92:a huset vid gatan. . .
   
Manus donerat av Gits efterlevande,
från (Melodiradion, inspelat 5/5 1964, sänt 7/15 1964).    

■■■ SIGNATUR: I WHISH I COULD SHIMMY LIKE MY SISTER KATE     (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Svenska folket kan i dag delas upp i två grupper, den ena gruppen är dom som bor i radhus, den andra gruppen är dom som funderar på att köpa radhus.    
   Det här ska alltså handla om radhus, om den sällsamma lyckan att äga radhus och om den sällsamma upplevelsen som det är att bo i radhus.
   Ni som redan bor i radhus vet hur det är. Jag är lessen, för er har jag inte mycket nytt att komma med, ni kan allt om det här redan. Men ni som just står i begrepp att köpa ert radhus, ni kanske kan ha glädje av ett eller annat tips om saken.
   Det 92:dra huset vid gatan, d.v.s. vårt radhus, det köpte vi för några år sen när radhus kostade vad radhus bör kosta, d.v.s. så där en 8O.OOO kr. Försäljaren, en liten ettrig herre i gul kamelhårsulster, som övergått till att sälja hus nu när det inte längre är nån affär att hålla på och handla med hästar, han lovade att ta väl hand om oss och vara som en far för oss den första tiden i radhuset. Visserligen kan jag tänka mej tryggare fadersfamnar, men han fick sina 12.000 i handpenning och försvann för att sedan aldrig mera höras av. Han var vid försvinnandet iförd en vit Mercedes.
   Vi hade råkat göra en liten förfrågan om antalet barn inom radhusområdet, innan vi gjorde upp affären och kamelhårsulstern slog ifrån sej med armar och ben och sa:
   — Va? Barn? Nej, det finns på sin höjd 7-8 ungar på hela området.
   Det fanns 2.000! Och det var ju för några år sen så luften skallade av 2.000 barnröster som skrek: Jabbadabbado! varannan minut. I dag har dom slutat med det, i dag är dom 2.400 och alla säjer: —Vet du vaaad? i mun på varandra. Vi har numera den djupaste förståelse för han som skulle vara som en far för oss. Ställdes man inför situationen att fungera som far för 2.400 barn som skriker jabbadabbado och Vet du vaaad, skulle man säkert själv falla för frestelsen att försvinna i en snabbgående vit Mercedes.
   SKIVA: CHICAGO   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Har man bott vid en avtagsväg i hela sitt liv, i en enkel trerummare med centralvärme, sopnedkast och en portvakt som man ringer på, så fort det inte kommer nåt vatten ur kran, så är man liksom lite bortskämd och det är mycket man har att lära som nybliven radhusägare.
   Som det här med värmepannan t.e.x.
   Första veckan blev det fel på termostaten. Vi ringde Karlsson för Karlsson hade monterat in pannorna i våran länga. Karlsson kom och Karlsson sa:
   — Va ? Termostaten ? Nä, det är Johansson som entreprenör för den. Ring Johansson.
   Vi ringde Johansson som fixade termostaten så bra, att när det nästa gång blev tjall på cirkulationspumpen, så ringde vi Johansson igen Johansson kom och Johansson sa:
   — Va? Cirkulationspumpen? Nä, det är Eriksson som är entreprenör för den.
   Eriksson kom och fixade cirkulationspumpen så pass bra att, när det nästa gång blev knas på brännaren, så visste vi inte om vi skulle ringa Johansson eller Eriksson. Dom var ju precis lika duktiga. Vi i ringde båda två och dom kom och sa:
   — Va? Brännaren? Nä, det är Lundgren som är entreprenör för den.
   Ibland hjälper det varken med Karlsson, Johansson, Erikson eller Lundgren och det är när det är fel på själva pannan.
   Det är en fabrik Småland som är entreprenör för den och man kan inte ringa till Småland och be en hel fabrik titta upp. Så mycket pilsner har man inte. Då är det lika bra att fixa saker själv. Alltså drog man på sej overall, slog upp pannluckan och stack in huvudet, Pfoff, sa det och man stod där med ögonen igenmurade av gammalt sot. Dottern i huset råkade komma in och tvärvände på en femöring. Till sin mor sa hon:
   — Mamma, lova att inte säja nåt till pappa, men vi har Cassius Clay i pannrummet.
