44 minuter på fönstertittarexpressen... 
 
   
nr 39  1975                 
    I veckan som gick gjorde jag en sentimental journey, en sista resa med tvåvåningsbuss, närmare bestämt med linje 48 som på 44 minuter kilar tvärs igenom Stockholm från Karolinska sjukhuset till Södersjukhuset, den s k Fönstertittarexpressen.
    Tvåvåningsbussarna ska försvinna ur Stockholms gatubild. Dom funkar inte. I London har dom funkat i generationer, men inte i Stockholm. Dels ids inte stockholmarna äntra trappan upp till övervåningen. som för det mesta ligger öde, dels går bussarna sönder stup i kvarten. Vi har 15 bussar kvar av den här typen, dom får rulla tills dom trillar i bitar, sen blir det inge mer.
    Detta är ledsamt, ty att resa upptill på tvåvåningsbuss är ganska fascinerande. Man får ett perspektiv på gatulivet som är överraskande och ovanligt, man får en inblick i livet på första våningen i Stockholms hyreshus som är rätt intressant. Dessutom är själva åkandet en hisnande upplevelse.
Vid ratten sitter en dam som liknar mrs Hammond i Arvingarna. Hon styr och ropar i högtalare. “Sänteriksplän, Fridhmsgätän, Teglbäckän”. Bussen verkar vara ledad på mitten och svänger med midjan. Man får hjärtklappning i varje gathörn, ty först kommer midjan, sen kommer ingenting, sen kommer ingenting, sen kommer vi som sitter längst fram, dvs. mrs Hammond och jag, farande runt hörnet i sidled med en sagolik speed. Man är absolut övertygad om att nu rakar vi med oss både lyktstolpar och korvgubbar. Men mrs Hammond tuggar lugnt sitt tuggummi och skriker “Slössn” i luren.
    Nyss påkliven vid Karolinska är man ganska solo i bussen. Men påståendet att folk inte använder övre våningen 
på denna busstyp måste vara felaktigt, för klottret på väggar och stolarna antyder att här varit tjockt med folk. Bettan M o Eva P for t ex med denna buss den 20 mars, vilket framgår av ett budskap på galonryggen till en av stolarna. På långväggen står det, att “det föds en djurgårdare i timmen, använd kondom” och i taket läser man med stora bokstäver att FNL ska go to hell. Vem var det som satte spritpennor i händerna på folket?
    Att färdas i höjd med hyreshusens första våning är att resa i en allé av Flitiga Lisa, saintpaulior och pelargoner. 
I ett fönster på Torsgatan ligger en grå katt och lipar åt bussen. I ett annat sitter en man vid ett ritbord och kliar sej på ryggen med en linjal. På Kungsholmen är det kontoriserat, det sitter tankfulla män med telefonlur för örat och ser ut som stadsplaneingenjörer brukar göra på alla bilder i landsortspressens kommunalreportage. I fönster, där det inte är krukväxter eller telefonpratare, är det öde och tomt så här mitt på dagen. På Fridhemsgatan ser man en halvdrucken tekopp och en halv marmeladsmörgås. Någon har mitt i gryningens macka upptäckt att han hållit på att bli försenad och gjort ett hastigt uppbrott.
•   På Riddarhusets bakgård går en gubbe och klipper gräs. Är han heltidsanställd av adeln eller går han bara till och von?
    Vi passerar otaliga biografer som förvandlats till beg. bilbutiker eller bingohallar. På Katarinavägen blir mrs Hammond trängd av en vräkig cabriolet. En otäck typ vid ratten har så mycket ringar på fingrarna att han liknar en gardinuppsättning. I sätet bredvid sej har han en stor tårtkartong. Han borde dessutom ha investerat i en tub Selukos, ty så här uppifrån framgår det att han lider av svår mjällbildning. Eller också har han nyss prutat så hårt hos tårtbagarn att denne i vredesmod kastat en näve strösocker i håret på kunden: Vad vet jag, vad vet mrs Hammond? Den senare bryr sej inte, hon bara ropar i sin lur... “Rentjerrnäsgätan”.
    På Söder är det mest gipskatter och baksidor på radioapparater i fönstren. Och så tandläkarmottagningar. Man ser rakt in i gapet på patienterna.
    Somliga kommer väl att sörja de här dubbeldäckarna, men Ringvägens almar kommer att dra en lättnadens suck. 
De höga bussarna har skalat löven av dom i tio år. Det rasslar spöklikt i bussen för varje träd. Vid Gräsgatan - “Gresgätän”- stiger två mellanglada herrar på med varsin ölburk i näven, en Carlsberg och en TT. Det visar sej att TT nyss har blivit pappa och ska till BB på Södersjukhuset för att hälsa på fru och barn. “Jag är faaar, jag är faaar, tralala lalala jag är faaar... sjunger han, svängande ölburken så att fradgan stänker på inredningen”.
    Stackars mor.
•   Vid hållplatsen Rosenlund stannar vi lite längre än brukligt, ty en ung man invecklar sej i ett långt förtroligt samtal med mrs Hammond. Kanske dividerar de om körlegan, kanske är det, bara hennes son som önskar diskutera huruvida man ska gå in för köttbullar eller blodpudding till middag, en Blekingegatans Brian.
    44 minuter tar det och vi hurrar för den resan när vi kommer till Södersjukhuset fram , både jag, mrs Hammond och skaran av återbesök som tumlar av Fönstertittarexpressen med armarna i band. Och in genom huvudentrén stövlar på vingliga ben pappan med mellanölsburken för att rapa på sitt nyfödda barn.
    En turist från bondorten sticker in nyllet och spörjer på klingande gotländska om den här bussen går till Kaknästornet? Mrs Hammond skakar på huvudet och ser lika avvisande ut som när Edward föreslår bröllop med Jennifer Kinsley.
Nej den här bussen går inte till Kaknästornet, den går snart ingenstans. Den går möjligen till tippen för att bli skrot. 
    Det känns lite vemodigt.