VINTER I SKÄRGÅRN - OM JULEN PÅ ÖN

   Manus donerat av Gits efterlevande, från radioprogrammet "Vinter i skärgårn" sänt 25/12 1975.    

■■■ SIGNATUR: VINTERN I SKÄRGÅRN - Gals and Pals   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Ja godfortsättning, det är juldag och vinter på den här lilla infrusna ön i Stockholms södra skärgård och den här signaturlåten skildrar stämningen här ute så pass fint, att man vill önska också den en god fortsättning.
   Ja, vinter och jul i skärgårn. Det är klart att vissa år är det så där som Gals and Pals sjöng alldeles nyss, att isarna bär ut till Huvudskär, men det var förstås några år sen sist. Vintern 1969-70, då var det vinter och då var det is. Vaxholmsbåten orkade inte forcera isarna ända fram till ön utan sparkade av oss ute i rännan i farleden. Dom släppte ner en aluminiumstege och sa varsågod. Sen var det bara att traska och gå med packningen, den sista kilometern ut till ön, som låg där och blinkade lite yrvaket när vi kom. Och visst var det cirkus på söndagskvällarna när vi skulle in till fastlandet igen. I skenet av irrande ficklampor fick man leta sej ut mot den gran vid kanten av rännan som markerade hållplats för båten. Det kom andra ficklampor irrande i mörkret från andra öar och till slut var vi en liten förfärad hop som stod där i natten och Vintergatans alla stjärnor glodde förvånat ner på oss. Och så kom då båten rasslande genom isen nerifrån Mysingen.
   Hon lyste som ett bondgrant tivoli med alla sina ventiler och lanternor. Det var ett stycke civilisation som kom emot oss genom mörkret, pysande och porlande knuffade hon sej fram genom tjugutumsflaken. När hon var femti meter ifrån oss började hela isen att gunga av propellersuget. Det knakade och det gnall under oss, det klirrade och det small. Kvinnor och barn skrek och tro mej, det var gaska kusligt när isen började gunga. Ungefär så där måste människorna ha känt det under jordbävningen i San Francisco, när marken började gå i vågor under fötterna på dom. Något kvickhuvud sa i dunklet att vi skulle ta opp den där psalmen dom sjöng när Titanic gick under.
   Men isarna, dom är sega, dom knakar och gnäller och gungar, men dom håller. Med en sista pysande suck la sej den stora ångbåten tungt till ro vid iskanten och stegen kom ut. Va då, . . . kvinnor och barn först? Inte då stora starka män trängde sej före och formligen kastade sej ombord. Rundnätta disponenter med så vissna testvärden att dom blir andfådda av att borsta tänderna, dom svingade sej ombord som viga apor. Folk som inte vågat klättra på stegar på tio år, ja dom tog stegen i tre språng. Kvinnor och barn skällde och knuffades, men dom fick finna sej i att komma sist.
   Vi lärde oss något den kvällen, det är väl så här det blir, när människor plötsligt blir försatta i en kritisk situation, vare sej det sker på en skärgårdsis
eller i jordbävningens San Francisco. I panikens stund glömmer vi allt som vi har läst i Scouting for boys, i såna ögonblick gäller varken ädelmod eller
köbrickor.
   Och på kommandobryggan, stod kapten och betraktade oss och skrattade så han pep: Ja, se stockholmare i skärgårn på vintern.
   SKIVA: DU FÖR MEJ. . . - Lill Lindfors   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Men det var den vintern det, på senare år har vi inte haft så mycket is här i skärgården att det ens räckt till att kyla en halva punsch.
   Året efter den där kalla vintern, dvs. julen 1970, då sa man åt goda vänner, att “kom ut till oss och fira en riktigt frostig snötyngd skärgårdsjul“. Dom goda vännerna kom och det var elva grader varmt på julafton. Vännerna for till stan på annandagen, djupt besvikna och genomblöta av spöregnet.
   Det sista vi skrek till dem när landgången drogs in, det var: "Kom ut i midsommar istället, kom ut och fira en äkta skärgårdsmidsommar med dans på bryggan och ljumma juninatten".
   Vännerna kom och på midsommarnatten var det elva grader plus. Så visst hade vännerna rätt när dom sa, att det var tur att det var gran att dansa kring ena gången och majstång den andra, så att det i alla fall blev någon liten skillnad.
