SOMMAR, SOMMAR, SOMMAR. . .

   Manus donerat av Gits efterlevande, från radioprogrammet "Sommar" sänt 18/7 1972.    

■■■ SIGNATUR: SOMMAR, SOMMAR . . .
   Vi lever på en lat ö i solen.
   Sommarn här på ön har varit vidunderlig. Jag vet ju inte hur ni har haft det på ert håll i sommar, men här på våran lata lilla ö i Stockholms skärgård, här har solen varit påskruvad från morron och till kväll. Människorna här ute, är inte bruna längre, dom är svarta och en del har börjat skifta i grönt, som gamla cheviotkostymer. Min kära sommargranne, Söderlund i viken, han går omkring och ser ut som en påse grillkol och äcklar oss andra, för alla blir ju inte bruna. Öberg med Pentan, ja det är en annan sommargranne, han blir så där illande röd över hela kroppen. Häromkvällen kom han förbi Söderlunds förstukvist bärande på en liten stege och Söderlund som satt på trappan och drack sitt kaffe, han skrattade så han pep. Förlåt mej, sa Söderlund, men du påminner mej om min barndom, när man satt i fönstret på Malmskillnadsgatan och såg lilla stegbilen från Johannes brandkår rycka ut.
   När Öberg har varit röd som en brandbil i tre dar, så brukar skinnet ramla av honom. Karln fjällar så att flagorna ryker om honom och den något hjärtlöse Söderlund brukar säja:
   — Nu firar Öberg fjällsemester.
   Söderlund borde ju annars vara lite ödmjukt tacksam för att han är så funtad, att han blir brun som en Mums-Mums, redan första veckan i juni.
   Dom som inte blir bruna hur mycket dom än försöker, för dom är här ett problem. Ta Oskarsson på udden t.ex. det är en annan av pojkarna här på vår lilla ö, han blir aldrig brun, inte röd ens. Han är kritvit som en Albyl somrarna igenom och ändå ligger han utsträckt på udden och solbadar varenda dag. Och den hjärtlöse Söderlund brukar ropa, högt så halva ön hör'et:
   —Vem e're som har lagt ut ett par långkalsonger till tork på udden?
   Det där gör Oskarsson mycket tung till sinnet. . . ja, tro mej, för oss som inte kan bli bruna är det psykiskt pressande att inte kunna bli det.
   Själv hör jag till dom fräkniga, dom som bara har fläckvisa anlag för solbränna. Så här en bit in i juli brukar det se ut som jag en regnig dag hade sprungit bakom en långtradare utan stänkskydd. Jadå, visst har jag prövat femtioelva olika preparat genom åren, men det enda som inträffar är, att fräknarna blir större och festligare till färgen. En sommar på 60-talet körde jag med nåt jox som hette Sun Pal och fräknarna blev gröna och stora och runda som femöringar och gjorde att jag såg ut som en liten skåpbil från Förenade Tvätt.
   Nu förtiden, när det finns frågespalter i tidningarna för allting, inte minst för sexuella problem å sånt, så kunde väl vi som bara blir vita å röda och prickiga, också få en spalt i Expressen att tala ut i. Skriv till oss om era problem, skriv till Inge & Brun
   SKIVA: IN THE SUMMERTIME
   
Ja, det var Mungo Jerrys bussiga gamla “In the summertime”, som redan är på väg att bli en klassiker, en poplåt som har ett sånt tryck i rytmen att även vi medelålders gamla töntar kan hålla takten när vi dansar till den på bryggan i midsommarnatten.
   Ja, vi bor på en lat ö i solen. Det är något fantastiskt med en ö, om man tänker efter. Vad är en ö för något egentligen? Jo, den är ett abborrgrund som har jobbat sej upp. För tietusentals år sen fanns här ingen ö, ingen Söderlund i viken och ingen udde för Oskarsson att solbada på, bara en undervattensgrynna som så småningom kom upp sej och blev en ö och fick det bra.
