nr 34  1965                 
■■■ Vi är inne i den tiden på året när alla människor går omkring med smilgropar och ser ut som Sickan Carlsson, den ljuva kräftsugartiden!
    Aktuell dialog på det stora företaget:
Kontorschefen: 
     — Det var ett jävla fnittrande på personalen! Får man be om en förklaring?
En anställd: 
     — Kontorschefen har glömt att ta av sej pappershatten från i natt.
  Personligen har jag ätit kräftor tre gånger i år. Följande kan noteras till protokollet:
    1.) Norrmalms Livsmedel. 35 kronor kilot. Dåligt salta, annars var dom fasta och bra i skalet. Plasthinken kostade 2:50.
    2.) Metro, 32 kronor kilot. Bra saltade men mjuka i skalet. 5 kronor för plasthinken.
    3.) Fiskaffär på Döbelnsgatan. 35 kronor kilot. Smakade som om de legat i spat i en vecka.
    Flera butiker som förr brukade ha fina kräftor försökte i år prångla ut små klolösa myror till 40 kronor kilot, t ex. den stora fisk- specialisten på Norr. Specialfirmans expedit förklarade:
    — Men tänk på att dom är svenska!
    Hur många gånger ska man behöva påpeka för kräftförsäljarna att nationaliteten på kräftor inte spelar någon roll. Man ska ju äta dom. Man ska inte ha dom till att prata med.
    Huvudsaken är alltjämt att kräftorna är stora och välmatade. Mina erfarenheter av marknaden i år säjer att kräftorna blir mindre och dyrare för varje år som går. Redan i fjol var dom i minsta laget. Inte förrän i allra sista stund lyckades vi då stoppa och avväpna en gammal arg och närsynt mormor som kom ångande med DDT-sprutan i tron att det gått ohyra i kylskåpet.
    Hur små kräftorna än är, måste de förtäras med den rätta tekniken för att man ska få någon valuta för pengarna. Svenska folket har käkat kräftor sedan urminnes tider, men ändå råder det en besynnerlig förvirring på området. Vid mitt kräftbord har jag så sent som i förra veckan haft gäster som måst fråga sej fram för varenda klo. Att engelsmän och amerikaner sitter på krogarna i Stockholm och gör förtvivlade ansträngningar för att äta kräftor med kniv och gaffel, måste man överse med. Men att svenska män och kvinnor i mogen ålder äter upp bara stjärtarna och lämnar resten därför att dom inte vet hur man ska bära sej åt, det är en nationalekonomisk olycka.
    Alltså . . . en lektion i kräftätning! (Metoderna är många, men lär ni er den här, så klarar ni er kräftsäsongen ut.)
    1.) Fatta kräftan om vänster fram och bryt av klon vid handleden. Lägg klon åt sidan så länge.
    2.) Stoppa den klolösa handleden i mun (er egen alltså) och titta kräftan i ögonen. Att alla kräftor har ögonen på skaft ska ni inte fästa er vid. Det beror på kräfthandlarna som ögonblicket innan de kastar kräftorna i kokande vatten talar om för de stackars djuren vilket pris de ämnar ta för dem i detaljhandeln. Sug genom handleden ut all saft ur kräftan. Sug tills era ögon möts vid näsroten. Upprepa manövern med högerklon.
    3.) Käka upp klorna. Bryt av klons tumme, skär av toppen på fingret Skär sedan upp klon från tumhålet till handleden. Dela kloskalet medelst brytning och peta sen ut det läckra köttet.
    4.) Bryt stjärten från kroppen, öppna stjärtskalet med brytning och frilägg stjärtköttet. Skär med kniven en längsgående skåra på stjärtköttets översida och befria stjärten från den osmakliga tarmen.
    5.) Skär av huvudet på kräftan bakom ögonen. Fatta med höger hand om kräftans ben och med vänster tumme och pekfinger griper ni tag om ryggskölden. Lyft skölden rakt upp.
    6.) Kläm med höger pekfinger och tumme om kräftans mage, en mörk påse som ligger alldeles bakom det snitt ni nyss gjorde bakom kräftans ögon. Ni känner två vassa horn, ett i tummen, ett i pekfingret. Lyft hornen rakt upp och magen följer med. ALLT SOM SEN ÄR KVAR ÄR ÄTBART!
    7.) När ni ätit upp inkråmet, tänk på att suga ur gälarna som ofta innehåller läckert spad.
    8.) Fatta kniven och skrapa åt er det delikata kräftsmöret på ryggsköldens undersida.
    9.) Ni har nu ätit en kräfta. Nu återstår bara att peka upp i himlen och säga: Nä, titta va lattjo månen ser ut! När de övriga glor på månen, lägger ni era kräftskal på bordsgrannens tallrik. För kom ihåg, att efter någon timme brukar värden alltid räkna era på tallriken uppradade ryggsköldar och säga:
    — Du har bara fått elva kräftor, Berra, det är ditt som är kvar!
    Egentligen är kräftor rätt intressanta djur. Förr i världen tyckte man att dom såg väldigt konstiga ut. I dag tänker man inte så mycket på hur dom är konstruerade, strängt taget påminner dom rätt mycket om Gordon Cooper och Charles Conrad, samma antenner, samma ledade sköldar och samma förbaskade oväsen av raketer omkring dem. Och opp går dom som sagt.
   Även om kräftorna blir mindre och priserna växer för varje år, så finns det en sak som består genom decennier, de där larviga haklapparna med dessa välsignade verser på.
    Det är samma fyra verser som kommer igen år från år.
    1.) Fullmånen myser och nickar och ler, 
         säger: Tag för Er! Tag för Er! Ät mer.
    2.) Kräftan fångas bäst om natten
         kokas sen med dill i vatten. 
    3.) Kräftans fru är fullblods kvinna
         skall jag henne uti talet finna?
    4.) Hatten av för glada gäster 
         på den gladaste av fester.
    Personligen har jag fått den där versen om »Kräftan fångas bäst om natten» . . . i fyra år i rad. Vem har skapat dessa verser? Det torde väl knappast vara någon i Svenska akademin som varit ute och extraknäckat? Får man be om nya kräftverser till nästa år. Hur vore det med lite aktuella rim t. ex.
    Dyr är alltjämt våran kräfta 
    trots att vi är med i Efta.
    Nej . . . jag vet. Men det finns väl riktiga skalder som kan hitta på nått?