   SKIVA: NOVELTY ACC0RDEON   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Ja, det var Erik Franks klassiska Novelty Accordeon, och den passar fint i det här sammanhanget. Det mesta av det här landets repertoar av klämmiga dragspelstrallar förknippar vi ju med sol, sommar och lövade logar, men den här Novelty Accordeon bor i våra hjärtan lika starkt förknippad med 40-talets beredskapsvintrar och lördagsdanser i insnöade folkets hus, på den tysta norrländska bystan.
   Ja, det vilar en välsignad tystnad över skärgårn en sån här dag. Förutom den bofasta befolkningen är det bara Söderlund i viken, vi själva och kanske någon till som firar julen på ön. Inga måsar skriker efter födan gunås, inga disponentbarn åker vattenskidor efter 50-hästare som skriker som bålgetingar, inga tankångare tutar på lots ute i farleden.
   Men där i skymningen kommer Bengt Jakobsson från Jutholmen tuffande med båten, för att ta hem näten. Han är en av dom sista av ostkustens strömmingsfiskare, han och Ingvar Nilsson och Nasse Jacobsson i Lekarvik. Visst finns det över hundratalet strömmingsfiskare registrerade i fiskeföreningen från den här delen av skärgårn, men det är bara dom här tre som fortfarande håller på. Dom andra, dom använder sina båtar till att köra turister och sommargäster, televerkare och präster, barnmorskor och hemsystrar och andra som har ärende ut bland öarna. Det lönar sej bättre.
   Varför? frågar ni kanske, äter vi för lite strömming? är det därför som fisket inte längre är lönande? Närå, vi äter ungefär 5 miljoner kilo strömming om året i det här landet och det har vi gjort i alla år. På 30-talet, för 40-45 år sen, åt vi också 5 miljoner kilo om året.
   Men på den tiden krävdes det 3.200 fiskare längs ostkusten för att trygga behovet. Dom slet ihop vår strömming i öppna båtar sommar som vinter, under svåra umbäranden och riskerade livet vintertid, när båtarna isades ner i snöstormarna och både motorer och folk for illa. Idag tas våra 5 miljoner kilo strömming upp av ett tjogtal trålare och så en och annan ensamfiskare som fortfarande envisas med att hålla på mot sagolik underbetalning.
   Strömmingsfiskets gyllene tid är förbi. På 40-talet, under kriget, då tjänade fiskarna pengar på strömmingen. Det var ransonering och vi käkade kråkkonserver, stuvad räv och knorrhane. Då slogs folk om varenda strömmingsstjärt som kom i land.
   Och som Bengt, han som tuffar förbi därute i juldagskvällen brukar säja:
   — Under kriget då var det välsignat, då hade varenda fiskarkäring piano, t.o.m. i sjöbon.
   SKIVA: THE OLD PIANO ROLL BLUES — AL Jolson   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Ja visst, det tyst här ute. Men från Söderlunds fönster nere i viken pinglar det i år, det är ett sprött litet pingel som tack vare den välsignade tystnaden hörs ända upp till oss. Söderlund har köpt ett änglaspel och det är en sån där gammaldags pryl som har gått och blivit populär igen.  Tre änglar av mässing åker runt runt och spelar trumpet. Det är en propeller som driver runt dom och propellern drivs i sin tur av varmluften från fyra stearinljus. Och när änglarna far runt och blåser trumpet så slår dom emot två stycken pinglor och då uppstår ett sprött men kanske något entonigt klockspel som kvillrar ut över nejden.
   Det är ganska sött och ganska näpet, men ändå har det här änglaspelet vållat en svår schism mellan Söderlund och hans barn.
   — Farsan, säjer ungarna, du har ju monterat änglarna fel ju. Änglarna åker ju baklänges och lirar trumpet.
   — Änglar ska åka baklänges, hävdar Söderlund.
   — Jäla snack, säjer barna, änglar flyger framåt. Dom e väl inga kräfter heller?
   — Observera, säjer Söderlund, att dessa trenne änglar blåser i trumpet. Om tre sammankopplade änglar blåser i trumpet, då reagerar dom precis som jetplan och åker alltså baklänges.
   — Farsan, säjer barna, vänd på änglarna. Faktum e att änglar kör framåt, dom har ju vingar ju.
   — Det är en gammal missuppfattning, att änglarnas vingar skulle ha en framdrivande kraft. Titta själva, tror ni att den här lilla spännvidden som vingarna har skulle orka med att dels bära upp och dels också driva fram så pass feta änglar som det här är frågan om. Nej mina barn, sanningen om änglarna är att dom tar sej fram över himlen medelst kraftiga trumpetstötar.