   Nu vet man ju hur det brukar gå med uppkomlingar. Johansson som kom upp sej och blev direktör och tog namnet Jolebring, firar sin upphöjning på sitt sätt. Öarna firar sin upphöjning på sitt sätt. De klär sej först i lavar och mossor, sen pyntar dom sej med frodiga snår av en al och slån och till sist klär dom sej i gröna granna sommarskogar. Jolebring börjar med utanpåskjorta och polisonger och fortsätter med gröna granna sommarbrallor.
   Men en vacker dag gör stackars Jolebring en felspekulation och då kommer kronofogden och tar allt vad Jolebring har byggt upp under 20 år. Det går förvånansvärt snabbt. Innan Jolebring har hunnit fatta någonting är han renskrapad på allt, sånär som på polisongerna.
   Det är likadant med öarna här i skärgården. Under tietusentals år har dom arbetat sej upp från botten. Under tietusentals år har naturen byggt upp deras susande skönhet och så stiger det i land en karl som bara ska grilla korv.
   Vinden ligger på åt fel håll, en gnista dansar i väg och pfutt säjer det . . . Allt vad naturen har byggt upp under tietusen år brinner ner på 20 minuter och ön är lika barskrapad som Herr Jolebring. Dom får börja om på ny kula, båda två. Det är sorgligt, men vanligt.
   SKIVA: ERIK OLOV ANDERSSON - Stefan Demert
   
Ja, den här tänkvärda visan hörde vi väl i radion några gånger i våras, men den forsvann rätt fort utan att ha toppat några listor. Det är tydligen ofta så med visor som har ett ärende, visor som har en liten sanning att säja folk. Dom oroar folk och så forsvinner dom. Om en schlager i Sverige ska slå, så ska texten tydligen vara så bastant meningslös, att den inte oroar en enda kotte. Den här visan får väl trösta sej med att den ligger trea på listan i Danmark, dansktoppen eller vad det kan heta.
   Jag är imponerad av Stefan Demert, som jag tycker har ett kolossalt utvecklat sinne för rytmen och en härlig uppfinningsrikedom när det gäller rimmen.
   Det här med att sjunga visor har ju fått en stark renässans på sista tiden. Man kommer snart inte fram på gatorna för alla människor som står och sjunger till gitarr, eller tolkar, som dom säjer. Dom är ju inte särskilt blygsamma, alla dom här e sångarna. Dom sjunger inte Dan Andersson, dom sjunger inte Ferlin, dom tolkar. Jag tycker att dom är lite jobbiga ibland. Söderlund har fått dom på hjärnan.
   Han och jag var inne till stan för att skaffa tjärdrev att täta en gammal träbåt med och när vi slank in på ett näringsställe, började vi förstås diskutera matsedeln. Söderlund argumenterade för pannbiff med lök, medan jag ville slå runt på en Chateaubriand eller Tournedos, förmodligen hästbiff alltihop.
   Plötsligt blev vi avbrutna av ett sjuttonårigt skägg, som pekade på oss med gitarren, ungefär som folkpoliserna i Berlin pekar med kpistar och skägget sa:
   — Skulle herrarna vilja vara vänliga att dämpa ner sej en smula medan jag tolkar Evert Taube?
   Det blev alldeles tyst i lokalen och Söderlund spände ögonen i den unge mannen och sa:
   — Skulle det inte vara bättre om min herre tolkade sej bakom öronen först?
   Det var ju rätt elakt sagt, men Söderlund fick applåder på den grejen från dom närmast kringsittande. Söderlund hade tydligen uttryckt den allmänna meningen, eller tolkat den.
   SKIVA: VALS PÅ MYSINGEN - Evert Taube
   Ja, det var Evert Taube, tolkad av Evert Taube så som Evert Taube tolkade Evert Taube 1936. Och det är just i kanten på Mysingen som den ligger, den lata lilla ön bland tusen andra små lata öar i solen. Det är något unikt ned de svenska skärgårdarna, dom saknar motstycke i världen. Det är klart att grekerna har en arkipelag och det är klart att det finns en och annan söderhavsö kvar som ännu inte är atombombad. Men maken till den svenska ostkusten finns bara inte. Gryts och S:t Annas skärgårdar utanför östgötakusten, Ångermanlands skärgård mellan Örnsköldsvik och Härnösand och så Stockholms skärgård, mellan Landsort och Arholma. Jag tror, att den dan som Vår Herre skapade denna delen av världen, så la han huvudet på sned och sa: "Det här var det bästa jag gjort på länge, om jag får säja det själv".
