63 minuter på Åstorps station!
 
  
nr 6  1969                 
■■■ De svenska järnvägsstationerna håller sakta på att dö. De flesta står för all del kvar ute på den svenska landsbygden, men flertalet står där som tomma, ekande monument över en tynande persontrafik och en tilltagande avfolkning.
  Förr var ju järnvägsstationen samlingspunkten på landsbygden, väntsalarna med sina glödheta kaminer var värmestugor for ortens folk. Ungdomarna satt här om kvällarna och följde de bortilande ångloken och deras skramlande vagnar med längtan i blicken. Stationen var bygdens fönster mot världen, stationen var tröskeln till äventyret. Perrongen var språngbrädan för alla eskapistiska drömmars förverkligande.
  I dag är stationen död. Avfolkningen har kramat livskraften ur bygden, de som ännu lever kvar har fött nya fönster mot världen i sina TV-apparater och de gånger de reser, far de med egen bil eller med buss.
    Men alla stationer är inte döda, en och annan lever. Jag satt i 63 minuter i väntsalen på Åstorps station i veckan, en av de få stationer där det t o m stannar ett och annat tåg och inte bara prosaiska rälsbussar.
  Klockan 15.12 trädde jag in i den kolossala katedralen till väntsal. En dam med en av dessa evinnerliga gröna filthattar, som gör svenska kvinnor till medelålders tanter redan vid 32 år. bläddrade förstrött i ett fastkedjat exemplar av Sveriges Kommunikationer. I långsoffans ena hörn halvlåg en tonåring i jeans brallor, jeansjacka och svarta korta läderstövlar. Han tuggade på sina skitiga naglar och betraktade mej ingående.
    15.20 lämnade jeanskillen väntsalen under påtaglig brådska. Klackjärnen small som pistol skott mot stengolvet. Tanten i filthatten gick ungefär samtidigt, och ensam kvar var jag och de enorma ansiktena på väggarnas affischer, en tjej som sa att Gevalia dricks mest, ett ungt par som höll på att le sej fördärvade för att locka folk att resa till Berlin samt en vyssjande mamma med barn som vyssjade till rubriken “Var rädd om dej, ta tåget!”
    Utanför stod vinterdimman som en vägg. En pneumatisk borr levde rövare nånstans i diset där man bara kunde ana de sju spår som leder från Åstorp ut i världen - mot Billeberga, Teckomatorp, Kävlinge. Höganäs, Hälsingborg och Köpenhamn.
  Inredningen i väntsalen är den vanliga, slitna träsoffor, papperskorgar av plåt som stinker av gamla fimpar och apelsin skal, personvåg med viktbiljetter och en halvt söndersparkad muggdörr. Och över alltihopa lyser sju neonrör med det där skenet, som får folk att se ut som om de kräkts en hel natt. Vem uppfann neonröret, denna hänsynslösa belysningsanordning som sprider sin likstämning över Sverige?
    15.30. Efter tio ensamma minuter säjer det plötsligt slabang i alla dörrar som finns. Väntsalen ockuperas av 14 kalvbenta skolflickor i kortkort. Alla har kladdat svart tusch runt ögonen så dom ser ut som lungsjuka fnask från stumfilmstiden. Alla är likadant klädda. Förr kunde man säja att Dalkullor klär sej si medan Skånska gräbbor klär sej så, men de lokala särarterna är utplånade. I dag ser alla tjejer, var dom än bor, ut som om man hade klippt dom ur Damernas Värld eller Bildis. Vilken av tidningara är det för resten som har bestämt att alla tonåringar ska ha två meter långa yllehalsdukar i år?
    15.38. Två medelålders filthattar, en gredelin, en grön, ångar in med famnarna fulla av shoppingpåsar. Dom har varit i Åstorp och satt sprätt på barnbidraget förstås och kanske levt loppan på kafé Hörnan. De blonda kalvbenta ton- åringarna har slagit huvudena ihop kring senaste numret av “Hennes”, Käkarna mal sönder tuggummin under taktfasta smackanden. Eljest är tystnaden kompakt.
