Tre kronor i slalombacken
  
Manus donerat av Gits efterlevande.
 

■■■
Wester och jag bildade skolgrupp tillsammans med Björken, som heter så därför att han körde rakt på backens största björk, medan skidlärarna slöt ögonen och trodde hans sista stund var kommen. Men björken råkade vara genomrutten och gick mitt av. Mannen är den första i fjällvärldens korta slalomhistoria, som kommit ner på hotellplanen med en elvameters björk i famnen. Han heter därför Björken så länge han lever.
   I princip var skidskolegruppen åtta Åsa-Nissar och en gråtfärdig lärare, men herre min skapare så roligt vi hade. Vi smittade andra med vår glädje.
T o m en så inbiten slalomfiende och terrängåkare som bilhandlare Bergman, Begagnade Bergman, ställde terrängskidorna åt sidan, gick raka vägen till uthyrningen och sa:
   ─ Här ska fananamma åkas slalom, ge mej skidor, en dalskida och en bergskida!
  I julas fyllde jag tio år som slalomentusiast. Runda Rut, Vilda Wester, Begagnade Bergman och Svenne med läppen och jag har bildat en särskild veterangrupp inom skidskolans ram. Vi väljer ut den äldste av de femton tjänstgörande skidlärarna och säger:
   ─ Du ska denna vecka bli med oss i himmelriket. Men inga instruktioner och sånt, vi åker som vi åker. Du ska visa vägen och hänga med bäst du kan.
   Vi kallar oss Alte Kameraden men justerar gruppens namn alltefter omständigheterna. Vissa januariveckor heter vi Kalte Kameraden, vissa veckor med kanonföre heter vi Salte Kameraden. Det har också hänt att vi marknadsfört oss som Halte Kameraden.
   Vi är kanske inte lika tjusiga som innefolket i annonserna utan använder gärna samma skidoverall som i fjol och förfjol. Begagnade Bergman prisar liksom vi andra den dag han upphörde med terrängåkningen och konverterade:
   ─ Bara en sån sak som att slippa klä ut sig till norrbagge varenda morgon!
  De blommiga strumporna, de broderade tröjorna och dessa knickers som fick en att likna en åldrande Gustaf III är ett minne blott.
   Vi är många inom gubb- och gumslalomen i dag. Jag kom att prata med Lasse Björn om det här, den legendariske backen i Tre Kronor.
   ─ Jag vet, sa han, ty jag är pionjär, jag och Rolle Stoltzan och Sura-Pelle.
   Pojkarna hade det ganska tröstlöst under VM-turneringarna ute i Europa förr i tiden, satt mest på hotellrummen och spelade kort mellan matcherna.
Eller "bassade papp" som det hette söderkisar emellan. Men Björn, Stoltzan och Sura-Pelle fann en räddning i tristessen en gång när VM gick på en österrikisk ort.
   Det fanns underbara slalombackar på platsen! Grabbarna hyrde skidor, stavar och skor och tog första bästa lift upp och sedan var det bara att braka utför  dagarna i ända av hjärtans lust.
   ─
Nu får det vara slut med det här! sa den stränge lagledaren Herman Carlsson.
   ─ Men medge att det motverkar hotelldöden, sa Lasse Björn.
   ─ Ja, men det är snart dags för finalomgången och många i laget är skadade, sa Herman. Jag behöver varje man som kan stå på påkarna. Vad tror ni pressen och opinionen ska säja därhemma om vi torskar därför att någon eller några i gänget har vrickat påkarna i slalom?
   Upp på rummet! Ingen mera slalom förrän VM är över!
   Därpå satte sig Herman Carlsson i hotellets lobby för att vakta så att ingen smet ut. Men kisar från Söder går sina egna vägar.
   ─ Vi tar på oss bankett svidarna, sa Stoltz.
   ─ Mörkblått alltså? sa Lasse.
  Och kritrandiga som en diplomatisk delegation skred Lasse Björn, Rolle Stoltz och Sura-Pelle Pettersson förbi Herman Carlsson nere i lobbyn.
   ─ Stopp och belägg! röt Carlsson. Vart ska ni?
   ─
På museum, sa Rolle.
   ─ Trakten har en så rasande intressant kulturhistoria, sa Lasse.
   ─ Man måste odla sin själ, sa Sura-Pelle.
   ─ Dra mej baklänges! sa Herman. Vad ni än hittar på, så inte slalom! Och ni ska vara hemma före fem.
   Sen, sa Lasse Björn, lubbade vi raka spåret till backen och hyrde prylar. Dessutom skaffade vi varsin säkerhetsnål att sätta ihop kavajslagen med i halsen, för slipsen var inte skydd nog mot vinden.
   ─ Vi var de stiligaste män som någonsin störtat sig nedför backarna i den österrikiska alpvärlden. Våra oklanderliga filthattar och välpressade mörka kostymer väckte berättigat uppseende. Man gissade att vi var ett gäng ur den amerikanska överklassen på utflykt. Det var bara Sura-Pelle som spräckte tavlan, för han hade en vinare som stack opp ur bakfickan och såg lite folklig ut.
   ─ Vi hade roligt den gången, sa Lasse Björn.
   Jag tror honom. Slalom är nämligen den rakaste vägen till den sanna vinterglädjen.