   Göteborgarna, som alltid ska vara motvalskärringar, dom säjer visserligen att Stockholms skärgård är en översvämmad skog och att deras översvämmade stenrösen ska vara något finare. Till det vill jag bara säja: Blä!
   August Strindberg, en av de första sommargästerna i den stockholmska skärgården, bodde ju på Kymmendö i flera somrar. Det ligger ett par sjömil härifrån och utanför professorsvillan på ön står ännu de syrener kvar som Strindberg planterade för snart hundra år sen. Kymmendö blev ju sedan Strindbergs Hemsö i Hemsöborna.
   Man spårar en klar förälskelse hos Strindberg när han som han gör i förordet till Skärkarlsliv, berättar om skärgårdslandskapet. Hör bara:
"Det är omväxlingen av dystert och leende, av fattigt och rikt, av täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna håller vattnet så rent, genomskinligt, och även där sanden går ut i vattnet är den så tung ock ren, att en badande icke behöver vämjas, som han får göra vid franska Nordsjökusten, där ett havsbad är ett gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten."
   Det ni, Göteborgare, det är Strindbergs ord, det är Strindbergs skärgård det här, Strindbergs, Gustaf Hellströms, Hasse Z:as och Hjalmar Bergmans skärgård.
   Vad har Västkusten att komma med? Inte mycket, så vitt jag vet. Det finns t.o.m. dom som säjer att Lasse Dahlqvist är från Hagalund.
   SKIVA: BUENA SERA - Louis Prima
   
Ja, det var Louis Prima, en av dom hesa gamla krutgubbarna i amerikansk show business. Vi ska väl hinna med flera vad det lider, men först ska vi ha nyheter och väderlek.
   SNACK MED METEOROLOG JOHN POHLMAN:
   — Nu måste jag fråga en sak. Historien om städerskan som spikade upp on lapp i eran radiohytt, som ni sänder väderrapporterna ifrån - en lapp där det stod “Stäng fönstret efter sista väderlekssändningen för kvällen, man vet aldrig va det blir för väder till natten - är den sann den?
"Svaret är inte känt, för detta skrevs innan sändningen"
   — Det finns ju kloka vädergubbar överallt i det här landet, dom som spår väder med hjälp av värkande ben och dom som tittar på kaffesump och dom som kollar färgen på abborrarnas fenor. . .  Ja, John Eriksson, arrendatorn på Fåglarö, han spår väder med knäna och dom säjer att han har långtidsprognoserna i vänstra knäet och morgondagens väder i det högra. Ja, nu stämmer Johns förutsägelser förvånansvärt bra, bättre än herrarnas, om jag får vara fräck och säja som det är, men finns det plats för såna här vädergubbar i ert hjärta, ni som är vetenskapligt arbetande meteorologer?
   "Svaret är inte känt, för detta skrevs innan sändningen"
   — Salig Vaxholmsgubben var ju nästan proffs på det här, jag råkade bli bekant med honom en tid på världen. Till ett av hans säkraste märken hörde on sten i Norrström. Stack den upp ovanför vattnet, så tydde det på högtryck och fint väder, men var stenen alldeles under ytan, så var det lågtryck på gång, sa han . . . Jag tittade på den där stenen då och då, men det stämde inget vidare och tacka för det, det visade sej ju så småningom att det ingalunda var hög- eller lågtryck som bestämde vattenståndet i Norrström, utan det bestämdes av kommunalarbetare som satt under Riksbron och skötte dammluckorna.
   SKIVA: I SAY A LITTLE PRAYER - Aretha Franklin
   Det var Aretha Franklin med I say a little prayer . . . undrar om hon pratar med sina blommor och läser små böner i deras trattar? Vad det här är det för ett snack, tänker ni. Jo, det är så att jag undrar över vikten att prata med sina blommor så att dom frodas och trivs i sommaren trots den torka och hetta som råder.