   — Farsan, de snacket håller inte, säjer ungarna. Om de vore en sån reaktionskraft i en trumpet, då skulle Ernie Englund tratta på häcken så fort han blåste en ton. Och du, farsan, om de verkligen va så att änglarna hade backväxeln inne från födseln, då skulle dom vara födda med backspeglar. Du som kör omkull en lyktstolpe varenda gång du backar bilen, borde väl haja vad de innebär att åka baklänges bland moln å de hela live, vänd på änglarna.
   Nähä, Söderlund står på sej och ännu i dag på juldagens morgon, roterar änglarna baklänges i hans immiga stugfönster. Söderlunds barn, dom suckar och säjer till oss, att deras farsa är bombad i pallet.
   Och medan den aeronautiska debatten rasar vidare på ön, ska vi kanske ta och lyssna på Louis Armstrong, en annan fet liten kille, som åkte runt och blåste på trumpet.
   SKIVA: ON A C0C0NUT ISLAND - Louis Armstrong   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Ja egentligen skulle vi väl med tanke på det här med änglar också ha spelat "When the saints go marching in”, men. . . eftersom det f.n. tycks råda oklarhet på ön i vilken riktning dom tog sej in, så valde jag i stället den här gamla 78-varvarn som i alla fall handlar om en ö, a coconut island, en kokosnötsholme.
   Det låter som en något privilegierad holme såtillvida att befolkningen verkar utgöras av Mills Brothers. Eller som Söderlund påpekade nyss medan skivan snurrade, det vore inte så pjåkigt med en ö full av doackadoackadoande killar, dom kunde ju doaokadoackadoa i bakgrunden på kräftskivorna, så att det äntligen blev lite sprätt på nubbvisorna.
   Och jag skulle gissa att Mills Brothers skulle finna sej väl tillrätta här ute. Dom skulle få en fin kontakt med folk, en kontakt som det kan vara lite knepigt att få med folk på landbacken. För se människorna här längs kusten, det är nåt särskilt med dom. Sjön, den förenar på nåt vis, fråga mej inte hur, men den gör det. Man reser med båt längs ostkusten och gör sina strandhugg om somrarna, man träffar personer och man blir vänner för livet. Man kliver i land på Trysunda, denna underbara ö utanför Örnsköldsvik och har man en gång gjort det, så tycker man, att man känner Ola Lundgren för livet. Man träffar surströmmingskungen Frille Nordkvist på Ulvöarna och så är man vän med honom. Heter man Olle och träffar dom här gubbarna 1972 så kan man ringa 1975 och säja “Hej, det är Olle” och dom vet medsamma vem man är. Dom känner säkert tusen Olle, men dom hör med kustbons lyhördhet på röst och tonfall vilken Olle det är som är på trån. Man träffar Konrad Nordlander i Bönhamn i tio minuter och man känner Konrad Nordlander för resten av sitt liv.
man sitter här i juldagskvällen och undrar hur dom kan ha det på sina öar just den här dan.
   Hej Ola, du den främste bland norrländska båtbyggare, hej Frille som tömde dina kaskar med Lubbe Nordström dom där åren det begav sej, hej Konrad som sett det mesta av havet under alla dina år högt där uppe i Högbondens fyr. Får jag önska er en glad helg och en isfri vinter i vattnen mellan Bönhamn och Skag. Och skulle det vara så att ni huttrar och fryser, så ta och slå en åkarbrasa i takt med den här killen, ni hinner med.
   SKIVA: DINAH - FATS WALLER   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Ja, det var en sagolik gubbe det också , Fats Waller, som lirade så att ölet fradgades i sejdeln på pianot.
   Jo, det här med kustfolkets öppenhet och hur lätt det är att få vänner bland såna utåtriktade människor. Det är inte lika lätt på landbacken. Det är klart att man träffar trevligt folk där också, men på landbacken ger man sej inte tid. På väg norrut med bil så kan man möta en trevlig bensinmackskille i Hamrångefjärden, en sån där man tycker sej ha känt i alla sina dar, men efter tre kilometer så har man glömt vad han hette.
   Man träffar en fin människa på tåget till Göteborg och trivs ihop till han kliver av i Laxå. Redan i Skövde har man glömt vad han hette och i Falköping kommer man inte ens ihåg hur han såg ut.
