40.000 pers, 120.000 bärs... 
 
    nr 12  1975                
    Hat och lycka, nattsvart förtvivlan och rusig segeryra, det är derby. AIK-Djurgården ställer vår och höst till med ett maranatamöte för 40.000 pers och 120.000 bärs på Råsunda.
    I år vann Djurgårn och det kunde djurgårdarna behöva, för enligt expertisen har det varit lite kärvt att vara Djurgårdare de senaste åren.
•   Bland de tietusen på södra ståplats befann sej en färgad herre i medelåldern. Redan tjugo minuter före avspark tilldrog han sej uppmärksamhet genom att lägga huvudet bakåt, blunda med ögonen och skrika ‘Jyyygååån allt vad han orkade”.
    Två AIK:are framför mej på läktare A betraktade honom icke utan en viss ömhet. Den ene sa: Stackars jävel...  Djurgårdare, och så neger också! Den andre sa: De e bara så me Djurgårn, dom får hämta sina sympatisörer allt längre utanför stan.
•   Uppladdningen började redan en dryg timme före avspark. Flertalet djurgårdare stärkte sej med öl av märkena Three Towns och Carlsbergs medan AIK:arna satsade på Pripps Medaljöl, vilket väl torde vara ett något förhastat val.
    Djurgårdarna bar långa halsdukar i blå-gul-röda färger, som egentligen inte har med fotboll att göra, för det är ishockeylagets färger.
    AIK-arna bar kepsar i svart och gult.
    Man satt som vanligt i klart avgränsade klungor. Endast i nödfall, nedlät sej AIK:are att tilltala Djurgårdare. Men en hörde jag som sa:
    — Hörru, ditt blårandiga helvete, har du en tändsticka?
    Djurgårdare är inte värda att umgås med. Möjligen kan man tigga en tändsticka av dom.
•   I Djurgårdsklungorna sjöng man:
    “Små gnagarna, små gnagarna är lustiga att se, ej fotboll, ej fotboll, ej fotboll spela de.
    Normalt brukar det vara så, att AIK:arna hörs mest. Djurgårns supporterskaror är trots allt stillsammare av sej. När Djurgårn spelar mot Bajen, hörs Djurgårdarna inte alls. Bajens people skriker värst i Sverige.
Men när Harry Svensson i Djurgårn slog in 1—0 för Djurgårn på en snygg volley i sjätte minuten, då tände även Djurgårn. En reslig man tog kepsen av mej och svängde den fram och tillbaka sjungande Internationalen, hoppande jämfota. En äldre gråhårsman blev så till sej att han halkade på en ölburk, gjorde en stilig bicycletas och försvann ner i trappan till sektion Z.
    Sedan Djurgårdarna kommit i stämning blev de allmänt spydiga mot AIK och skrek ramsor som “Titta på Kronblom, titta på Kronblom, han kan inte lira och “Hej på’re Sneback, hej på’re Sneback, i dag blir’e torsk”.
•   Men så gjorde Kronblom 1 — 1 på en retfull bakåtnick. Klockslaget var 20.14 och det ska sent glömmas av närvarande AIK:are och kringboende befolkning i Solna. Larmet dödade allt, speakerns röst drunknade trots full volym på högtalarna och en flygmaskin som kretsade över plan på låg höjd gav inte ifrån sej minsta surr.
    — Vicken jävla örn, sa en AIK:are och pekade på planet.
    Med en TT i vardera nypan kom en mellanölsdimmig AIK upp från baren. Han förstod att han missat ett av årets ögonblick och grymtade:
    — Va e´re här för jävla matts, blir’e inga repriser på sittatjonerna?
•   Klockan 20.20 slog Håkan Stenbäck in 2-1 för Djurgårn. Jag såg vad som höll på att hända redan när Lindman gjorde inlägget och satte mej därför på kepsen. Djurgårdarn framför mej famlade efter den men fick vifta med bärsen i stället. Ett lokalt pilsnerregn blev resultatet.
    När pipan gick och Djurgårn stod som segrare hann jag inte få undan kepsen. Den försvann i folkhavet men återkom efter fyra minuter och luktade pilsner.
    Scenerna var obeskrivliga. En ung Djurgårdare vände ut och in på fickorna och kastade pengar ner på plan. En medelålders man i grå gabardinrock stödde sej mot korvförsäljarens låda och grät stilla av lycka. Hela karln log medan tårarna trillade ner på gabardinrocken. En kille i gul täckjacka kysste sin tjej i minuter. En Djurgårdare blåste i trumpet ända tills en AIK:are bryskt tryckte ner halva trumpeten i halsen på honom. Fem flickor lyckades gå arm i arm i trängseln. De sjöng “Segern är vår, segern är vår...
    Modstulna AIK:are stoppade de svartgula kepsarna innanför jackan. Några slogs och någon smetade någon i ögona med senap.
    Många var så på kanelen att dom sannolikt inte fattade mycket av vad som hänt. Så länge dom befann sej i den olidliga trängseln mot utgångarna gick allt väl, men när dom kom ut på gatan och förlorade allmänhetens stöd, föll dom. En man låg på rygg mellan två bilar på parkeringen, log över hela ansiktet och sa: “Jugån, jugån, jugån . . .“ 
    Eftersom vi har renhållningsstrejk i stan, så ligger han väl kvar än.