Koll på sommarens uteätare, de roliga är värst! 

nr 28 1970
■■ Så fort det blir sommar, lever den upp, denna organisation som kallar sej Svenska Uteätarunionen och synes bestå av ett antal anonyma herrar som skriver till Dagens Nyheter och gnäller om service och priser på landets restauranger.
     De flesta av Unionens talesmän framträder anonymt, döljande sej bakom egendomliga signaturer som "Gourmet", "Middagsätare" eller "Gafflarnas Napoleon".
    Efter trägna studier inom restauranglivet är jag i tillfälle att närmare redogöra för vilka figurer det är som döljer sej bakom dessa signaturer. De fördelar sej på sex huvudgrupper. De snorkiga, de handgripliga, de hurtiga, de kritiska, de gnälliga och så den största gruppen, de humoristiska.
  De handgripliga är de där äldre herrarna som inte kan spisa på restaurang utan att söka kroppskontakt med servitriserna. De anser att det hör till gästens rättigheter att ge servitrisen en smällande dask i stjärten och hojta:
    — Hej, lilla gumman, skinkan är fin i dag känner jag!
    Det är bara herrar som daskar, någon jämlikhet mellan könen verkar inte finnas på detta område. Trots trägna studier av beteendemönstret hos svenska uteätare har jag ännu inte lyckats upptäcka någon dam som rappat till hovmästaren i ändan och undrat "om lilla gullgubben" kan fixa en sexa whisky till.
  De snorkiga nöjer sej med att utöva psykisk terror. De tittar upp från matsedeln, sätter ett pekfinger på servitörens vita men kanske något solkiga skjorta och säjer:
    — Finns dom skjortorna i vitt också?
    De säjer till servitriserna:
    — Hämta dill till potatisen, stå inte där och prata persilja!
    De säjer:
    — Jag beställde en sommartallrik för evigheter sen, och med sommartallrik menar jag en sommartallrik från sommaren 1970.
    När hovmästaren kommer förbi och bockar och säjer: "Smakar biffen bra?" svarar dom snäsigt:
    — Det får ni väl för fan gå ut i köket och ta reda på.
  De hurtiga är dom där unga herrarna i klubbjacka och ögon som ännu bär spår av nattens vedermödor på Operakällarens dansgolv. De störtar in på den mörka lunchbaren, som endast upplyses av stearinljus, trevar sej fram till hovmästarinnan och säjer:
    — Får vi en matsedel och en pannlampa!
    När deras ögon vant sej vid ljuset börjar de beställa. Dom säjer "ölsner" i stället för pilsner, "ett bläckhorn" i stället för en karaff rödvin och att korv ska dom inte ha, "det har vi hemma".
    — Sjömansbiffen är fin, säjer hovmästarinnan.
    — Jaså, säjer dom hurtiga, är den gjord på jungmän i stället för gamla sega matroser?
    Dom säjer omelett Fina Herbert i stället för omelett Fines Herbes, dom säjer "omelett Jambon, vad är det för skit i den?" Och det slutar med att dom äter en portion räkor för att sedan peka på sköljskålen och säja:
    — Räkorna var fina, men citronsoppan var i tunnaste laget.
  Den kritiske är han som lägger pannan i djupa veck och studerar matsedeln som om den vore ett avbetalningskontrakt med oförskämd ränta.
    Sexton kronor för Coeur de filé? Det åt jag en på Cattelin för åtta och femti sommaren 1953, säjer dom.
    — Jag bad om vitt bröd fröken, då ska ni väl inte bära hit snatterpinnarna från orkestern.
    — Det är Finn Crisp, det vita brödet kommer strax.
    — Ovanligt tråkig mat i dag, säjer dom till hovmästaren, finns det någonting som ni kan rekommendera?
    — Ja, kalvlevern är mycket fin.
    — Jaså, vad är det för fel på den då?
  Den gnälliga har inte bara kritik mot själva maten, det är så mycket annat som det är fel på.
    — Kan inte hovmästaren fråga mannen som sitter med Svenska Dagbladet där borta om han vill byta plats med mej? Doktorn har förbjudit mej att utsätta mej för drag, vid det här fönstret blåser det frisk kultje.
    — Skomakarlåda? Ja det kan jag väl ta, bara det inte är nån pligg i den.
    — Det här rödvinet kan jag inte dricka, det är surt. Dessutom bad jag om en femtifemma från Rhonedalens sydsluttning, inte nån sån här jädrans ättika från Algeriet.
    — Måste ni flambera de andra gästernas pepparstek bredvid mitt bord? Jag har sett dom eldsvådor jag ska i mitt liv.
  De humoristiska är dock värst, de som alltid beställer "Mekano" i stället för Byggmästarlåda, pekar på oliven i sin drink och säjer: "Det här gröna mitt i Manhattan, är det Central Park det?" och sen sätter den rullade servetten på huvudet och säjer:
    — Jag är biskopen av Skara, har ni änglamat i dag?
    Det är humoristerna som sticker in huvudet genom dörren på Operabaren och ropar tvärs över lokalen:
    — Finns det sprit här?
    Det är humoristerna som säjer "Swisky" i stället för Whisky, "hösthimmel" i stället för den stjärnlösa folkkonjaken och "barndomsminnen" i stället för prinskorv.
    Det är humoristen som går fram till ett vilt främmande par, pekar på damen och låtsas känna herrn och skriker:
    — Tjenare, men du. . . hon ser väl inte så jävlig ut som du sa!
    Det är humoristerna som inte kan passera orkestern utan att slå knytnäven i cymbalen och skrika:
    — Första ronden, sekonderna lämnar ringen!
    Det är humoristerna som sätter den tomma ölflaskan till munnen och blåser som Waxholm I i sjönöd.
    Det är humoristen som tar servitrisen i hand och skakar den när hon räcker fram handen för att ta emot betalningen. Och det är humoristen som stannar vid bord där vilt främmande människor dricker kaffe, sätter pekfingret på kaffepannans pip och säjer:
    — Pip!
    Men vare sej sommarens gräsänklingar hör till de snorkiga, de handgripliga, de gnälliga och kritiska eller de hör till humoristerna, så har de ett gemensamt, de kallar sig Svenska Uteätarunionen och får oemotsagda sitt kvirr publicerat i DN. Är det inte dags att öppna en spalt för servitörer och servitriser?
    — Nej, sa en trött servitris med 20 tjänsteår i benen, det vi tycker om en del gäster, skulle ingen tidning våga trycka.