   Första gången jag försökte slå mej i slang med en blomma så råkade det bli en tulpan. Det var en vacker sak i orange och rött, men bladen hade börjat krulla sej i topparna och det var tydligt att hon vantrivdes. Jag nalkades henne med en viss ömhet, ungefär som när man går in på låg höjd för att väcka sin hustru god morgon. Men det visade sej dessvärre att tulpanen var med frömjöl. Jag fick ett moln av frömjöl i näsan och nös så att det dånad i kåken. Och. . .ja . . . tulpanen tappade alla blad och stod där anskrämlig mager och naken som en femkronorsstrippa i Kivik.
   SKIVA: THE DOCK OF THE BAY - Otis Redding
   Otis Redding är alltid Otis Redding och blommor är blommor som slokar i värmen på ön, hur mycket vi än försöker pratar med dom. 0skarsson på udden brukar om kvällarna, när juliskymningen ligger som ett våtvarmt omslag kring ön, höras genom tystnaden. Första gången vi hörde honom så konfunderade han oss en smula. "Hej på dej du" sa han, hur har'ut där oppe? Ska husse skaffa dej en ny pinne eller duger det med den gamla?"
   Vi trodde länge att det var Oskarssons hund som hade förirrat sej upp på taket och tjata om pinnar.
   Senare har vi lärt oss att det är bara som Oskarsson pratar med sin solros, som en prästkrage på 3,5 meter.
   Och några stugor längre bort står Öbergskan och jollrar med sin kaktus. Gomojon på dej. HUR kan mammas lilla tjöta blomma må i dag då? Haj du nå gott dricksvatten i lilla kjukan?
   Hur vi än pratar med våra blomster, så kommer vi ingen vart liksom. Dom slokar och vissnar ändå.
   Är det då bara snack det här att man kan prata med sina blommor och få dom att trivas?
   Nej. För Pettersson med Archimedesen har lyckats med sina rosor. Jo, dom prunkar i purpur och chockrosa och vi misstänker att han smygvattnar, fast vi har enats om vattningsförbud eftersom brunnen hotar att sina.
   — Smygvattna? säjer Pettersson, aldrig i livet.
   — Kom inte och säj att du bara snackar med dom, sa Söderlund, du gödslar förstås.
   — Nej! sa Pettersson gödsel använder jag inte, men det är viktigt att rosorna får sällskap.
   — Så det är i alla fall så att du pratar med dom då? sa Söderlund.
   — Nej inte jag, men jag ställer transistorn bland rosenbuskarna och så får melodiradions hallåmän prata med rosorna.  Det stortrivs dom med.
   — Ja, det är väl att gödsla det, sa Söderlund, så mycket dynga som dom pratar i melodiradion.
   SKIVA: MARIA THERESE - Robban
   Ja, det är kanske så där man ska låta när man snackar med blommorna.
   Hur smärtsamt det än är, så tvingas man ibland lämna ön därför att tidningen man är anställd på, kräver att man ska resa ut på reportageresor i landet.
   Ni som är ute och reser i Sverige i sommar kommer att lägga märke till att svensk hotellstandard har ökat nästan lika snabbt som rumspriserna de sista åren. För bara något decennium sedan, inskränkte sej komforten på många svensk hotell till säng, porslinshandfat och fri bibel.
   I dag är våra vanligaste stadshotell uppiffade så till den milda grad, att dom tål att jämföras med kontinentens storhotell. Det är egentligen bara landets största företag i hotellbranschen som inte hänger med, deras hotellrum är si så där en 50 år efter sin tid.
   Jag låg i ett häromnatten. Ett dubbelrum kostade 64 kronor men var ändå så litet att man fick åla ur sängen för att inte slå huvudet i väggen. För att visa sin misstänksamhet mot gästen begärde hotellföretaget betalning för rummet i förskott och för att ytterligare markera sin misstro mot kundkretsen kom portiern in i rummet just som man hade lagt sej och ville se kvitto på att man verkligen hade betalt rummet. Enda inredningen förutom sängarna, bestod av en spegel, en karaff vatten och ett handfat. Telefon på rummet eller någon byrå att lägga kläder i fanns förstås inte, men det fanns en galge och en krok på väggen att hänga kläderna på. Sen ytterligare ett utslag av hotellägarens misstro mot gästerna var galgen fastkedjad vid väggen. Det fanns inte heller någon toalett på rummet utan bara en potta och det var meningen, att när man hade använt pottan, skulle den tömmas den i guds fria natur genom ett hål i golvet.
