LIBER SYSTEMS!
   
Manus donerat av Gits efterlevande,
från (oidentifierad reklaminspelning).    

■■■ Hej , jag heter Gits Olsson och är en gammal lurig 6o-taggare säjer de unga kollegerna som just har blivit färdigindoktrinerade på Journalisthögskolan. Jag fick mitt första presskort under kriget. Yngre kollegor brukar fråga, vilket krig? första eller andra världskriget?
   Jag har det kvar fortfarande. Att innehavaren av detta kort Gits O1sson Stockholm, är korrespondent till tidningen Social-Demokraten intygas Stockholm den 21 jan 1943, Torsten Larsson , redaktionssekreterare. Och ovanför sitter det en bild som verkar föreställa Jackie Googan som Chaplins pojke. Jag har sparat hela raden av presskort genom 40 år och har dem på väggen. Ibland kommer det in någon ung kollega i rummet och säjer, att “vad är det för jävla ungdomsliga du har på väggen . . . och den där blekfeta gubben längst ner, e're han som e ledarn?
   Nåja, jag blev inte särskilt gammal på Sossen, för jag vara bara 17 år och man sa : Om Olsson åker ut i landsorten några år så det blir folk av Olsson , så kan vi sen tänka oss att anställa Olsson fast.
   Man sa inte du ens på Social-Demokraten den här tiden . Vi har ju alltid varit lite konservativa i det här yrket. . .
   TRUDELUTT
   Jo, jag sa just det , att vi journalister är anmärkningsvärt konservativa till vår läggning , och det är strängt taget det jag tänkte prata om i några minuter.
   Det blev landsorten , en tidning i Örebro där dom satte mej att sköta klichéarkivet. Jag ersatte en som hette Ehrenmark som skötte klichéerna före mej men han hade åkt till Stockholm för att göra karriär. Alla porträttklichéerna på länets och världens storheter stod i påsar i smala kartonger, alla 2- och 3- spaltare låg i skokartonger, för såna var det gott om i Örebro . En kväll var det klippt . Det brann i en lada i Hidingsta och dom skrek : “Olsson, hit med den 2-spalt eldsvådan !“
   Ja, du vet hur det är när det brinner nattetid ute på bystan, det blir precis samma bild varje gång man försöker — lite bräder, lite rök och några eldslågor, mera blir det inte. Kuriren i Örebro hade gjort det enda raka , dom hade gjort en 2-spalt kliché av en nattbrand en gång för alla.
   Men ve och fasa, som greven sa, den 2-spalt eldsvådan var borta. Jag letade som en galning i alla skokartongerna, men inte fanns där nån eldsvåda.
   Nattredaktörn spände ögona i mej och sa, att Torsten, din företrädare, han kunde hålla reda på eldsvådor han. Den som inte kan hålla ordning på en 2-spalt eldsvåda blir aldrig någon bra journalist.
   Personligen har jag tagit upp det där med Ehrenmark senare i livet, men Ehrenmark blånekar. 25 år senare, närmare bestämt 1968, hittade man eldsvådan. Den låg inte på E, den låg på I. Det måste vara Ehrenmark, endast en som pratar närkesmål placerar en illsvåda på I.
   TRUDELUTT
   Ja, vi var ju inte särskilt medvetna när det gällde bildjournalistiken på den tiden. Jan Fridegård brukade berätta om klichéarkivet på Enköpingsposten, där det utan på en klichépåse stod: “Gottfrid Karlsson, kommunalnämndens ordförande". Och så en parentes: "Kan även användas som Lloyd George!“
     När man sedermera kom till Stockholm igen och började på gamla AT, den saligen insomnade kvällstidningen, så hamnade man återigen i redaktionella resurser som i mångt och mycket var av landsortsformat. Expressen hade satsat på en ny bildjournalistik, en som hette Gert Engström gjorde tvåsidiga bilduppslag av ett polyfoto på en försvunnen baby från Huddinge och folket höll på att ramla baklänges när dom öppnade tidningen. Ett nytt bildspråk var fött. Men vi på AT var ändå mest avundsjuka på PILARNA. När någon pensionär ramlade ner i gatan och slog ihjäl sig från balkongen på sjunde våningen så hade Expressen pilar och streckade linjer från balkongen ner till gatan och så splash — en stor stjärna där offret tog mark.
