VINTERGATAN. . .

   Manus donerat av Gits efterlevande, från radioprogrammet "Vintergatan" sänt 2/1 1973 från studio 35.    

■■■ SIGNATUR: I WISH I COULD SHIMMY LIKE MY SISTER KATE   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   Goddag, goddag och god fortsättning, jag kan hälsa från julen ute i skärgårn, den tysta julen, där ute på ön.
   Det var inte bara en tyst jul, det var en mörk jul också. Ingen snö över klipphällarna, inga frostblommor på fönsterrutorna och inga glasklara isvidder mellan öarna utan bara ljumma sydostliga vindar och ett nattsvart mörker som kommer smygande in över ön redan tidigt på eftermiddan.
   Ett par gånger om dan skingras tystnaden och mörkret av ett motordån och ett knippe lampor glider fram över vattnet. Det är Waxholmsbåten Västan som kommer tuffande från Dalarö och rundar Aspö udde. Hon byggdes på Motala verkstad för 72 år sen och gick i Mälaren i många år. Då hette hon Nya Svartsjölandet. Men nu heter hon Västan och på gamla dar har hon fått dieselmotor och smäller högt som moderna fartyg, Det lyser varmt och skönt från ventiler och röksalonger när hon med två vindpinade julgranar på fördäck stånkar i den svåra motsjön med sina 360 hästkrafter.
   Hon är vår kontakt med yttervärlden, den enda attraktionen här i kustbandet. Hon får oss att tänka på en vers av Ferlin, den därom nöjes1ivet i Värmland. Där hette det: Att nöjen är högst relativa
                                       jag lärde mej tidigt förstå
                                       I Nykroppa mente man så
                                       Vi har en och annan begravning
                                       och tåget att titta på

   Vi har inte tåget, vi har båten och när den lämnar vår brygga och stävar bort genom lågtrycken, har vi bara stjärnorna kvar. Det finns gluggar i molntäcket och genom dom ser vi stjärnorna ibland. Där finns ett hål för Karlavagnen och där finns ett hål för Cassiopeja. Men av Orion ser vi bara bältet, de där tre stjärnorna i rad, en himmelsk neonskylt för Tändsticksbolaget i Jönköping, som vår herre har bjussat på. Ja ja, man blir lite lyrisk av tystnaden här ute i den vintriga skärgårn.
   SKIVA: VINTER I SKÄRGÅRN - Gals and Pals  (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
I mellandagarna kom högtrycket och det kom så tvärt så att vattnet kring bryggorna sjönk en halvmeter på ett enda dygn. Det var som om någon dragit proppen ur ett badkar, plupp, sa det bara. Det gick så fort att fisken knappt hann fatta det och Söderlund i viken, min förträfflige granne, påstod att han såg en gädda som inte hängde med i svängarna utan låg kvar bland strandstenarna och sprattlade när vattnet gick ut.
   Det var som en glimt av skapelsehistorien, sa Söderlund. Det var ju på det här viset som vi ursprungligen kom till, plötsligt en dag så stack vattnet ut med en sån rulle, att fiskarna blev kvar på landbacken. Och dom där fiskarna som blev kvar fick lära sej att gå till fots, för va fan skulle dom göra, sa Söderlund. Så småningom växte det ut fötter på firrarna och man kallade dem för kvastfeningar och det är ju från dom där kvastfeningarna som vi människor härstammar.
   — Ja undrar jag, säjer Söderlund, om man inte skulle ta sej an ett par sådana där strandade fiskar å ha dom i koppel å göda dom me fint käk. En hane och en hona alltså . . . och så skulle man låta dom båda grunda en ny människoras. För efter vad man kan höra i radion om hur människorna bär sej åt mot varann i Vietnam och annorstädes, så är den gamla människorasen inte mycket å ha längre.
   — Det är tur för människorna att dom är människor, menar Söderlund och inte hundar, för vore det så skulle hon med sina dåliga anlag, inte ens få vara med i kennelklubben.
   Sa alltså Söderlund medan fartyget Västan pinglade med maskintelegrafen och backade ut i mörkret över skärgårdsvattnen.
