Hälsning från era gamla bekanta!

 
                                                            
nr 15  1973            
▪▪▪ Jag kan hälsa från en del av era gamla bekanta. Dom heter Orion, Centrum och Concerton. Ni har kanske redan glömt dom, men dom hette Saba, Sterner och Aga Baltic. För att friska upp minnet på er, kan jag tala om att dom också hette Radiola, Skandia och Dux. För tjugo år sen var dom statusprylar, som ni la 50 spänn kontant på och sen pröjsade 28 kronor i månaden för.
    Idag träffar man dom på norrländska hotellrum, dom sprakar och tjuter men har hälsan. En gång var ni oskiljaktiga. Dom minns ännu kvällarna när ni satt och tryckte örat mot dom för att höra vad Hyland sa i Karusellen. Dom minns hur dom spred glädje i svenska hem med Dagens Revy, Lille Fridolf och Lilla Varietén, där Stig Järrel och Åke Söderblom spelade sketcher mot Eva Dahlbeck.
    Just det, jag talar om er gamla radio, er gamla högtalare som tog in Hilversum, Stavanger och Luxemburg men framför allt Stockholm - Motala och farbror Sven med Efraim Alexander.
    Ni fick kanske en hundring för den i inbyte, när ni köpte er första TV. Kanske tyckte ni, att det var lite. Kanske resonerade ni som den gamla damen, som sa åt radiohandlarn, att “jag har bara lyssnat på P 1, så hela P2 och P 3 är kvar på den”. Jag ska inte fördjupa mej i hur ni skildes. Jag ska nöja mej med att tala om att era apparater och jag har setts och framför allt hörts på hotellrum i Östersund, Karlstad och Tutamåla. I förra veckan var det Östersund. 
    Apparaten var inte ansluten till nätet och när jag körde proppen i väggen och vred på knappen, så formligen bubblade den över av retroaktiva frälsningslåtar från dom senaste 8 åren. Att höra P 2 eller P 3 var det inte tal om, det var P 1 och frälstoppen för hela slanten.
▪   Gamla radioapparater var ju ganska egensinniga. Jag minns min gamla Concerton som man måste ställa på gaveln och klippa till med handflatan för att kunna höra Dagens Eko. Vännen Pekka Langer hade en liten bakelitradio i sin ägo. Den startades genom att man ställde den upp och ned, stack in en blyertspenna genom bakstycket och petade på ett kugghjul. En petning var ofta nog, men för en klar och ren mottagning tarvades det ibland två: Petade man tre gånger med pennan kom det en saxofonkonsert från Bratislava. Och en gång när vi förivrade oss, upplevde vi en elegisk folkvisa från Rumänien i 45 minuter.
    Idag står dessa apparater och lirar sina rumänska folkviseskatter på mindre bemedlade landsortshotell.
▪   I Karlskoga har jag en Dux där Olle Adolphson tagit sin boning för gott. Jag bor där ungefär en gång vartannat år, men varje gång jag försöker slå på den gamla kära Duxen är Adolphsson där och sjunger sej igenom vers efter vers. Melodierna är svåra att urskilja, men varje vers brukar avslutas med att Adolphson ryter “E’ru me på den?”. Ibland har jag hållit mej uppe till mitt i natta, tassande smugit mej på apparaten för att snabbt och överrumplande slå till kontakten. Men den är helt fixerad på Adolphson dygnet runt. Är det inte “Okända djur” så är det den där evinnerliga visan om SJ och tidtabellen.
▪   I Falun träffar jag ibland en Concerton med starkt nätbrus. Regionalnyheterna låter som ett meddelande för resande till övre Norrland i Stockholms Centrals perronghögtalare.
▪   I Eksjö finns det en tant som hyr ut rum för resande. Till möblemanget hör en Orion som stått inställd på IBRA radio sen 1957. Trycker ni på knappen så sjunger Göran Stenlund “Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.
▪   I Kramfors står det en Radiola som går för fort, alla som pratar i den låter som Arne Thorén.
▪   I Umeå mötte jag en Luxor med bronchitis. Dom första 30 sekunderna efter påslaget lät den som ett bröllop mellan två sjölejon. Sen brukade den klara strupen och “Det ska vi fira” lät som det brukar.
▪   I Hammarstrand finns det en Dux, som endast fungerar om man ställer den i tvättfatet och knyter antenntåten om kallvattenkranen. Då spelar den skvalmusik.
    Själv har jag inte kontrollerat saken, men det påstås sen gammalt att dom på Stadt i Örnsköldsvik har en Skantic som en handelsresande spillt en hel pilsner i och sen dess kan man bara höra TT- nyheter på den.
▪   På Ornö i Stockholms skärgård bor en gubbe som har en paraplyradio. Jag kom in i stugan för att morsa på vederbörande och titta till honom i största allmänhet. Jo, han mådde ganska bra, men han var störtförbannad på hemsamariten som kom två timmar i veckan och städade. Hon brukade nämligen dra paraplyt ur radion och hänga upp det på en spik i farstun.
    — Sist gjorde hon det i söndags och jag missade Melodikrysset. Man kan ju inte höra Melodikrysset utan antenn, sa farbrorn.
    Hej sa Söderlund i viken i helgen där han satt och strök Oskarssons plank med Cuprinol. Hur var det i Norrland?
    — Tack fint, sa jag. För Norrland i april är fint. Det blåste friskt uppe i utsiktstornet på Vårdkasberget i Härnösand, men det fanns inte ett moln på himlen och man såg ända till Högbonden i norr och Brämön i söder. Vårsolen gav en roströd lyster åt Hemsö hatt och Bottenhavet låg blått och blankt som en heltäckande matta ända till Finland. För att inte tala om Hudik, så här i april när blåsten ligger på ute från fjärden brukar jag om kvällen stå i Bodarna i Strömmingssundet och insupa dofterna som vindarna sveper in ute från skärgårn med hälsningar från Höllick, Agö och Kråkön, somliga säger att det luktar rutten tång efter islossningen, för mej luktar det vår.
    Norrland sa Söderlund, det är för mej något som börjar vid Haga Norra, mer vet jag inte men det lär ska vara en intressant landsända?
    Om, sa jag, i Gnarp stötte jag på en radio där Jokkmokks-Jocke lät som Paul Robeson. Gulligullan ko-koo som en gök framtonade som en sorgmarsch och man anade förstämda trummor i bakgrunden. Sen visade det sej att jag hade anslutit radion till fel vägguttag. “110 volt, endast för rakapparater” stod det på uttaget. Inproppad i rätt uttag var Jokke sej lik igen.
    — Jävla ljug, sa Oskarsson på udden, som alltid ska göra sej märkvärdig.
    — Att va? sa jag.
    — Ljug, sa Oskarsson, för det var väl i alla fall radio du hörde på och inte nån radiogrammofon. Om en grammofon får för lite ström, så mörknar rösten på den som sjunger, men du ska väl inte försöka inbilla mej att en röst i radio mörknar bara för att spänningen är för låg.
    — Men du hör ju vad karln säger, sa Söderlund.
    — Jag nekar att tro på'n, sa Oskarsson. Inte förändras en människa av några få volt?
    — Jodå, sa Söderlund, det händer. Titta på Jansson på Svanholmen. Inte är han sej lik.
    — Men, sa Oskarsson, det är ju en annan sak. Han blev konstig när han slog runt med plastracern i fjol.
    — Just det, sa Söderlund, klart förändrad. Och ändå var det bara frågan om en och en halv volt.