Polisspärr - då kör jag långa omvägar!

Manus donerat av Gits efterlevande.        

■■■ Hur många är det som vill kännas vid den figur som uttryckslöst stirrar emot en i det ägandes körkortet eller passet?  Min erfarenhet säger mej att inte är det många.
   När ryktet går på stan att det är polisspärr på Ringvägen, kör jag omvägar på flera kilometer för att slippa bli stoppad.
   Nej, rattfull är jag inte, om nu någon tror det. Min fruktan gäller själva körkortet, jag vågar inte visa det! Jag ser ut som en notorisk syrabadsmördare från Soho.

Fotografer utan talang
  
I detta legitimationskortens tidevarv, tycks det vara så, att alla som saknar talang för fotografering har etablerat sig som porträttfotografer för legitimationshandlingar.
   Vi har underbart begåvade landskapsfotografer i det här landet, män som fångar fjällvärldens tysta skönhet med samma ömsinta feeling som de levandegör skärgårdens karga övärld. Vi har fantastiska reportagefotografer med vidunderlig känsla för nuets dramatik, killar och tjejer som får pris så fort de knäpper på avtryckaren. För att inte tala om de vetenskapliga fotograferna, Lennart Nilsson och grabbarna, som gör reportageresor i våra blodomlopp och ibland t. o. m. fotograferar oss åtta månader innan vi är födda.
   Men när man ska fotograferas för legitimation går det plötsligt åt fanders. Tänk er Sune Mangs i ett försök att härma Edward G. Robinson - så ser jag ut på mitt körkort. Undra på att jag gör stora lovar kring poliskontroller.
   Det är likadant med de här presskorten. Man har jobbat i yrket i 40 år och har fått ställa upp för många fotograferingar.

Mitt första presskort
   
Jag fick mitt första presskort 1942. Det föreställer en rosenkindad, ehuru något fräknig yngling, oskuldsfull men ändå lite full i fan, något mittemellan Herbert Söderström och Televinken.
   1946 hade jag bredrandig kostym och fluga och såg ut som en studiecirkelledare i ABF. Alla i ABF skulle ha fluga och vågigt hår på den tiden för att se ut som Gunnar Hirdman.
   1948 hade jag glencheckrutig kostym och liknade dom där som sålde begagnade bilar på Norra Bantorget, 400 spänn för en Chevrolet, 600 med växellåda.
   1950 hade jag presskort från den saligen avsomnade kvällstidningen AT och bar mustasch, fast den fick jag raka bort för alla trodde jag var från Expressen, där alla medarbetare skulle se ut som Carl Adam Nycop.
   1952 var jag blond och fräknig med skjortan öppen i halsen, en Norra Bantorgets Van Johnson.
   1953 var jag tydligen inne i en James  Cagney-period, tuff tändsticka att tugga  på i ena mungipan och hatt med uppvikt brätte fram. Den hösten avled emellertid Cagney i elektriska stolen på Rialto och jag fick gå till fotoautomaten på Tempo och byta till Gary Cooper.
   Efter en Ray Milland-period i början av 60-talet blev jag den trygga typen med pipa och yllekofta. 1968 var jag så fryntlig att centern ville lansera mig på stockholmslistan.

Vem är den fete?
  
Hela raden av gamla presskort sitter på min vägg som ett slags "Här är ditt liv". En nyanställd kollega, som gick runt och presenterade sig, blev länge stående och betraktade väggen. Slutligen sa han:
   — Vad är det för jäkla ungdomsliga du har på väggen? Den där fete gubben längst ner, är det ledarn?
   Detta fick mig att gå till en ansedd kändisfotograf med ateljé i city. Han sminkade över de värsta fläckarna i nosen och kammade mitt hår innan han knäppte. Jag använder det presskortet som ständig legitimation. Fast en fröken i lucka 3 på posten vid Dalagatan sa:
   — Ja, det är rart av er att visa kort på era barn, men jag har inte tid just nu.

Finns det legitimation?
  
Då fanns det ingen återvändo, det fick bli körkortet och jag tänkte, att nu trycker hon väl på larmknappen. Men icke. Hon stack åt mig pengarna och legitimationen och sa:
   — Va bra att somliga är sig lika på legitimationen. Det händer alltför sällan.
   Ut i den gnistrande vårsolen vandrade en syrabadsmördare från Soho och såg inte alls glad ut fast han hade femtonhundra färska på fickan.
   Samma eftermiddag körde jag till Västerås via Uppsala och Sala, för dom sa att det var spärr utanför Enköping.