   SKIVA: COOL WATER - Nellie Lutcher   (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   
Det var ingen vit jul och det var mest skräp med nyårsafton också. Putte Wickman och Grynet och Kalle Vennberg och Gary Engman i all ära. . . men oj, vad man längtar efter gamle Anders de Wahl. De där nyårsnätterna när gamle de Wahl stod i fårskinnspäls på Renberget på Skansen och läste den engelska baronen Tennysons dikt “Nyårsklockorna“, ring klocka ring, ring ut det gamla, ring in det nya året, ja, det var ståliga saker.    De Wahl, han råmade så att radioapparaterna skallrade i svenska hem. Det var storsvenskt och stiligt så att man fick blågula tårar i ögona.
   Nu blev ju de Wahl med åren ganska trött på Tennysons dikt och började göra om verserna efter sitt eget huvud, det skulle han kanske inte ha gjort, för det blev ju ett oherrans ramaskri i tidningarna. Bekymrade ledarskribenter menade att de Wahls fingrande på den tennysonska texten var ett helgerån. Signaturen Cluck, som hette Axel Österberg och skrev dagsaktuella marginalverser, först i gamla Arbetaren och sedan i salig Aftontidningen, han skaldade så här apropå denna litterära skandal:
          Shakespeare är gammal och vissen i roten men här har ni kisen som lätt finner boten
          Sokrates dödstal vid råttgiftspokalen blir näpna noveller i Vecko-Journalen
          I lantliga kyrkor för gummor och bönder jag dundrade Job så att taken sprang sönder
          Men vissa repliker är dunkla och dumma De kunde förbättras av herr Kar de Mumma
   SKIVA: JUMPING AT THE WOOD SIDE - Lamberth, Ross and Hendriks   (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   
Ja, när dagspressen hade rasat färdigt mot Anders de Wahl för hans klåfingrighet att ändra versraderna i Tennysons Nyårsklockorna, så var det dags för veckopressen att ge den gamle histrionen en omgång. I Vecko-Journalen gisslades han av Stig Ahlgren i en bitande sarkastisk krönika och historien förtäljer att de Wahl naturligtvis ögonaböj ringde upp Ahlgren, arg som en bålgeting, för att säja sitt hjärtas mening. Ahlgren påstås inte ha fått en syl i vädret för de Wahl var i högform. Det slutade med att Vecko-Journalens medarbetare Olle Strandberg gick in i samtalet via en parallellkopplad telefonapparat och sa:
   — Förlåt att vi bryter, det är ilsamtal från London till herr de Wahl. Det är en som heter Tennyson som ringer och klagar.
   SKIVA: THE WORLD IS WAITING FOR A SUNRISE - Jimmy Mc Partland  (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   Ja och i den låten får vi väl förhoppningsvis instämma, The world is waiting for a sunrise, Världen väntar på en soluppgång, i gamle Jimmy Mc Partlands tappning.
   Jag citerade signaturen “kluck” nyss, han var on i många stycken en genial dagsverksmakare i gamla AT. Med en härlig spänst i rytmen och halsbrytande skickliga rim häcklade han sina samtida på oförfalskad stockholmsjargong. Jag hittade en gammal bok häromdan med hans samlade verser från andra världskrigets mörkaste år och jag tänkte, att man kunde passa på att läsa opp några smakprov.
   I början av 40-talet slog t.ex. lappmarksdoktorn Einar Wallqvist larm i en bekymrad rapport till Medicinalstyrelsen att drickandet av hårvatten hade blivit en last hos befolkningen i Arjeplog.  Hembränningen hade glädjande nog avtagit i distriktet, men konsumtionen av hårvatten var kolossal och Kluck han skaldade i AT:
          I Arjelog i Arjeplog finns inga krogar alls
          och inga druvor växer där till fröjd för törstig hals
          och inga skaror samlas mer kring puttrande små rör
          men i varenda stuga kan man finna en frisör
          När lördagskvällen kommer stundar glädje och kalas
          Då går man till frisören, En Capillo, fyra glas
          I vardagslivets slit och släp och gråa ynklighet
          vi blandar oss en kaffegök, torr, halvfet eller fet,
   Det var för beredskapstidens Sverige som Kluck skrev sina verser och de medlemmar av den svenska officerskåren som inte skötte sej, fick med Kluck att göra. En major i Uddavalla fann att hans dotters studentexamen var “ett tillfälle av offentlig karaktär”, där regementets musikkår kunde beordras spela utan ersättning. Då blev det verser i AT, Kluck skrev:
          Blås musikanter; Tag fatt instrumenten
          Prutta i hornen till trumpinnars slag
          Furirens kusin har gått opp i studenten
          0, vilken dag, vilken dag
          Stöt i basuner från morgon till kvällen
          Tänk vilken ära för svenska armén
          Lützen och Narva och Viborgsska smällen
          redan förlorat sitt gyllene sken.