   Det var precis lika fånigt som i den gamla historien om barnet som berättade att pannan hade exploderat hemma hos honom. “Det small så att hela kåken skaka och mamma och pappa kastades ut genom fönstret", sa han. “Och jag kan inte annat än skratta, sa han, när jag tänker på att det var första gången på fjorton år som dom var ute tillsammans".
   SKIVA: JAG ÄR UTE NÄR GUMMAN MIN ÄR INNE    (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Varför ska man då bo i radhus om det är förenat med så mycke besvärligheter? Jo, säjer arkitekterna som styr vårt liv, människans instinkt är att bo nära jorden . Man måste helt enkelt bo nära jorden om man vill finna en absolut harmoni. Tack för det, vi bor så nära, så nära att vi har den överallt, den följde med barnen in femton gånger om dan, inte minst i vardagsrummet, jorden i Ekedal visade sej nämligen bestå av lera och vi som flyttade in vintern 1960 och upplevde snösmältningen och tjällossningen höll på att få vårt lystmäte. Det räcker nämligen inte att man bor nära den jord som man petet ner blommor i, man ska också bo nära den jord och den lera som det här samhället kör bil på. 
       Det var så, att när man väl fick radhusen på plats, så tappade kommunen sugen. Den leriga stig som fordom ledde fram till ett tjugutal villor, är numera infartsväg till vårt radhusområde, men alltjämt är den en lerig stig. Kommunen öser sand på den två gånger om året, men det blir den inte mindre lerig av.
   Vi har uppvaktat kommunen varje år och bett om åtminstone lite oljegrus på vägstumpen, men dom skakar bara på huvudet.
Först sa man att när radhusområdet är fullt utbyggt och vi blir av med dom tunga lastbilarna, då ska det bli asfalt. Sen sa man: Nnej, vi hade tänkt att göra en ny väg nån annanstans, så det är ingen mening med asfalt. Sen sa man: Vi måste avvakta den nya stadsplanen, sen kanske det blir asfalt. Ja vi drömmer om en asfalterad väg, men hittills har det varit fråga om grusade förhoppningar. Och när det tydligen inte lönar sej att skriva brev till Järfälla kommun, så kanske man kan få försöka med en skiva. Alltså, för kommunalgubbarna i Järfälla spelar vi nu “Kärleksbrev i sanden”.
   SKIVA: LOVE LETTERS IN THE SAND   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Vad vet herrskapet om tulpaner? Ska ni köpa radhus så måste ni veta mycket om tulpaner. Det hör liksom till att man ska ha tulpaner i ett radhusområde, Svensson har satt tulpaner och vi ska göra som Svenssons gör. Det var en här ute som drog till med påskliljor och han höll på att bli alldeles utfryst ur gemenskapen. Den där är inte klok, sa dom, för fin för att ha tulpaner, va? Tänk att folk inte kan va som folk. Påskliljor, ha!
   Den grundläggande kunskapen om tulpaner gäller lökarna. Ska dom planteras med spetsen oppåt eller neråt? Jag är rädd för att jag gjorde fel på den punkten i höstas. Det kom inga tulpaner alls , inte ett strå. Jag hade satt lökarna med spetsen neråt. Grannarna sa, att du är inte klok du heller, då växer dom ju rakt ner i jorden. Jaha, då vet man det.
   Det är ju fantastiskt, mina tulpaner är alltså på väg tvärs igenom jorden och om bara klarar hettan vid jordens medelpunkt, så slår dom alltså ut i stadsparken i Peking nästa vår. Det är väl bara att gödsla flitigt och skicka notan på gödseln till jordbruksdepartementet i Kina.
   Fast en annan granne säjer att mina tulpaner inte är på väg nånstans, han grävde upp en av mina lökar för att titta efter och sen sa han:
   — Du, det hade varit mycket, mycket bättre om du hade tagit bort plastpåsarna som lökarna låg i, innan du peta ner dom.
   SKIVA: BACK BAY SHUFFLE   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Ringblommor är ganska marigt det också. Jag kom över frön lite billigt, en hel hink för bara några kronor. Ja vi sådde hela rasket, för ringblommor är ju toppen .
