sig tillbaka till ljuva sekelskiftesidyller, när man rökte cigarr och slog kägel under ekars lummiga grönska, för andra räcker det med att drömma sig tillbaka några futtiga år. Tänk, 60-talet, säjer en del, då var vi ett blomstrande folkhem, då snurrade hjulen, då var det högkonjunktur, då var vi lyckliga.
   Men var vi det?
   SKIVA: LJUVA 60-TAL
   Här sitter man på den första metardagen och väntar på napp och man sitter där som Viktor Rydbergs tomtegubbe och grubblar på en förunderlig gåta, fast det ej lär båta. Varför gräver moderna människor ner sig i nostalgi ? Har det alltid varit så?
   Men herregud, det är ju enkelt, säjer Pettersson med Archimedesen, för honom är allting enkelt. Han menar så här:
   Människan är otrygg, säjer han. Den moderna skolan är inte minst skyldig, som har lärt den unga generationen att ifrågasätta precis allting som det gamla samhället stod för.
   Folk tror inte på nånting i dag. Ingen tror längre på Vår Herre, det blir allt glesare i kyrkorna, för folk tror inte längre på prästerna. Ingen tror på  andra auktoriteter. Ingen tror på lärarna eller skolan, ingen tror längre på sina politiker, ingen litar på företagen som man gjorde förr i tiden, när man levde hela sitt liv på ett bruk och litade på disponenten som Gud Fader, ingen tror längre på något, framför allt är det ingen som tror på framtiden. Men något måste människan ha att tro på, säjer Pettersson. Och vad gör hon då? Jo, hon klamrar sej fast vid det som var en gång, gräver ner sig i 30- och 40-talen. 30-talet var arbetslöshet och elände, 40-talet var krig och beredskap. Men det tycks människan ha glömt, hon kallar det för “den gamla goda tiden“ och dyrkar varje bit av den.
SKIVA: LELÅNGELBANAN -Tom Nordblom
   
Kanske har Pettersson rätt. Vi som läst våra proletärförfattare vi som bläddrat i de gamla albumen och sett bilderna från det gamla fattig-Sverige kan väl ändå inte värja oss för, att det som var en gång var ganska förfärligt för de flesta, men kanske behagligt för en del.
   Jag har lite svårt att beskriva vad jag menar, men det gör ingenting för den mänsklige Povel Ramel kan beskriva det desto bättre. Hör bara.
   SKIVA: VARFÖR BLIR DET INGEN IS TILL PUNSCHEN
   
Där fick vi, eländiga nostalgiker, en liten brutal påminnelse om hur den tid kunde vara, som vi ägnar vår suktan och vår längtan.
   — Men människorna var lyckligare, påstår Oskarsson på udden.
   Jo, kanske det, men lyckan är något förfärligt relativt. Människorna i Vietnam är lyckliga dom också. Jag hälsade på hos familjen Dang Danh Dai som bor i ett Tensta utanför Hanoi. Dang Danh Dai och hans hustru Njuyen Thi Nga har tre barn och med gamla farmor Ta Thien blir dom sex personer i en tvårummare på 24 kvadratmeter. Den familjen var fullkomligt lycklig, trots att risransonen sjunkit från 40 kg ris i månaden till 30 kilo. De 30 kilona får de köpa i statlig butik för 40 hau kilot, vilket är ungefär 80 öre kilot. Men familjen behöver tio kilo till för att livnära sig och de tio kilona får de köpa på privata marknaden. Men där kostar riset 7 dong kilot och en dong är lika med 1 krona och 91 öre i svenska pengar. Och tio gånger 7 dong är 70 dong. Makens månadslön uppgick till 74 dong. Han har alltså bara 4 dong över när familjen fått sitt ris. Kläder, hyra och annat får man betala med de 64 dong i månaden som hustrun tjänar. Men ändå var lyckan stor i familjen, för snart har de nått sitt mål, snart kan de köpa det som dom sparat till i många år, nämligen en transistorradio.
   Ack ja, lyckan är något relativt. Lycka kan vara vad som helst, människan är enastående varelse med förmåga att anpassa sig till omgivningens villkor.
   Och så ska vi väl spela lite mera nostalgi ovanpå det här, en trudelutt som antyder att lyckan har många boningar, ibland kan den t o m finnas i en skyttepaviljong. Den nostalgiska lyckan har sina lika former.
   SKIVA: ÖRKELLJUNGA SKYTTEPAVILJONG
    Ja, detta var funderingar om lycka i allmänhet, nostalgisk lycka i synnerhet. Men en lycka vet jag som aldrig påverkas av tiden, lyckan att sitta i en båt hålla i ett metspö röka sin pipa, läppja på sitt kölsvinskalla öl medan abborrarna kommer och går. Den lyckan är beständig, vare sig man metar i Stockholms välsignade skärgård, i en porlande bäck i Norrland, i en svartblänkande skogstjärn i Småland eller man gör det i en vattenfylld bombkrater i Vietnam.
   Lyckan, det är att meta och den lyckan kan ingen ta ifrån en.
   SIGNATUR: I WISH I COULD SHIMMY LIKE MY SISTER KATE