          Här är en uppgift som helt är oss värdig
          Blås för vår igelkotts ära och glans
          Löjtnantens moster i morgon blir färdig
          med hemsömnadskursen per korrespondens.
   SKIVA: MARCIA CAROLUS REX - regementsmusik   (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   Ja, det var gamla bussiga Marcia Carolus Rex, en toppenlåt för varje sann fanjunkare.
   Det här att skriva vers som det är både rim och reson i, det är svårt, det kan var och en vittna om som något sånär regelbundet följer med i kungliga svensktoppen.
   Man gruffar på schlagertexterna i dag, men jag skulle vilja påstå att dom har varit värre. Tänk bara på 30-talet när schlagermarknaden behärskades av såna texter som “Anna du kan väl stanna” . . . “Emma är du hemma”. . . “Sara du kan väl svara” och de å sånt. Det skulle skrivas en slagdänga om vartenda namn i almanackan på den tiden och det finns skämtare som menar att t.o.m. ett så hopplöst namn som Botvid, fick sin egen visa . . . “Jag har Botvid en landsväg i hela mitt liv” . . . Ack ja . . . Ordlekarna hade stor betydelse för schlagern förr i världen. En vän till mej, Jack Ronalds i Örebro, som var ett proffs på det här med schlagertexter, han bidrog till branschen med en grej som hette “När jag söker förklara för Klara försöker Klara förklara för mej” och apropå den dåtida bristen på hotellrum i svensk landsort skrev han en visa för handelsresande, som hette “En rusande rasande resande”.
   Ännu så sent som på 50-talet skrev man schlagerrefränger som den här: “De kysste varandra på varenda veranda” för att inte tala om den här 50-talstexten som jag minns som ett av de magnifikare numren i genren:
          Kastanjetter och kastanjer hör som namnet kanske anger
          till Kastilien uti Spanien.     Men min egen senorita
          hon är svensk och heter Brita och hon tillhör mej, bara mej
          bara bara bara mej, bara mej, bara mej, bara bara bara mej
   Där förelåg aldrig några tvivel om äganderätten till senorita Brita.
   I dag skäller man på Stikkan Andersson och hans svensktoppstexter, det tycker jag är fånigt. Varje decennium har haft och har den Andersson det förtjänar.
   SKIVA: MUMBLES- Clark Terry, Oscar Peterson   (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   
Vad tyckte ni om texten i den biten då? Det var inte Stikkan Andersson,  det var en låt som heter Mumbles mumlerier och det var Clark Terry som mumlade.
   En av de angenämare stunderna i helgen är tredjedag jul, då man blir av med släkten. Jag har aldrig förstått varför man, jul efter jul ska umgås tre dagar i sträck med människor som man annars aldrig umgås med. Ja, ni får inte missförstå det här, visst är morbror bussig, även om han har en vana att alltid prata med skinka i munnen. Och visst är farbror gullig, fast han inte begriper sej på skämt. När jag kallar Spiro Agnew, Kissinger och Nixon för Trio med Bomba, så säjer farbror att det för det första heter Trio med Bumba och att det för det andra är helt andra
killar i den trion än dom jag sa . . . Nåja . . . nej men visst är gubbarna trevliga å så det är inte det, men dom är ganska hårda på nubben och lite dyra i drift . . . Jag menar bara, att jag t.ex. är barnsligt förtjust i risgrynsgröt med kanel, jag tycker att risgrynsgröt med kanel hör till julens absoluta höjdpunkter, men skulle någon tvinga i mej risgrynsgrät till frukost, lunch och middag tre dagar i sträck med kanel, skulle jag förmodligen osäkra fågelstudsaren redan på andra dagen.
   Och så är det det här med morbrors ideliga förmaningar,
   — Du äter alldeles för mycket nötter, säjer han, du blir åderförkalkad i förtid. Se på mej, aldrig en nöt och inte det minsta åderförkalkad trots mina 74 år.
   — Snälla du! ropar han, skär bort det vita fettet på skinkan, annars blir du gaggig i förtid. Se på mej, jag skär alltid bort fettet, Men så är jag inte ett spår kalkig heller trots mina 74 år.