   — Lattjo blad det är på dina ringblommor, sa en granne som hängde på krattskaftet och inspekterade dem första skotten.
   — Dom ser ut så där när dom är små, sa jag.
   Det gick en vecka och jag måste nog medge att ringblommorna såg lite konstiga ut. Vi ringde Ågren som vet allt om ringblommor. Ågren kom och Ågren tittade och sa:
   — Jag förstår inte vad det är för fel på dom här rädisorna?
   Säj, vad gör man med 7.000 rädisor? 2.600 har vi käkat upp, men nu orkar vi inte mera. Vi är alldeles stoppmätta och rapar som om vi vore komiker i TV.
   SKIVA: SWEET GEORGIA BROWN   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Radhus är som höghus fast på längden och det gör att alla dörrar är förfärligt lika och att det ibland är lite svårt att hitta hem. Jag minns när jag kom hem från jobbet en dag och rynkade på näsan och sa:
   — Nä fy farao, kåldolmar idag igen.
   — Än sen då, vad har du med det att göra, sa grannen för de var hemma hos honom jag var.
   Det var då vi köpte en grön brevlåda och hängde på grinden för att vi inte skulle gå fel. Grannarna tyckte att det var en mycket god idé, så dom köpte varsin grön brevlåda allihopa. Men jag går i alla fall inte fel. Numera hittar jag, för det är ingen mer än jag som har 7.000 rädisor.
   SKIVA: OPUS ONE   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Det bästa med att bo så här i radhus är att man inte behöver köpa några dyra grejer. Villaägarna dom har det svårt, dom måste köpa vattenslangar och gräsklippningsmaskiner, krattor och  och hela faderullan, men i radhuslängan kan man låna av varann. En håller med gräsklippare och en annan håller med slang. I våran länga är det t.o.m. en som håller oss allihopa med radio. Han väcker oss varenda söndagsmorgon. Å, det är en stilig apparat som spelar popmusik med fullt spjäll och dubbla förgasare. Och när vi säjer åt en att han väcker oss allihopa, så säjer han:
   — Nä, va fint gubbar, då är ni med och skramlar till min licens va?
   Hallå Ingemar, här ska du få en platta som inte bara väcker folket i vår länga, utan t.o.m. i nästa, också. Hon är en bra bit över tio nu, så det kan vara på tiden. Är du med? vrid på ratten så kommer vi här.
   SKIVA: LESSON ONE   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Det var alltså Russ Conway och inte Hans Leygraf som spelade Lesson One, eller som den heter på svenska “Är du vaken Jöns”.
   Ska man bli radhusägare så är det viktigt att man har goda kontakter. Man ska känna kommungubbar som vet allt om vägbestämmelser och servitut och sånt, man ska känna en eller annan ingenjör i byggnadsbranschen, som kan ta sej en titt på huset och yttra sej om hållfasthet och isolering och planlösning och ett som ett annat. Men det där är kontakter som är viktiga innan man köper och flyttar in. När väl sitter där i kåken, då är det bara en kontakt som är viktig och han är så viktig så det kan ingen som inte bott i radhus ana hur viktig han är. Alltså man måste ha kontakt med en bra rörmokare!
   Utan våra fiffiga rörmokare skulle hela den ståtliga radhustanken störta samman.
   Det här med avlopp är en gåtfull värld, ett område av djup ogenomtränglig mystik. Man vet ingenting, kan ingenting förstår ingenting, den enda man har lyckats lära sej är telefonnumret till är rörmokarn. När man har duschat och drar proppen ur badkaret och vattnet rinner ut för att rinna upp i toaletten på nedre botten, då är det dags att slå numret.
   När vi var gröna som radhusmänniskor, försökte vi bli av med vattnet själva. Vi drog i snöret på toaletten och vattnet rann upp i diskhon i köket och just som vi stod i köket och glodde på fenomenet så sa det slörp i hon och så försvann vattnet. Här är det, ropade äldsta barnet från tvättrummet där vattnet just bubblade opp i handfatet. Vi skyndade dit, men hann knappt fram förrän det sa slörp där också och försvann. Ett sakta bubblandet från toaletten på övervåningen antydde att där var det .
   Det stod klart för oss att 40 liter vatten lekte kurragömma med oss i kåken, det hjälpte inte hur vi sprang, så fort vi hann fram till vattenskvättens gömställe så försvann det med ett bubblande skratt och ett retsamt slörp.