   Det här låter ju som ett väldigt konstigt hotell, men som alla intelligenta lyssnare redan har förstått, så har jag varit ute och åkt sovvagn med SJ.
   SKIVA: JOHNSON RAG
   Ja det var väl inget att ta miste på, Glenn Miller, med Johnson Rag.
   Det konstiga med de här rullande hotellrummen som SJ tar så bra betalt för är ju, att man aldrig får ligga ensam i rummet utan man måste dela det med nån som man inte känner. Det är lika spännande varje gång att se vad det blir för en drummel. Det finns ju många typer av kupégrannar att välja på och det är lite av lotteridragning varenda gång.
   En mycket vanlig typ är en som jag brukar kalla för Angenäma Bergman. Det är en herre som i allmänhet brukar infinna sej redan en halvtimme före tågets avgång. När man kliver in i kupén far han upp i enskild ställning, slår först ihop klackarna och sen Sveriges Kommunikationer. Därpå räcker han fram en fast näve och skriker så att det körs i hela vagnen, BERGMAN, angenämt! Angenäma Bergman är i allmänhet inte Angenäm alls. Har man ärende upp på natten, så grymtar han demonstrativt och drar ilsket filten över öronen på sej. Men det är ju ofrånkomligt att två män i en sovkupé stör varann när de stiger upp om natten.
   Inte vet jag vem som i en gång i järnbanornas begynnelse desajnade den där porslinspottan jag pratade om nyss, men faktum är, att när man stoppar tillbaka dessa pottor i deras fack, så låter det som när en full porslinshandlare ramlar omkull ute på sitt lager.
   SKIVA: WHEN I´M 64 - The Beatles
   
Sen finns det en annan typ av kupégranne, som jag brukar kalla för Herrljunga-Blyger. Han tassar in i kupén, hälsar med en kort bugning men säjer inte ett ord. Fortfarande tigande som muren klär han av sej och sen, när han står där i sin sick sack-mönstrade pyjamas och ser ut som en fetlagd, men rätt försynt huggorm, då lyfter han upp sängkläderna och hoppar ner under filten, med fermiteten hos en infanterisoldat som söker flygskydd. Sen ligger han där, vänd mot väggen hela natten och blundar så mycket han orkar.
   Att jag kallar såna killar för Herrljunga-Blyger, det beror på att alla exemplar av typen som jag har konfronterats med av någon egendomlig slump har klivit av, just i Herrljunga.
   Någon gång i livet måste jag besöka Herrljunga, denna plats som jag inbillar mej vara en hel kommun full av blyga försynta människor som vänder sej mot väggarna och blundar för varann.
   SKIVA: THE RUMP STEAK SERENAD - Fats Waller
   
Ja, det var gamle Fats Waller, en av dom där musikanterna som ägde en snudd av evigheten i sitt spel, ack ja . . .
   Jo, vi pratade om lustiga personer som man delar rum med på Sveriges största hotell, SJ:s sovvagnar. En av dom vanligaste man träffar på när man reser med sovtåg från Stockkolm, är Brusiga Berra.
   Brusiga Berra har vatt i stan i affärer och firat kontrakten med en sväng på Continental. Han luktar 30 centiliter när han äntrar vagnen två minuter före tågets avgång, han gör sitt bästa för att spräcka korridoren med två stöddiga resväskor, han trampar kvinnor och barn på tårna, säjer flåt-flåt och flinar och svettas. Han langar in väskorna i kupén med en vårdslöshet som antyder att han under en tidigare karriär lastat cyklar vid järnvägen. När han får kupégrannen i sikte kör kan fram labben och hojtar: Tjenare tjenare, Berra heter jag, vi säjer väl du va, vi ska ju kvatta i samma slaf närapå, hö hö! Ha'ru sett till tjejen som säljer bira, jag är törstig som en skogsbrand. Jag ser dej på en bira, hörru!