   — Va, två ägg till frukosten? skriker han, du kommer att bli åderförkalkad vid 50 år. Se på mej, aldrig ett ägg, men så är jag pigg som en i huvet som en yngling, trots mina 74 år.
   Ack ja, farbror är 69 år.
   SKIVA: WHAT A WONDERFUL WORLD - Louis Armstrong   (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   Säj, har ni vinkat av folk vid tåget nån gång? Då har ni väl säkert också lagt märke till samma sak som jag, nämligen att den mänskliga hjärnan, som börjar arbeta i samma ögonblick man föds, den upphör att fungera i samma ögonblick som man ska vinka av någon vid ett tåg.
   Stockkolms central klockan 19.40. Expresståget Nordpilen ska avgå till Luleå och Kiruna. En medelålders man står lutad ut genom kupéfönstret, nere på perrongen står två vänner, en han och en hon, som har följt den medelålders herrn till tåget.
   Hon säjer:
   — Nu får vi se om tåget går i tid.
   Han på tåget säjer:
   — Dom brukar gå i tid.
   Han på perrongen säjer:
   — Javars.
   Sedan uppstår dödstystnad. Tre människor, som varit vänner i decennier, upplever en förtvivlad situation. Ingen kan för sitt liv hitta på något att säja. Han på tåget tittar nästan vädjande på stationsklockan som tar en evighet på sej att tillryggalägga en enda minut. Han på perrongen tittar på sin armbandsklockan. Damen tittar på sina skospetsar. Han med armbandsklockan säjer:
   — Nog e min tjuge i alltid.
   Dödstyst paus. Sen öppnar han på tåget munnen och tar nästan sats för att göra ett uttalande. Han säjer:
   — Min e också tjuge i.
   Sen utbryter en tystnad som är det svenskaste jag vet. Tre människor tänker så pulsarna dånar, för att komma på något att säja. Men ingen lyckas. Deras hjärnor har upphört att fungera.
   SKIVA: FREIGHT  TRAIN - Peter Paul and Mary   (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   
Innan Peter Paul and Mary kom in med “Freight train” stod alltså tre stumma människor på Stockholms central och glodde på varann utan att kunna hitta på något att säja, han på tåget och dom som vinkar av.
   En tankeläsare skulle kanske kunna tala om vad han på tåget tänker innerst inne. Han tänker:
   — Kan inte dom där två försvinna så man kan kila in i kafévagnen och få sej en bärsa?
   Men han säjer ingenting. De tre är så dödstysta att man kan höra magarna kurra på dom. En tankeläsare skulle kanske också kunna upplysa om vad de två på perrongen tänker. Jo, de tänker:
   — Går inte tåget snart med den här tråkiga karln, så grips vi av vansinne.
   Plötsligt så vaknar deras ansikten till liv, de ler, de skrattar, de vinkar och tjoar. Orsaken till denna förvandling är att tåget har börjat röra på sig. Lättnaden är enorm . . . Men ack . . . det var bara loket som kopplades till och tåget gjorde bara ett ryck på en halvmeter. Leendena dör, vinkningarna upphör, tre högerarmar sjunker sakta ner som vissnande tulpaner.
   Mannen i kupéfönstret tittar inåt vagnen och låtsas att han har fått syn på något speciellt. Mannen på perrongen knäpper upp och knäpper kavajen igen, fyra gånger. Kvinnan rotar i sin handväska, kanske hittar hon på botten någonting att säja.
   Aldrig har tre människor haft en sån brinnande lust att skjuta ner varandra.
   Då händer det, tåget rör sej och börjar sakta rulla ut från perrongen. Tre personer strålar av lycka, de ler så brett att man tror att dom ska le örona av sej och ett febrilt vinkande utbryter. Inte nog med det, de båda människorna på perrongen börjar springa utmed tåget som om de önskade att få rå om den bortresande så länge som möjligt, ta till vara varje sekund av hans närvaro och inte nog med de heller, de pratar för första gången på sex minuter.
   Den halvspringande mannen skriker:
   — Hälsa Vilma och Peter att jag ska skicka dom ett kostnadsförslag på den där trädgårdsmöbeln dom talade om.
   Den halvspringande damen skriker:
   — Skulle den vara vitlackerad eller tryckimpregnerad?
   Han på tåget skriker:
   — Den ska vara tryckimpregnerad och så ska det vara armstöd på stolparna, men sittdynor behöver ni inte bry er om för dom ska Vilma sy själv.