   Vi sprider oss, sa far i huset, som är vicekorpral i det militära. Vi ställde ut folk vid alla toaletter och alla handfat och så på en given visselsignal drog vi i alla snören och spolade på alla kranar Och se, vattnet blev så snopet att det rann ut över hela tvättrumsgolvet och där stannade det.
   Vi hade i alla fall fått stopp på det och segern var nästan vår. Nu gällde det bara att suga upp allt vattnet med den stora tvättsvampen, men hur vi letade så kunde vi inte hitta den. Den var spårlöst försvunnen. Då måste vi ge oss, så vi ringde rörmokarn och rörmokarn kom med en lång spiralfjäder som han körde ner i en golvbrunn och kittlade huset under fötterna med. Plötsligt fick rörmokarn napp, röret som hade fått något i halsen, var åter rent och vattnet försvann som ett skott. Och rörmokarn sa:
   — Dä blir 40 kr för rensningen, dä ä kanske lite dyrt, men folk som spolar ner stora tvättsvampar genom toaletten får skylla sej själva.
   SKIVA: DARKTOWN STRUTTERS BALL   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Ja, det är ju inte så dumt det här att bo nära jorden. Fast det vore ju ännu bättre om man finge bo nära grinden. Varje radhusägare som i mörka vintermorgnar kämpat sej igenom snöstormen i pyjamas och morgonrock för att hämta tidningen i brevlådan ute på grinden, vet vad jag talar om. 0ch dom husägare som varit med om att i denna situation plötsligt finna att dörren gått i lås bakom dom, vet ännu bättre vad jag talar om. Det var för två år sen, en januarimorgon.
   Snöstormen var tjock som en vägg och gården var så lik ett polarlandskap att man inte skulle ha reagerat som Fritjof Nansen drejat bi med Fram och frågat efter kompassriktningen till Spetsbergen. Då säjer det pang bakom en och dörren har gått i baklås. Kylan biter tvärs igenom morgonrocken och fötterna börjar redan efter fem minuter att bli isklumpar i tofflerna. Säja vad man vill om ett par medelålders 45:or, inte gör dom sej bättre i blått. Man ringer förtvivlat på dörrklockan för att väcka en tungt slumrande familj och känner paniken komma smygande.
   En morgonrock och en Dagens Nyheter är inte vad man drömmer om som skydd mot 18 minusgrader. Och när familjen slutligen finner en på trappan har man just slutat skaka och resignerat. Man har bestämt sej för att lägga sej i drivan, skriva en sista hälsning i snön och bara dö.
   Det tar tjugo minuter att tina upp så pass att man orkar slå upp tidningen. Det står på första sidan :“Köldvåg gastkramar hela landet“. Tack, det visste man förut.
   Men nu strålar den varma majsolen över våra morgonförehavanden Och snart är det sommar, då ska vi hämta tidningar.
   SKIVA: GRÖNA GRANNA SKÖNA SANNA SOMMAR   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Nu ska man ju inte tala om den snö som föll i fjol, men det är kanske är tillåtet att uppehålla sej en smula vid den snö som föll i år. Apropå snö alltså, så får man som radhusägare finna sej i att hjälpa sina grannar med ett och annat. Det här med snöskottning är t.ex. ganska besvärligt när det har vräkt ner tonvis med yrsnö på tomten. Och en kväll när vi var ute alla radhusägare och slet med våra skovlar, så var det en granne till mej som sa:
   — Du Olsson, kom ett tag.
   — Va e're?
   — Jo, du . . . du har ju alltid vari bussig, vill du hjälpa mej med en grej?
   — En grej?
   — Ja, du vet att Vargarna spelar hockey mot IK Bele om en halvtimme och den matchen måste jag helt enkelt se.
   — Ja, de e väl bara å gå dit de?
   — Nä frugan nobbar. Ingen match förrän gårn är skottad, säjer hon . . . Men du, kan inte du gå in och ringa till’na och säja att jag måste gå på fastighetsägarföreningens årsmöte i kväll, du vet jag är ju sekreterare i föreningen, så det går hon på alla gånger.
   — Men det är ren lögn
   —Ja ja ja, men du gör’t va?