   Vi på AT hade inga resurser att åstadkomma pilar. En viss Pekka Langer, som gjorde första sidan och löpsedeln, blev därför oerhört glad den dag jag upptäckte att det gick för sig att åstadkomma pilar om man vek ett karbonpapper dubbelt, klippte med sax och sen vek ut så blev det en riktigt stilig pil att klistra på bilden. Och så sköt man en morgon en tobakshandlare på Holländargatan och jag minns Pekkas löpsedel än i dag:
   Mord i Klara , ögonvittnen , bilder, pilar!
   
TRUDELUTT
   Men i landsorten var det aldrig fråga om pilar, vi fotograferade med redaktionens Rolleiflex, vi klistrade ihop åtta fotografier till ett 3-spaltigt bildmontage , där människorna måste ha ögon som jaktplanspiloter för att känna igen sig själva. Det blev billigare hos stans klichémakare på det viset.
   Landsortstidningarna var inte särskilt piggt redigerade på den här tiden. Visst ville redaktörerna redigera , men tid och resurser räckte inte till. Gamle färdiggöraren Wadsten på Kuriren var 68 år och hade varit typograf i 50 och sa att jag höll på att driva honom till vansinne, en jobbigare redaktör hade han aldrig mött. Saken var den att man hade satts att redigera den lätta sidan med lite kåserier, lite verser och lite bilder av konstiga potatisar och skalbaggar som poserade bredvid tändsticksaskar för att visa hur stöddiga de var. För att göra sidan levande beställde jag en mager ram kring somliga av verserna och dagens bästa historia.
   Wadsten satte texten med fyrkant indrag, sågade bly och byggde ramar med regletter och mässingslinjer och runda hörn och efter ett oherrans plickeplock med varje ram, skulle han linda snören runt omkring och ändå så hände det, att hela joxet ramlade i bitar när han lyfte in det på sidan.
   Den gamle mannen sparkade efter mig varje gång och jag sa:
   — I Stockholm, å Social-Demokraten, där byggde vi inga ramar i snören och mässing, där sätter man ramlinjerna med krok i ändan på lintottpen, den av sättmaskinerna som har matris för att gjuta linjer, sen sågar man bara bort fyrkanten, klipper av ramlinjer med ombrytartrången och så är saken klar.
   Då sparkade Wadsten en gång till, för maken till yrkesvidrigt fusk hade den gamle konstförvanten inte väntat sig från annat än djupt fallna personer.
   Det slutade med att Wadsten och jag slöt ett avtal, högst två ramar om dagen. Vi var faktiskt före LO med ramavtal.
   TRUDELUTT
   Det rådde konservatism på redaktionen också, trots att en så radikal person som Harald Åkerberg var tidningens redaktör. Han var vice talman i första kammaren, satt i utrikesnämnden under kriget plus att han regerade stan som ordförande i både stadsfullmäktige, landsting och nykterhetsnämnd. Det senare, nykterhetsnämnden, tog han mycket seriöst. Fast han själv inte spottade i glaset, ville han verka för hyfs och folknykterhet. Ett av de första uppdragen man som ung reporter fick var att ringa polisen och höra om de vatt nått. Jo, två tvivelaktiga herrar på norr hade druckit giftig träsprit och dött på kuppen Jag gjorde en treradig 1-spaltare, saxad och snygg: Två döda - ny rad - av träsprit - ny rad - på Norr. Åkerberg, som råkade vara hemma från riksdagen och då alltid försenade tidningen så att vi missade tågen genom att envisas med att bryta bladet själv i sätteriet, han sköt upp glasögona i pannan och sa Gosse, den där rubriken gör jag nog om.
   Och när tidningen så småningom äntligen nådde tågen, så stod det på 1:sta sidan: TVÅ DÖDA TACK VARE TRÄSPRIT!