   Den halvspringande mannen skriker, nu något flåsande:
   — Hälsa att det finns hammockar i samma stil.
   Han på tåget skriker:
   — Det ska inte vara någon hammock.
   Den halvspringande herrn stannar och formar händerna till en tratt för munnen och ropar efter det bortdunkande expresståget:
   — VA SA DU?
   Norrlandståget dundrar ut från huvudstaden med en herre som hänger med halva kroppen utanför tåget och skriker:
   — DE SKA INTE VARA NÅGON HAMMOCK!
   Hans röst drunknar i slamret från vagnshjulen och lokets visselsignaler. Jag har en orolig känsla av att dom där som heter Vilma och Peter och bor någonstans i Norrland, kommer att trilla dit på en hammock i alla fall.
   SKIVA: JUST A GIGOLO - Louis Prima   (klicka på rutan och lyssna på skivan)  
   
När vi själva åker norrut så är det för att tillbringa sportloven med familjen på något av fjällpangen i Härjedalen.
   Efter tolv säsonger på dessa fjällpensionat är jag numera en export i ämnet, “Den svenska pensionatsgästen”. Det är så se, att gästerna på de här pangen delar upp sej på åtta kategorier. Och dessa åtta kategorier är Rakarna, Bockarna, Hängarna och Plockarna. Det är Skövlarna, Smackarna, Huggarna och Snubblarna.
   Hur lika vi människor än är stöpta, hur lika vi än formas av dagens standardiserade samhälle, så röjer vi egendomliga särdrag i sättet att nalkas ett smörgåsbord i Härjedalen. Slumrande anlag bubblar upp från själens dunklaste skrymslen och får oss att blottställa oss som de ynkliga figurer som vi ju alla är.
   Ta t.ex. kategori 1, dvs. Rakarna.
   Rakaren är en snäll och hygglig och allmänt sett väluppfostrad person, men har han nu betalat 95 kronor om dygnet i helinackordering, så vill han ha valuta för pengarna och hans sätt att anfalla ett kakfat röjer hans verkliga jag. Väl framme vid kakfatet, placerar han sin assiett långsides med fatet och länsar det här kakfatet med samma gest som kyrkvärdarna använder när de efter högmässan ska raka ner tvåhundra tjugufemöringar från bordet i kollektsäcken. Sen går Rakaren och rapar kakor hela kvällen med smulor i mungiporna. Strängt taget tycker han inte om kakor, men valuta för pengarna, det har han fått.
   SKIVA: OPUS ONE   (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   
Det var Tommy Dorsey de med Opus One . . . Ja, vi höll alltså på att granska olika kategorier av svenska pensionatsgäster och deras förhållande till det allmänna smörgåsbordet.
   En kategori som är raka motsatsen till den nyss avhandlade Rakaren är dom s.k. Bockarna. Man ska akta sej för Bockarna. Efter några säsonger på fjällpensionat lär man sej att man aldrig ska ha Bockaren framför sej i kön, för då får man gå och lägga sej hungrig.  Bockaren låter nämligen alla gå före sej i kön, han håller artigt fram tallrikar och bestick till alla damer. Förmodligen har han ett förflutet som scout, en sån där som i unga dar släpade gamla damer över trafikerade gator, vare sej dom skulle över eller inte. När Bockaren har bockat färdigt och släppt fram alla damer, då är maten kall och herrarna i kön bakom honom, har bara en ambition, att strypa karln. Detta är Bockarens otacksamma öde, lunchdags är lynchdags.
   Kategori 3, Hängarna, ja till den hör alla dessa trötta personer som alltid måste ha stöd när dom står, inte minst i matköer. Det är inte vidare trevligt för medgästerna att ha Hängarnas stora handflator placerade mitt ibland assietterna. Hängaren måste motarbetas. Det gäller att först studera honom innan man slår till, kolla hur han flyttar handen allteftersom han avancerar i kön, först mellan sillen och ansjovisen, sen mellan sardinerna och sardellerna . . . jaa och sen brukar han alltså sätta handen mellan ägghalvorna och den rökta ålen. När ni sålunda har kartlagt hans beteendemönster är det dags att gå till verket.
   Gurka går bra, leverpastej går också bra, men det blir roligare med majonnäs. Sportlovet 1969 fällde vi en ovanligt odräglig Hängare på Ramundberget, just med hjälp av majonnäs. Tekniken är enkel, man skjuter alltså in en majonnästallrik precis på det ställe där Hängaren just ska placera sin näve.