   Ja, jag jag gick in och ringde.
   — Hej Eva, sa jag, är Olle klar?
   — Klar va då ?
   — Jo fastighetsägarföreningen har ju möte i kväll. Vi skulle göra sällskap.
   — Jösses, det måtte han ha glömt, sa Eva, jag ska ropa på'n.
   Och efter tio minuter kom Olle förbiknatande med lätta steg och ishockey i blicken.
   — Tack kompis, sa han, de där gjorde du bra.
   Jag såg honom inte igen förrän på tåget in till stan morron efter. Han såg ut som alla världens sorger tryckte honom och han sa:
   — Det var nog gott och väl att jag kom på matchen, men en timme efter att jag hade gått så ringde fastighetsägarföreningen efter mej, dom hade årsmöte i går och det hade jag glömt. Livet kan vara ovanligt smutsigt ibland.
   SKIVA: CREOL JAZZ    (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   När man flyttar från stan ut till förorten och blir radhusmänniska så ser man fram mot de är halvtimmarna på morrontåget. En halv timme in till stan och en halv timme ut, en hel timme när man kan koppla av med en bra bok. Vilken avgörande betydelse med förortstågen har inte resorna haft för folkbildningens höjande i detta land. Alltså var det bland det första man gjorde att man köpte en god bok, satte sej tillrätta i rökkupén, tände sin pipa och slog upp boken. Då säjer mannen mitt emot:
   — Jag kanske får presentera mej, vi  bor i samma radhusområde, Mellberg, angenämt.
   Mellberg är inte angenäm alls, man brinner av otålighet att få försjunka i sin goda bok, men Mellberg säjer:
   — Gås det in för baccara eller polyantha?
   — Va?
   — Ja, vilka rosor has det planterats på tomten?
   — Hm . . . ja . . . röa tror jag.
   Man inbillar sej därmed ha givit Mellberg besked, men just som man tänker börja med boken, så säjer Mellberg:
   — Det hänger på gödseln.
   — Jaha.
   — Purr, säjer Mellberg.
   — Att vad sa farbror.
   — Purr, upprepar Mellberg.
   Man tror nu att karln blivit galen och vill leka kull,  så man ler lite fånigt och säjer:
   — Purr?
   — Ja, inte sant, säjer Mellberg, Purr är visserligen dyrt, 13 kronor påsen, men maken till gödsel finns inte. Mina polyanther stormtrivs och det är tack vare att Purr innehåller så mycket hönsbajs.
   — Aha.
   — Just det, säjer Mellberg och när förortslandskapet med alla sina vitsippor och knoppande björkar flyter förbi, så tillfogar Mellberg med ett lyriskt darr på stämman:
   — Det finns ingenting i hela världen som hönsbajs.
   Om SJ undrar varför människorna i vårt radhusområde undviker att åka tåg, så har jag ett tips här. Försök att bli av med Mellberg, norra Europas ledande polyanthasnackare. När vi inte längre riskerar att bli utsatta för en halvtimmes gödselredogöre1ser omedelbart ovanpå frukosten ska vi börja åka tåg igen.
   SKIVA: SOLEN LYSER ÄVEN PÅ EN LITEN STUGA   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Systrarna Lindberg har så rätt så rätt i sitt påpekande att solen även lyser på mindre fastigheter och det är radhusägarens öde detta, att när han har planterat och gödslat och krattat och grävt och stått i en hel vår, så att det äntligen börjar bli vackert i täppan, ja då ska han packa ungar och koffertar i bilen och flytta till den där lilla stugan, som systrarna Lindberg nyss redogjorde för. Och har han ingen stuga att flytta till så flyttar han till Mallorca och Kanarieöarna. Och kvar i radhusområdet bland alla fåglar och bin och polyantharosor är endast Mellberg, som sitter i sin täppa och säjer Purr till sej själv
   SKIVA: ÖVERBYVALS   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Och så ber jag att få tacka för mej. Jag hoppas att jag har gett er en och annan vink om hur livet i radhus gestaltar sej och till alla er som just står i begrepp att sluta an till radhusfolkets led vill jag bara säja, välkomna, Purr.
   AVSIGNATUR: I WHISH I COULD SHIMMY LIKE MY SISTER KATE   (klicka på rutan och lyssna på skivan)