   Men sånt händer inte på sjön. För på sjön, på öarna utmed kusten, där vinner man vänskap som varar. Och jag säjer det en gång till: fråga mej inte vad det beror på, det bara är så.
   Antingen kan det ligga till på det viset, att folk som bor på öarna automatiskt utvecklas till personligheter, av miljön, av vilsamheten, av respekten för naturen, vad vet jag. Eller kanske är det rentav så, att det bara är folk som verkligen är personligheter, som vågar slå sej ner på dessa öar och klarar att leva på dom.     
   Tja, kanske det. Ta t. x. en sån som Claes Strömberg som har båtvarv på Ornö, en härligt vital kurre som iakttar oss badjävlar i skärgårn med en förödande pricksäkerhet, en stor psykolog i blåställ. Dessutom kan han allt om båtar, framför allt gamla träbåtar. Han älskar dom, gamla träbåtar är hans passion och han säjer: Träbåtar, finns det något underbarare än en gammal petterssonbåt om våren, där hon ligger nyrustad på slipen, när hondurasmahognyn lyser röd som en solnedgång under den blanka fernissan. Hon är vacker som en antik slottsmöbel. Ack ja, det är något alldeles fantastiskt med gamla fina träbåtar. Men, säjer Claes, sätt dom inte i sjön, för det tål dom inte.
   SKIVA: JAG HADE EN GÅNG EN BÅT - Cornelis Vreeswijk.   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Ja, Claes han pratar gärna om gamla Petterssonbåtar. Och då och då kommer jag på mej själv med att kasta ett öga ut genom fönstret. Vårt stugfönster är som en stor TV mot havet, en 224-tummare där det alltid händer nåt eftersom farleden stryker förbi. Massabåtarna från norrlandskusten går som spårvagnar i sin eviga tjänst i vår kungliga svenska export, men det är en viss båt som jag tittar efter, en Petterssonbåt.
   En som heter Haglund har en sån. Och Haglund han är lite egen, han åker petterssonbåt ända fram till jul. Båten är hans lidelse, han bor i den så länge skärgårdarna är isfria. Det kan ju inte vara särskilt komfortabelt att bo i en Petterssonbåt, för dessa båtar konstruerades av C G Pettersson på 20- och 30-talen, när båtar skulle vara långa och smala och klyva sjön som torpeder.
   Därför är Petterssonbåtarna ganska ranka. Ställer man från sej en pilsner så får dom slagsida. Men det där är Haglunds sak. En kväll ifjol, anförtrodde han mej hemligheten, dvs. den hemliga förklaringen till hans något maniska fixering vid Petterssonbåten.
   Jo, sa Haglund, pappa och mamma var inte särskilt lyckliga under dom första åren av sitt äktenskap. Redan efter ett år var det bara en sak som de var överens om, att äktenskapet var ett misstag. Dom bara grälade jämt.
   Dom bodde i Kramfors på den tiden och farsan hade en Petterssonbåt på Ångermanälven, en tidig modell som hette Magna och hade aktersnurra, därbak.
Det var en sån där snurra med infarktstart, man fick veva tills man nästan dog, innan man fick i gång den. Och hela tiden satt morsan och bjäbbade. Va ska vi med den här förbaskade båten till, den går ju aldrig . . . haha, nu trodde du han tände, va . . . sälj skrället . . . ja, veva på tills du tuppar av, det vore rätt åt dig . . .
   Då rann sinnet på pappa, han föste in mamma i ruffen och låste dörren om henne, sen drog han i snurran igen och la väl i lite extra kraft i rena ilskan och si, snurran gick i gång. Men pappa var inte med på noterna. När båten ryckte i gång, förlorade han balansen och gick på örona i spat. Och ut på Ångermanälven, utan kapten och med morsan inlåst i ruffen stack Petterssonbåten, Magna på egen hand.
   Med sju knop stävade den uppför älven på vinglig kurs och farsan till att knata utmed stränderna. Hela tiden ropade han: Ullabritta, Ullabritta. . . ja, hon hette så, i fyra timmar sprang han utmed älven och ropade sitt förtvivlade Ullabritta. Äntligen styrde båten mot stranden, borrade in nosen mellan några stenar och stod där och morrade som en arg tax. Och pappa slängde sej ombord,  kastade opp dörren till ruffen och då, sa Haglund, i denna ruff i denna stund på Ångermanälven, då blev jag till.
