Bara en slog sig i dimmigt Skutskjut. . .
  
Manus donerat av Gits efterlevande från tidskriften "ALPIN SKIDSPORT årsbok 1978".
 

■■■
Skutskjutet i Åre på Valborgsmässoafton är utförsåkarvärldens svar på Vasaloppet. Trots vidrig tjocka kring Åreskutans topp genomfördes loppet av 233 nyponröda åkare samt OLSSON.
   Plex Petersson från TV, en av dem som ännu åker slalom i samma keps som Sigge Bergman lanserade 1936, bromsade upp framför mej i Kortsvängen i Ramundberget och sa:
   ─ Du ska åka Skutskjutet på Valborgsmässoafton!
   ─ Vad i herrans namn är Skutskjutet för något?
   ─ Jo, det är utförsåkarnas svar på Vasaloppet.
   Alla som överhuvudtaget kan hålla sej upprätt på ett par slalomlaggar åker från Åreskutans topp till Buustamon, 4 kilometer längre ner på fjället.
Olle Rohlén och Plex håller i arrangemangen, en lysande final på den alpina säsongen i Åre-Duved, halkigt, folkligt, fullspikat.

HAR DU TÄVLAT FÖRR?
  
Det är 758 tjälskott mellan Ramundberget och Åre och när vi kom fram grät Skutan så det porlade i Åres alla tussilagoklädda diken.
   Dä finns snö uppe på fjället, försäkrade Olle Rohlén.
   Nu är det så att jag är nybörjare i facket och kommer väl så alltid att förbli, börjar man lära sig att åka utför vid 50 års ålder, ska man inte tro att
man blir någon Stenmark.
   ─ Har du tävlat förr? frågade Olle.
   ─ Ja, skidskolan i Ramundberget avslutas alltid med en tävling.
   ─ Hur gick det i år?
   ─ Jag kom på 19:e plats.
   ─ Hur många ställde opp då?
   ─ 20 . . . jag slog en juvelerare som hade varit full hela veckan.
   ─ Är juvelerarn med?
   ─ Nej, han tog skåpvagnen för att fara till Östersund efter mera magnecyl.
  Vi enades om att försöka få med juvelerarn till nästa års Skutskjut, för den här banan från toppen av Skutan ner till Buustamon är så lagd att även notoriska nybörjare tar sej utför.

HÄLFTEN SKRÄMDES BORT
 
Man hade räknat med över 500 deltagare i år, men hälften svek i sista stund därför att ett isande molntäcke svepte in hela Skutan i en ogenomtränglig tjocka tävlingsdagens morgon. Sikten var lika med noll, det var knappt att vi såg våra egna skidspetsar. Det var bara till att åka, för ner kommer man ju alltid. När Volvobilarna börjar tuta för omkörning omkring en, då förstår man att man har nått dalen.
   242 tappra ställde i alla fall opp. 234 kom i mål. 7 körde bort sej i tjockan och hittade inte ens till start. En (säger 1) körde omkull och gjorde sej illa. Det var tävlingens sjukvårdschef som fick plåstra om sej själv så gott det gick.
   Ärligt talat så hade vi svårt att hitta starten lite till mans. Vi stod där på fjället som Armfeldts karoliner och visste varken ut eller in.
   Men så hördes smattret från en snöskoter och glada "hoho" nånstans inne i vällingen - och si, när scootern åtta meter ifrån oss lösgjorde sej ur tjockan visade det sig vara Olle Rohlén som satt i sadeln.
   ─ Nu startar vi, sa Olle och så gjorde vi det.

KONVERSATION I PLOG
 
Eftersom ingen kunde se från port till port blev det ett välsignat plogande, från Vår Herres position borde vi ha sett ut som ett flyttfågelsträck på väg mot våren.
  Detta försiktiga plogande. är egentligen ett ganska angenämt sätt att åka utför. Man har tid att konversera med medtävlarna. En gammal slalomräv från trakten  anförtrodde mej sålunda, att här i Åre är det vardagsmat med tuffa skidtävlingar som denna.
   ─ På den gamla Årebragdens tid startade man från hotell Granen nere i byn och sprang med skidorna på axeln upp till Skutans topp. Sen spände man på sej och åkte nerför.
   Tiden togs när man var tillbaka på Granen.
   ─ Det var tävling det, sa slalomräven, var man riktigt i stöten klappade man ihjäl en eller annan björn på vägen, för man lever ju inte av skidåkning allenast.
  Dessa Årebor, dom tar då till.