   Brusiga Berra säjer inte ursäkta, han säjer schäkta. Schäkta, säjer Berra när han råkar ge konduktörn Continentalnotan i stället ör sovvagnsbiljetten. Schäkta, säjer Berra när han får bägge påkarna i samma pyjamasben, så att han står på huvet i väggen så det dånar. Schäkta, säjer Berra när han trevar sej upp i natten i höjd med Alingsås och tappar porslinspottan i en kurva, så att han väcker halva vagnen.
   På morronen är han något dämpad, räcker fram handen och bockar och säjer:
   — Ursäkta, jag glömde visst bort att presentera mej i går kväll. Ljungberg. . . angenämt . . . Bertil Ljungberg.
   SKIVA: ANYTHING GOES - Mel Powell
   Ja, den här låten med Mel Powell kommer ni väl ihåg? Jo, visst gör ni det, det var ju Pekka Langers signaturmelodi till många års glada Natttuppsprogram. Anything goes!
   Jo, vi höll på med att åka sovvagn. Den värsta prövostenen är exercisen på morronkulan. Kunde inte SJ ge ut en liten handledning om hur den ska gå till? Jag menar, att det finns tietusen skyltar i svenska tåg som talar om att man inte ska ha fötterna på sätena och att man inte ska luta sej ut genom fönstret så att man skallar allmogen utmed banvallen, men det står inte en skylt om vem som ska gå upp och borsta tänderna först i en sovvagn. Jag har rest många tusen mil med svenska sovvagnar, men fortfarande vet jag inte ett skvatt om dessa ting. En tid på världen inbillade jag mej, att det ålåg överslafen att stiga upp först. Det trodde jag ända till en yrvaken morron i Östersund när jag kanade nerför stålstegen och något tog emot. Jag hade satt mej på axlarna på en resande i värmepannor som var både vresig och förvånad. Numera ligger jag kvar i det längsta och låter kupégrannen ta initiativet, men det är inte bra det heller. För  ett halvår sen befann jag mej på hemresa från Luleå och kille i överslafen visade inte minsta tecken till att vilja stiga upp när vi kom till Stockholm, till slut rusade jag upp och klädde mej snabbt som en brandsoldat för att inte riskera hänga med ut till lokstallarna i Solna. Och överslafen var förstås tom, han hade klivit av redan i Gävle.
   SKIVA: PARCHMEN FARM - Moose Allison
   
Söderlund tycker att jag är en gnällig person när jag sedan klagar på de stenhårda mackorna i cellofan, som militanta damer med korg på magen, brukar saluföra i sovvagnskorridorerna i gryningen.
   — Det är klar att dom inte går att äta, säjer Söderlund, men dom är förträffliga som snatterpinnar. Det är sagolikt vad det svänger om La Paloma på limpsmörgås, bara man får nån som kompar på småfralla.
   Söderlunds teori är att hemligheten med klangen måste ligga i pålägget, i all tysthet har AB Trafikrestauranger lanserat en medvurst med ett alldeles nytt sound.
   SKIVA: SURFING BIRD
   Ja, det var inte Söderlund som spelade snatterpinnar med SJ:s limpsmörgåsar, även om det kunde låta så, utan det var The Trashmen med Surfing Bird.
   På stranden av en lat liten ö i solen, ligger Öberg med Pentan, Pettersson med Archimedesen och jag och läser morgontidningarna som just kommit ut med Waxholmsbåten, då säjer Öberg till mej:
   — Har du ingen ny historia att berätta?
   — Nej, säjer jag, för varför ska jag ha några nya historier att berätta när det inte finns några nya historier, det finns bara gamla och så finns det ett otal varianter av dessa, men nya? näe, det finns inga.
   Det är lustigt med musikens förmåga att väcka minnen till liv. Jag menar att det behöver inte nödvändigtvis vara wienermusik med hundra smekande stråkar för att människor sa bli romantiska.
