OLSSON I OTTAN. . .
   
Manus donerat av Gits efterlevande,
från radioprogrammet "Olsson i ottan" sänt 27/6 1977.    

■■■  Gomorron, gomorron, det är Olsson
i ottan igen, för femtioelfte och sista gången på ett bra tag. Och eftersom det är ett tack- och avskedsprat det här, så kanske jag får ställa en lite indiskret fråga:
   — Säj har ni också ett sämre jag att släpa på
? En inre röst som viskar i ert öra och försöker att få er att göra helt andra saker och uppföra er på ett hel annat sätt än föräldrar och lärare och andra, har fostrat er att till att ni ska göra?
   Jag har en sån där förfärlig röst som ideligen försöker få mej att vara
värre än jag är. Jag kallar honom för Dorian, efter den där Dorian Gray ni vet, han med porträttet. Dorian är det värsta jag vet, men jag blir aldrig av med honom.
   En dam i aktersnurra kör in i mina nät och får dom i propellern. Jag säjer, att det var ju tråkigt det här, damen, sånt kan ju hända den bästa och vi får väl se till att reda ut det här. . . Men Dorian väser hela tiden i mitt öra: Stå inte där
och jamsa, stryp käringen. Lappa'na på truten, åtminstone. Eller dränk'na. De e så gott om gamla käringar.
   En liten rund gubbe i Mercedes tränger sej in i min fil så att jag får ställa mej på bromsen. Då ä
r Dorian där i mitt öra: Kör på'n, kör på'n, kör på bakifrån så han ramlar ner i baksätet. Bangbang, på'n bara!
   Usch ja!
   Vi människor i det här folkhemmet, vi tror oss ju allmänt om att vara vidsynta och kloka personer. Och visst orkar vi vara vidsynta när vi sitter framför TV:n och allt ruskigt som händer, behagar hända nån annanstans i världen, eller nån annanstans i stan. Det räcker om det händer i ett annat kvarter.
   Men händer det oss själva, möter vi våld och orätt öga mot öga, är det oss personligen det gäller, då är vi inte vidsynta längre. Då kommer, nånstans inifrån oss själva en grotesk och primitiv stenåldersapa kravlande, med stenklubban höjd till dråp! Min apa heter som jag sagt, Dorian.
   
Det blir t.ex. en kuslig konfrontation mellan raggare och assyrier i Södertälje. Man känner sig skamsen över att sånt ska behöva tilldra sej i ett upplyst folkhem som vårt. Men Dorian väser i mitt öra: De e rätt åt dom jävla typerna,  jobben tar dom ifrån dej, tjejerna tar dom ifrån dej, för dom är ju snygga också, det är bara bra att raggarna ger dom en läxa. Invandrare går an, säger Dorian, men då ska dom jobba 16 timmar om dygnet för 8:50 i timmen och vara artiga och snälla när det kommer svenskar.
   Ja, Dorian
är en ryslig figur.
   Ett annat exempel, kamrern på banken skakar på huvudet och säjer, att tyvärr, herr Olsson, styrelsen kunde inte godkänna er låneansökan. Ni vet hur kreditsituationen är och bla bla bla. . . och jag fylls förstås av hat till denna förbindlige kamrer och hans iskalla ögon, men jag förråder inte min ovilja med en min. Jag håller masken. Men Dorian väser. Han är från stenåldern. Det är hans språk också: Sparka'n i röven. Slå in glasögona på'n. Stå inte där och humma rikta pipskafte mot'en i fickan och säj: Ro hit me 60 lappar, annars smäller det.
   Dom
stal min bilradio en natt.
   Bilen stod parkerad alldeles
intill villan, 8 meter från sovrumsfönstret, 11 meter från den kudde, mot vilken jag sov utan att märka ett dugg. Det måste väl i allsindar bli något buller när man skruvar bort en radio ur en bil? Och det går väl inte på fem röda sekunder precis. Man borde ju ha vaknat. Och den där korkade hunden vi har, han som skäller på allt och alla, dagarna i ända, då skällde han minsann inte.
   Nåja, sa jag på morgonen när jag upptäckte vad som hade hänt, det var ju ändå ingen vidare bra radio, mest Jokkmokks-Jocke och Göingeflickorna och sånt där, egentligen ganska irriterande, för jämt måste man skruva på'n för att fininställa stationerna. Ja, man försöker ju trösta sej så där, när man har förlorat något.
   Men Dorian, han var i högform.
   
Tårgas, sa Dorian. Du ska förstås ha tårgaspatron i bilen. Så fort någon rör radion, så får han tårgas i ögona så han inte kan titta på flera dar.
   
Äsch, sa jag.
   
Minor, sa Dorian, du ska minera radion. Så fort nån jävel tar i den, så flyger han ut genom biltaket. Bom, tjafs!
   
Dåre, sa jag, det går inte. . . inte med mej. Jag är så glömsk av mej. Det slutar bara med att jag flyger ut genom taket själv.
   
Passa på dom, väste Dorian. Sitt vakt i bilen på nätterna, gör någonting. Du får napp andra natten bergis, nån tassar fram i mörkret och öppnar bildörren, då klipper'u till med rörtången. Tjong pang! Så ska dom tas!
   Dorian är inte klok.
   Det tråkiga var, att alla grannar också går och släpar på varsin Dorian. Och det var tydligen inte bara min
bilradio som strök med den där natten.
   Isaksson i
54:an, han har en svår Dorian. Han sa:
   
Får jag tag på den som snodde min radio, så ska jag spö'an så heroinet dammar om honom.
   Lundgren i 68:an är också svårt riden av en Dorian. Han visade undertänderna och sa, att han skulle koppla starkström till radion på nätterna, den som försökte norpa apparaten skulle få 220 volt genom kroppen.
   Tre nätter senare händer det. Klockan 02.00 skakades den sovande förrortsidyllen av plåtskrammel, svordomar och skrik. Lampor tändes i villorna, fönster slogs upp, rufsiga villaägare lutade sej ut. På gatan stod Lundgren i 68:an och skrek:
   
Jag har honom, jag har honom!
   Och då började folk rusa ut genom grindarna för att undsätta den tappre Lundgren. Dörren på Isakssons gröna Volvo stod på vid gavel och ett par jeansklädda ben stack ut. Tjyven! Fem besinningslösa villaägare, drivna till vanvett av varsin Dorian, dom sög tag i påkarna och halade ut banditen.
   Det var ingen bandit, det var Isaksson i 54:an.
   Efteråt berättade han, att han hade suttit vakt i sin bil i tre timmar, då plötsligt någon sliter opp dörren och in kommer Lundgren i 68:an och börjar slåss med en batong.
   Han såg inte för vacker ut, Isaksson, blåslagen överallt, ena ögat igenmurat. Dessutom en ful rispa över höger öra.
   Den
enda som var oskadd, var hans Dorian.
   
Något måste göras mot stölderna här i området, sa Isaksson. Vi får ordna ett sammanträde och diskutera om vi ska bilda ett medborgargarde.
   
Vi kunde snacka om saken över en lunch, sa Lundgren.
   
Ja, sa jag, sånt här brukar man kunna lösa med en lunch, för att inte säja Lynch.