   Mycket lustig effekt, som det brukade stå i Buttrickskatalogerna.
   SKIVA: EVERYBODY´S TALKING med Harry Nilsson  (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   
Plockarna är en annan kategori av pensionatsgäster i Härjedalen. Plockaren lider helt enkelt av dåligt bordsskick i kombination med en viss otålighet. Han kan aldrig vänta tills plockgafflarna på assietterna blir lediga utan plockar åt sej med bara fingrarna bland korvskivor,  ostskivor, brödskivor, gurkskivor och andra gamla skivbekanta.
   Skövlarna är en kategori som är närbesläktad med Rakarna för även Skövlaren är ute för att vid smörgåsbordet skaffa sej största möjliga valuta för pengarna. Pickande i rasande fart med plockgaffeln och utan respekt för kallskänkans mödor, går han som en gräsbrand över bordet och bygger upp ett litet berg på tallriken. Ja berg, förresten, tack vare rödbetorna ser väl portionen snarare ut som en gammal pälsmössa som man använt när man rödmålat en lagård.
   SKIVA: HELLO DOLLY - Ella Fitzgerald   (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   En femte kategori av pensionatsgäster kring smörgåsbordet kallar vi för Huggaren, han är ganska oförarglig men rätt så farlig på grund av sin ovana att plocka åt sej maten genom att måtta fruktansvärd hugg med gaffeln. 1 februari 1968 hade vi en sån där huggare på Walles fjällhotell. Han såg ut dom den där gubben på sidan 178 i Svenska Folkets underbara öden, han som hjälpte Karl XII att jaga björn med hötjuga. Huggaren är enkel att stoppa, man bara rycker lite i bordduken just som han hugger och då flyttar sej tallriken och huggaren missar och fastnar med gaffeln i bordet och måste gå ut i köket för att låna en hovtång.
   Då är kategori 6, Smackaren, betydligt värre, men först ska vi höra den magnifika lovsången till smörgåsbordet.
   SKIVA: KOM KOM KOM TILL SMÖRGÅSBORDET - Eric Gustafsson  (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   Ja, kring smörgåsbordet är Smackaren en av de obehagligare figurerna. Det är han som konverserar på det här sättet:
   — I morse SMACK SMACK SMACK, tog jag en tur uppåt Kariknallarna,  SMACK SMACK SMACK och kan ni tänka er, SMACK SMACK SMACK, att på vägen ner så mötte jag, SMACK SMACK SMACK, färdledaren från Bruksvallsliden, SMACK SMACK SMACK, som hade med sej sju tanter som hade, SMACK SMACK SMACK, förfrusit nästipparna, SMACK SMACK SMACK, så att dom lyste alldeles, SMACK SMACK SMACK, röa. Det såg ut som SMACK SMACK SMACK, Snövit och dom sju dvärgarna SMACK SMACK SMACK. . .
   Hur ska man få stopp på detta smackande? Ja vi prövade en ganska bra metod på sportlovet 1970. Vi lånade en liten gonggong av hotellvärden och slog då och då ett litet försynt slag på densamma, Smackaren bromsade upp mitt i en historia från dagens skidutflykt och sa:
   — Vafan sitter ni där och pinglar för?
   — Jo, sa vi, det ingår i vår beteendeforskning. När såna som ni pratar med mat i munnen så smackar ni och varje gång ni smackar, slår vi på gonggongen för att smackningsfrekvensen ska registreras på bandspelaren. Ni är en ganska god smackare 47 smack i minuten, men på turisthotellet i Sveg mätte vi upp en man som kom upp i över 60 minutsmack. Från Sälen rapporterades våren 1964, en smackare med 68 smack i minuten, men det visade sej att mannen hade glömt att ta ut sitt bubbelgum före måltiden.
   Smackaren avvek från bordet och hördes sedan icke smacka mer den sportlovsveckan.
   SKIVA: DET ÄR SÅ HÄLSOSAMT  I  FJÄLLEN - Lennart Hagvall  (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   
Jag ska inte trötta er med ytterligare forskning i svenska pensionatsgäster beteendemönster i Härjedalen, möjligen kan vi dröja en liten stund vid en kategori som vi kallar, Snubblarna, de är en typ som är vanligare än jag från början ville tro.