   Jag känner en gammal kanongumma på 74 år som blir tio år yngre varje gång hon får köra Zeppelinarvalsen som vid Gud inte är någon pärla i den svenska poesiskatten och jag vet en avsutten fanjunkare som faller i gråt varje gång han hör Södermanlands regementes paradmarsch.
   På kvällarna, när vi sitter på våra verandor på ön och hela fjärden glittrar av reflexerna från den nedgående solen, som sitter som ett enda stort stoppljus i fastlandets talltoppar, ja då är det den här låten som läggs på grammofonerna, av både unga popkonsumenter och äldre kultisveteraner.
   SKIVA: GRÖNA SMÅ ÄPPLEN
   
Vi har pratat lite om hur tiden går och sätter sina spår även på denna urgamla granitholme i Skärgårdshavet och i lördags hände något som kom ön att under någon timme vakna upp ur sin dåsiga semestertillvaro.
   Vi såg ett väldigt rökmoln vid horisonten, det var alldeles svart ock spred sej som en atomsvamp uppe under den knallblå himlakupan.
   — Det brinner på Utö, sa Öberg med Pentan.
   — De e väl nån tokdåre som har grillat korv igen, sa Oskarsson på udden.
   — Det ser ut som en atombomb över Muskö, tyckte Söderlund i viken.
   Men så kom ett barn och sa, att röken flyttade sej närmare oss för varje kvart.
   — Då e're löpeld, sa Söderlund.
   Men det var ingen löpeld, ingen atombomb heller, det var sommarens ångbåt! En av de otaliga bogserbåtar som i 2 knops fart bogserar massavedsflottar från Smålandskusten till massafabrikerna i Norrland, men den går fortfarande med ånga. Barn i tioårsåldern, som aldrig sett en ångbåt i hela sitt liv, stannade och bara glodde. Vi medelålders som minns våra gamla steambåtar, kände en sentimental kram kring lilla hjärtat och den 74 åriga kanongumman, hon med Zeppelinarvalsen, hon glodde hon också. Till slut kunde hon inte hålla sej längre utan måste fråga vad det var för nåt.
   — En ångbåt, sa Söderlund.
   — Ja, det ser jag väl för hundra gubbar, fräste gumman, men vad är det den släpar på?
   — Det är ved, sa Söderlund.
   — Ved?
   — Ja, den går med ångmaskin, sa Söderlund, han ska till Norrland och vill väl ha ved med sej så det räcker ända fram.
   Vi får lov att tala med Söderlund han får inte inbilla gammalt folk vad som helst.
   SKIVA: ON A COCONUT ISLAND - Louis Armstrong
   Ja, hör ni, sommaren bara dallrar vidare med sin hetta, vi har 22 grader i vattnet nere vid bryggan och det har vi inte haft sen sommaren 59, den med alla getingarna ni minns.
   Så visst är det en sommar vi kommer att prata om i decenier . . .
   Men ändå . . .vi som bor på den här lata lilla ön i Vår Herres solgrillade skärgård, vi är väl konstiga på nåt vis, för mitt när vi ligger där och dåsar och snackar på bryggan, säjer vi till varandra: Ön är ändå finast på vintern . . . när frostblommorna gnistrar på rutorna, när isarna ligger över fjärdarna och vi sitter om kvällarna och ser fartygen stånka sej fram ute i rännan, blinkande mot oss med sina ventiler. De där kvällarna när man plumsar i snö över fjärden, för att möta waxholmsbåten i isen och bli återförd till civilisationen. . . Och jularna, när granen står grön och grann i stugan och Söderlund skär upp skinkan och granveden sprakar i brasan som ett fyrverkeri i öppna spisen. Ja, det är faktiskt ganska fint då också. Beppe Wolgers och Gals and Pals hör till dom som vet hur det är.
   SKIVA: VINTER I SKÄRGÅRN - Gals and Pals
   
Ja, den visan förklarar kanske för er, varför vi här på ön, ibland drömmer om vintern . . . Men än har vi bara kommit till hälften av en sprakande brännhet sommar och just nu har jag väl ingenting mer att tillägga än det här lilla rådet: Gå och bada!
AVSIGNATUR: SOMMAR ,SOMMAR