TRISS I ROHLÉN
Efter fem portar började tjockan lätta och vid sjunde porten låg plötsligt hela fjällvidden framför oss så att t.o.m. vi nybörjare vågade släppa på. Hejsan svejsan, det gick så det klapprade om skidorna i det knaggliga ishårda föret.
   Vid åttonde porten stod Olle Rohlén med scootern och ropade "heja".
   Vid trettioförsta porten stod Olle Rohlén på scootern och ropade "heja".
   Vid fyrtionde porten stod Olle Rohlén med scootern och ropade "heja".
   Det fanns tre slutsatser att dra av detta:
1.) Rohlén kommer från en stor familj. Hur många bröder är dom?
2.) Rohlén har fjällvärldens snabbaste snöskoter
3.) Man åker inte slalom så fort som man inbillar sej.
   Jag när en svag misstanke, att den senare slutsatsen är den riktiga, för det är rent fantastiskt så många omkörningar dom gör i den här sporten.

MYCKET FICK MAN HÖRA
  
En liten knallhatt på 9 år, hälften hjälm och hälften människa, susade förbi mej på klapprande skidstumpar och pep:
   ─ Maka på're, tjockis!
  En hurtig dam i stretch kalsingar kvittrade när hon passerade:
   ─ Stanna inte, fortsätt!
  Stanna? Jag som just åkte så det svartnade för ögonen!
  Och så fanns det dom som talade högt för sej själv när de kom förbi. En tant som såg ut som ett päron i tajt pyjamas upprepade:
   ─ Nu ramlar jag, nu ramlar jag, nu ramlar jag . . .
  Sen ramlade hon.
  En medelålders herre i grågrön militäranorak och en skidmössa som man inte sett sen Utterström var i stöten mumlade sej nedför backen med fula ord:
   ─ Å fy fan . . .å fy fan . . .å FY fan . . . å FY . . .
  Efter honom kom slalomräven som nyss berättade för mej om Årebragden. Han svor hela ramsor. Vi sågs nere vid målet. Han hade fyra minuter bättre tid än jag  men hade ingen björn med sej ner.
   ─ Förfärligt vad du svor där uppe, sa jag.
   ─ Då skulle du ha hört i fjol, sa han, då kom jag ner på 44 jäklar och 18 fy fan.
  Ack dessa Årebor.

KONSTEN ATT KNUFFAS
  
Sen kom Plex med mikrofon och frågade om man tyckte att det var roligt. Det var väl också en fråga. Trodde han möjligen att en 52-årig nybörjare som störtar sej utför Åreskutan för första gången har haft tråkigt på vägen?
   Man hade ett kort med starttiden med sej ner och ens placering hänger mycket på om man i villervallan hittar den madam som står vid ett bord och stämplar ankomsttiden på kortet. Jag lyckades tränga undan ett par försvarslösa tanter och placerade mej som 157:a. Olle Rohléns farsa kom på 156:e plats. Det finns dom som har armbågar. Ännu bättre lyckades tävlingens ende utländske deltagare, dansken Preben Abrahamsen. Men han har väl som alla andra danskar lärt sej knuffas i biffköerna i Malmö.
   Vivianne Wassdahl, namnet är väl bekant eftersom hon varit en av landets framgångsrikaste slalomtjejer, åkte banan utklädd till påskkäring med en väninna som ställde upp i frack och hög hatt. Dom hade småbarnen med sig, täta saftkontroller längs vägen och riklig matsäck. Dom placerade sej förstås sist. Men huvudsaken är ju inte att vinna utan att komma i mål, som vasaloppsdisponenterna brukar säja innan dom bärs in på hotellet i Mora.

BESVIKNA KANONER
  
Arrangörerna hade otur med vädret som skrämde bort halva fältet i 1977 års Skutskjut. Vi som åker hellre än bra hade ju bara roligt, men de inbitna tävlingsåkarna var besvikna - ingen vågade satsa för fullt i tjockan. Fjolårssegraren, gamla utförsässet Anders Hansson, blev 42:a. "Vågade inte släppa på där upp i dimman", sa han.
   ─ Vi kommer igen -78 utan dimma! lovade Olle Rohlén. Då ska vi dessutom ha elektronisk tidtagning, sa han och försvann på scootern.
  Bra, då slipper vi knuffas.