   TRUDELUTT
   Det var salta människor på redaktionerna på den här tiden. Ingen hade naturligtvis gått på något som liknade journalisthögskola, å det var inte ens påtänkt. Redaktioner i landsorten rekryterades i stället i helt andra kretsar. Där satt misslyckades officerare, snedseglade läroverksadjunkter, nersupna överliggare från Uppsala och Lund och kappsejsade författardrömmar från 8ergslagens regnskogar. Fyra saker hade detta brokiga följe gemensamt skrivklådan, formuleringslustan, berättartalangen och en vidunderlig allmänbildning. Dom skrev som gudar, var inte särskilt rationella men vissa dagar var det en fröjd och en underhållning att läsa tidningen.
   När man som ung stockholmare vågade sig in i sällskapet med sitt första manuskript, så sa dom: Det var förfärligt vad ni skriver långt, min gosse. Har nåt kvar på boken? Näe! Ja, det här vet jag inte hur vi ska få plats för. . . Är det alldeles säker att du inte har nåt kvar på boken? Tja, en kvarter kanske . . . Säje'ru de, ja det finns ett par begåvade formuleringar här och var och texten flyter rätt bra i anföringarna, vi får väl se . . . tror jag känner för Angostura i dag, Olsson kan väl lägga ut så länge .
   TRUDELUTT
   Och så satte dom en på telediphonen för att man skulle ta emot dagens TT-telegram från Stockholm och spela in dem på vaxrulle. På TT i Stockholm satt s.k. ropare som i rasande tempo dikterade in världshändelserna och bokstaverade alla ortsnamn och personnamn så det sprutade. Det var väl den brådskan som blev yngste man på Örnsköldsviks Allehanda övermäktig, för ÖA överraskande en morgon den yrvakna ångermanländska allmogen med att en som heter Petter Ivar Urban Sixten hade valts till påve i Rom.
   Och så skulle man skriva reklamnotiser för folkparkens program. Lutsångaren Olle Nygren skulle sjunga på torsdag. Men det blev fel i tidningen, det stod att lutsågaren 0 N skulle sjunga. Och så fick man skriva en tillrättaläggande notis dan därpå. Tryckfels-Nisse råkade spela oss ett spratt i går, men som den intelligenta läsaren säkert insåg, skulle det inte ha stått lutsågaren Olle Nygren utan lustångaren Olle Nygren!
   TRUDELUTT
   Jag har berättat de här minnesbilderna från redaktioner för längesen, bara för att illustrera, att det kanske var roligare förr i vår bransch, men inte fan var det bättre.
   Det är ju ett slags inbjudan det här. Liber Systems vill visa er ett hittills oslagbart system att göra tidningar på, ett system som helt eliminerar risken för att 2-spalt eldsvådor försvinner, ett system som ger Pekka Langer hur många pilar han vill och färdiggörare Wadsten alla ramar i världen ett system som inte blandar ihop kommunalpamparna med Lloyd George och undanröjer faran för att redaktörer som kommer hem från riksdag missar tågen med hela upplagan.
   Det är ett system som är ett mirakel, det mest kompletta och så är det svenskt. Jag kan inte förklara det här ty det måste ses i aktion.
   Vi är visserligen konservativa av naturen, vi gamla tidningskillar, men vi har ju funnit oss i utvecklingen på andra områden, vi har inte längre vev på grammofonerna och hoprullad strumpa i tratten, för grannfridens skull. Vi har inte heller igångsättningsknoppar på våra aktersnurrors balanshjul, vi har inte dubbeltrampade växellådor i bilen och har lärt oss använda TV i stället för kristallmottagare med lurar när vi önskar kontakt med världen, vi åker heller inte ångbåt när vi ska till Amerika.
   Det är klart att vi känner oss vilsna bland bildskärmar och datamaskiner och allt elektroniskt fanstyg som vi inte begriper. Men vi är ju inte dumma, vi förstår ju att däri bor framtiden, det här är det enda att lita till om våra tidningar ska klara sin överlevnad. Så nog tror jag väl att vi sliter oss loss från Gutenberg och kommer till den här träffen för att lära känna det svenska undret.
   Vi har inget annat val fast visst var det något visst med den gamla blyepoken. Det var svunna tider, men roligt får vi det aldrig igen.