   Sen, sa Haglund, levde dom lyckliga i 48 år och därför, sa Haglund, älskar jag min Petterssonbåt.
   SKIVA: ROCK YOUR BABY - George mc Ray   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Det här med att älska båtar, är också något ganska typiskt för folk här i skärgårn. Inte särskilt långt från oss så var det ett par Vaxholmsbåtar som gick i kvav för några veckor sen. Både TV och kvällstidningarna visade bilder av vraken och formulerade glada rubriker. Det är klart att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, men folk här ute i skärgårn kan ändå inte riktigt förstå varför Vaxholmskaptenerna alltid ska framställas som några skämtgubbar. Har ni t.ex. kört båt mellan skärgårns 40.000 öar en becksvart vinternatt? Nä, kanske inte. Men några av er har kanske väl gjort det någon solig sommardag och lärt er, att trots sjökort, kompass och pejlingsutrustning så är det en skärgård som det är ganska nervöst att navigera i, även om solen strålar och vattnet ligger som en spegel, räcker det med att navigera 30-40 meter fel i sida, så sitter man där på en förarglig undervattensten.
   Vaxholmskaptenerna kör dag och natt, år ut och år in, i tjocka och snöstorm. Och någon gång på tusen händer det att dom får grundkänning. Då jublar löpsedlarna.
   Det är klart att de allra äldsta kaptenerna från förr i världen, när det varken fanns radar eller radio, dom hade rätt originella navigeringsmetoder. En ung skeppare berättade för mej i våras, att han gick i lära hos en gammal salt kapten som alltid stod bakom ryggen på rorgängarn och navigerade i kolsvarta snirkliga farleder, genom att stampa med kängan i durken och räkna propellerslagen. Trettiett . . . trettitvå . . . trettitre . . . trettifyra . . . Gira fyra streck babord . . . Trettisju, trettiåtta, trettinie, fyrti . . . fyrtiett, fyrtitvå, fyrtitre . . . gira två streck styrbord . . . Tänd strålkastarn, gosse, nu ska vi ha Bredlöga brygga 100 meter förut. . . Ja, lampan kom på och där låg bryggan. Gubben hade inte kikat i sjökortet på en timme.
   Dom var fenomenala dom där gamla kaptenerna, i varje fall så länge som var nyktra och inte tappade räkningen.
   Men skärgårdsbefolkningen har svårt att flina åt kaptenernas fataliteter, för dom vet hur det kan vara. Dessutom har Vaxholmsbåtarna varit och är livsnerven för den fasta befolkningen i vinterns skärgård, när isarna ligger och isolerar öarna.
   Vintertid var de fraktbåtar som kom ut till skärgårdsbönderna med brännvin och annan livets nödtorft och tog med sej fisken och mjölken in till stan. Dom var fantastiska att bryta is, de gamla vaxholmsbåtarna, även om det tog sin tid. Bönderna i havsbandet stod vid, iskanten av isrännan och väntade i timmar och dagar. Så fort båten kom rusade man ombord och ner i försalongen för att tina upp kroppen med kaffe som man fredligt blandade med Kron från stan.
   Gamla gubben Sjöberg på Hansten, som ligger mellan Ornö och Huvudskär har nog fångat skärgårdsbornas kärlek till Waxholmsbolagets båtar med sin klassiska replik om ångfartyget “Dalarö ström“. Den båten var Hasse Z:s, Hjalmar Bergmans och Gustaf Hellströms båt till sommarnöjet, men för Sjöberg och andra skärgårdsbor var den länken till civilisationen.
   När Sjöberg diskuterade livet efter detta med lotsarna i Dalarö, så var det nån av lotsarna som sa: Nå, Sjöberg, hur ser det ut i det där himmelriket som du tror på? Joe, sa Sjöberg efter en stunds funderande, himmelriket de ä som försalongen på Dalarö Ström, fast större.
   SKIVA: CHEEK TO CHEEK    (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Ja, nu tänds fyrarna över Dalarö ström och piskar fjärden med sina snabba ljusrapp. Det är dags för oss att rusta till juldagsmiddag i stugvärmen. Glöggen osar redan på värmning och blandar sej med dofterna av hyacint och brasved. Vi kunde inte ha det bättre än i denna jul i denna vinter i denna skärgård. Ha det lika bra iland!
   SKIVA: VINTER I SKÄRGÅRDEN   (klicka på rutan och lyssna på skivan)