   Det finns ju folk som aldrig ramlar i skidbackar, utan håller en perfekt balans ända uppifrån fjällkammen ner i dalen. Men till det gåtfulla här i livet, hör att samma personer inte kan balansera en tallrik soppa tio meter utan att stå på öronen och smeta ner sina medgäster. Jag minns en dam som kvaddade en hel pannkakstårta på Bruksvallarnas fjällhotell sportlovet 1967. Hon fick gästernas starka bifall, den flickan var en snubblare som man fortfarande talar om i fjällvärlden. Det är ingenting att göra åt snubblaren. Förr var personer av hans sort mycket efterfrågade i filmbranschen. Det var på stumfilmstiden då det hörde till humorn att man skulle ramla och tappa tårtor och soppor på varann, Harry Schein och de andra esteterna, som har gett svensk film en ny och ambitiösare inriktning, kanske inte har tänkt på det, men deras omorientering av filmkonsten har genomförts på bekostnad av Snubblarnas sysselsättning.
   Snubblarna, denna eftersatta grupp, har nu inget att göra, inget annat än att åka till Härjedalen och snubbla med soppa.
   SKIVA: INGET ÄR SOM HEMMA I ÖSTERSUND   (klicka på rutan och lyssna på skivan) 
   Ja, det där var Tommys, en grupp från Östersund, som brukar spela för oss på dom där fjällpangen i Härjedalen. Det är trevliga grabbar som ser till att det blir rotation på disponenterna när kvällen kommer.
   Första gången jag for till fjälls, så var jag helt inställd på att tråda kvällens tango till nyckelharpa och näverlur, dansa till Nävergreens så att säja, men icke så. Det var nog åtskilliga decennier sen den sista näverluren tystnade i Härjedalen, i dag ekar popen mellan fjällsidorna hur onaturligt det än kan låta.
   Egentligen är det ganska festligt med dom här kollisionerna mellan musik och miljö.
   Kommer ni ihåg Delta Rhythm Boys? Det var några som ställde till med världssportutställning i Stockholm i början på 50-talet och som en speciell attraktion tog man hit den här amerikanska sånggruppen som blev en omedelbar succé i Sverige. Och de glada färgade killarna i Delta Rythm Boys blev å sin sida så förtjusta i Sverige , att dom stannade här långt över kontraktstiden och for runt i hela det avlånga landet på turné.  Det var egentligen bara en enda sak dom hade emot Sverige och det var de i deras tycke fruktansvärt små portionerna på svenska restauranger.
   Deltagrabbarna var matfriska av sej så dom lärde sej snart att, om de beställde samma varmrätt så fick dom knappt så mycket att dela på, att dom blev mätta. Men om de beställde varsin varmrätt, så blev portionerna större. Och det där fungerade rätt bra ända tills de reste ut på turné och kom att äta på små pensionat, där det bara fanns en enda varmrätt på matsedeln. Då löste man problemet genom att dela på sej och sätta sej, en man vid varje bord. Då fick man varsin portion vilket var en kvantitativ framgång.
   Sånt kan ha sina konsekvenser. På ett pensionat i Småland kom ortens lokalalkis in på panget på slaget tolv för att halsa dagens första pilsner.
   Mannen svimmade med en duns på själva tröskeln. Det var ju för 20 år sen det här och det hörde inte till vanligheterna på småländska pang, att det satt en neger vid varje bord.
   SKIVA: FLICKORNA I SMÅLAND - Delta Rhytm Boys   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Ja, det var alltså Delta Rhythm Boys, mätta och belåtna, som vi hörde.
   Raden av helger börjar ta slut nu och vi får se till att pallra oss in från skärgårn, in till stan. Det kan vara på tiden, för folk har börjat prata så konstigt här på ön. Det är ju så, att det blir ett förfärligt TV-tittande här ute i mörkret. Folk sitter i stugorna och glor i apparaten hela dagarna och det är fantastiskt vad människor tar intryck av det som dom ser och hör i rutan.
   Alla barn pratar som Baklängan.
   — Lytfisk, nej tjerrra dy, inken lytfisk fyr mik.
   Alla fruarna har börjat prata som Isa Quensel, gubbarna låter som Rydeberg i Ett resande teatersällskap.
   Så här kan vi inte ha det.