    15.42. Gammal man i bruna gummistövlar, täckjacka. tyrolerhatt och tung portfölj, hasar in. De medelålders filt- hattarna iakttar honom spänt när han rotar i portföljen. Men när han inte får ut något spännande av det, förmodligen skulle han han kolla att termosen stod med korken uppåt, börjar filthattarna konversera. Den gredelina har besökt nån sjuk och beskriver patientens tillstånd under utstötande av klädsamt medlidande suckar.
  En tonåring tänder en Marlboro men lyckas inget vidare med att se världsvan ut. Hon spänner överläppen som en schimpans när hon suger in och sen får hon rök i öronen. Hon rynkar ögonbrynen så att de knivskarpa tuschstrecken drar ihop sej till små ringlande maskar i pannan.
    15.50. En av filthattarna drar en historia om något barnbarn som sagt något roligt. Poängen är svag, barnbarnets lustighet tyder snarare på dålig uppfostran, men tanterna skrattar så det ekar i salen.
    15.52. Allt flera av tonåringarna tänder cigarretter. Hela flickhopen ryker som en majbrasa.
    15.53. Ung mamma kommer in med ett barn som är runt som en korv, det kan inte längre ha armarna hängande längs sidorna. De pekar rakt ut som på en pepparkaksgubbe.
    15.55.  Kortkort ung dam, med svart plastbag slår sej ner på soffan mittemot, korsar påkarna och visar ogenerat halva ändan för vem som vill se på. Det här modet förorsakar ingen tidsspillan på gynekologmottagningarna. Den gamle mannen med tyrolerhatten tittar generat bort.
    15.58. Fyra nya skoltjejer. Fyra nya Marlboro. Väntsalen är lika full av rök som den förmodligen var på ånglokens tid, dom dagar det blåste motvind.
  Den gamle mannen i tyrolerhatten gapar, kastar in en Läkerol i gapet med en pricksäkerhet som imponerar och överraskar. Det vill övning till att göra en sån grej utan att svälja hela pastillen på direkten. Som 18-åring beundrade jag Erich von Stroheim som spelade general med gipsad nacke i “Den stora illusionen”. När han tog en sup, kastade han in hela kröken i gapet med en militärisk knyck på handen, Det såg helsikes virilt ut. När jag själv försökte, fick jag en femma Ödåkra i ögona och minns än i dag hur det sved.
    Mannen i tyrolerhatten snaskar på tabletten, öppnar munnen och idkar något slags täppgymnastik. Han tänker väl för guds skull inte börja ,joddla!
    16.08. Vithårig parant dam i 40- årsåldern gör entré, Hon har Nertzpäls på sej och en Leopardpäls i en plastpåse hängande på armen. Filthattarna tystnar mitt i historien om ett ovanligt dråpligt barnbarn, fixerar skärpt pälsen i påsen. Leopard? Ozelot? Nylon? Luften är full av outtalade frågor och Marlbourorök.
    16.07. Herre i pälsmössa sjunker ner på soffan med ett brak. Herre med vit Domuspåse sjunker ner bredvid.
    — Hur har'ut?
    — Jotack, jämna.
    — Vadå jämna?
    — Plågor.
    Tyst paus. Sen pekar han med Domuspåsen på damen med pälsarna.
    — Fan va hon e lik den där kärringen i TV.
    — Vicken kärring?
    — Ludret,
    — Vicke luder?
    Tanterna i filthattarna spetsar öronen, fyra ögon spelar förväntansfullt mellan pälsdamen och herrn med Domuspåsen.
    — Ja, va'fan heter hon nu igen... Jo, Nana... Visst fan e hon lik den där Nana. Samma jävla ösregn till hår!
    — Ja, när'u säjere så...
    16.15. Tågets ankomst annonseras i högtalare av en Hongkongsnuvig stämma. Väntsalen töms på fimpande skolflickor, tanter i ärggröna filthattar, karlar med eller utan Domuspåsar och tyrolerhattar samt Åstorps egen Nana. Den senare nickar åt en gubbe på perrongen.
    — Hej då.
    — Hej då, svarar han, Åstorps greve Muffat, vilken skiner som Zola i Karlstad i illa dold förtjusning över att bli av med kärringen på ett par dar.
    63 minuter i Åstorps väntsal.
    Tåget rullar i gång, den tomma katedralen kastar sitt likbleka neonsken över en tyst perrong.