   Jag minns hur det var i början av 60-talet. Jag stod och läste tipsresultaten i depeschfönstret på Stureplan när en gubbe bredvid mej, som tydligen fått en massa rätt på tipset, bara skrek rakt ut:
   — Jabba dabba doooo!,
   Efter Flinta-terrorn, en bit in på 60-talet, så pratade alla som Martin Ljung och sa bådda och lådda och magge. Och efter ytterligare ett år började folk att prata som Tjorven. Vilt främmande människor som ringde en på tidningen för att ge tips om att någonting som hade hänt, sa så här i:
   — Olsson, vet du vaaaa. . . när jag for in genom Norrtull nyss så hade det hänt en grej . . . vet du vaaaa?
   I slutet på 60-ta1et var det ännu besvärligare, för alla chefer på jobbet uppträdde som John Wilder i Maktspelet och det var ingen måtta på hur knöliga dom va.
   Då blev det bättre i början på 70-talet för då tomtade cheferna omkring i stickad kofta med emaljmugg i handen och var pappa Ashton. Men i år har det kärvat till sej igen. Cheferna går inte tala med på jobbet. Dom är ovanligt oresonliga i år, dom tror dom är kaptener på Onedinlinjen.
   SKIVA: BEFÄLHAVAREN PÅ BOGSERBÅTEN - Leppe Sundewall   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Det här med folks benägenhet att plocka upp sätt att vara och sätt att prata från TV och radio, det föreställer jag mej skulle vara en ganska intressant grej för någon forskningsgrupp. I våras spred Pekka Langer och Lasse Widding sin draksådd över riket med programmet Bit för bit.
Det berättas mej att det fanns svenska familjer där man och hustru konverserade så här:
   — Jag var nere i shoppingcentret och handlade i förmiddags och mötte en människa som jag inte sett på tio år, gissa vilken, 10 poäng.
   — Inte en aning, sa far i huset.
   — Hon hade grå raglankappa och svarta plaststövlar. 9 poäng.
   — Inte en aning.
   — Hon gick inåt med tårna och sa “vet du” efter vart fjärde ord. 8 poäng.
   — Människa, säj vem det var i stället.
   — Sist vi träffade henne var på Adolfssons vårmiddag 1962. 7 poäng.
   — Äsch.
   — Det var hon som slog opp fel sida i allsångshäftet och sjöng Jungman Jansson när vi andra sjöng, Här är gudagott att vara. 6 poäng.
   — Jaså Viran . . . Viran Bergman.
   — Noll poäng din pappskalle. De var Bettan . . . Bettan Strömberg, hon med underbettet.
   — Ja, hade'ru sagt de där mod underbettet så. . .
   — Ja, det var fyrapoängsfrågan. Men du chansade på sexpoängaren. Skyll dej själv.
   Just nu har det värsta Bit - för bit- dillet lagt sej . Men fruarna här på ön uppträder inte som folk för det. Går man ut på en morronpromenad kommer man inte ur fläcken för alla damer som slår armarna om en eller rycker en i rockärmen, för dom har hört i radio att man ska tycka om varann, krama om varann, ta på varann. Jag blir vansinnig.
   SKIVA: YOU´VE GOT A FRIEND - Carol King   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Nej, /suck/. . . det är kanske bäst att man släcker julgran i stugan, vrider av värmen och bommar för fönsterluckorna och far in till stan och börjar göra lite nytta för sej. Fyrarna inne på fastlandet blinkar ut till oss genom mörkret, precis som ville dom säja, att, sluta nu å lata er, kom till vardan igen, kom in till sammanträden, kom till konferenser, kom till kvarskatter, kom till amorteringar, kom, kom. Och på kvällen när vi står där på bryggan med våra kappsäckar och väntar på vaxo1msbåten så ser vi hur himlen färgas röd Stockholms miljoner ljus där borta, fyra-fem mil ifrån oss.
   Ja, vi kommer för ska sanningen fram, så är Stockholm inte så pjåkigt det heller.
   SKIVA: STOCKHOLMSMELODI - Taube   (klicka på rutan och lyssna på skivan)
   
Och medan Västans 360 hästkrafter bär oss i land som en bro över mörka vatten, står vi på fördäck och gör huvud bakåt böj och bara gapar. För där, ovanför oss, gnistrar stjärnorna och visar oss än en gång att Vår Herre är en överdådig belysningsmästare. Det vi ser är hans paradnummer, Vintergatan.
   AVSIGNATUR: I WISH I COULD SHIMMY LIKE MY SISTER KATE   (klicka på rutan och lyssna på skivan)