Tjänare ägget!

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1978.02.19)

■■■
Var helst fru Bergkvist visar sig på hotellet eller i backarna ropar folk "Tjänare Ägget"!
   Det är på det viset här fjällvärlden, att vi får våra smeknamn. Vare sig fru Bergkvist tycker om det eller ej, kommer hon i Ramundberget med omnejd aldrig att heta annat än Ägget.
   Själv heter jag Pallen, därför att det ser ut som om en mjölkpall har kommit på glid när jag åker slalom. "Härjedalens snabbaste mjölkpall" säger hjärtlösa människor. Det tog mej tre år att komma underfund med att det var skidornas fel att jag åkte utför med SJ:s normalspårvidd mellan skidorna. Jag lärde mej åka på kortskidor, 175 cm långa. det är ett utmärkt sätt att lära sig för den som är nybörjare i femtiårsåldern.
   ─ Dra ihop skidorna Olsson, skrek skidlärarn.
   Då drog jag ihop skidorna, förlorade  balansen  och körde huvet en meter ner i snön och stod där som en stolt fjällskivling i backen. När jag fick två decimeter längre skidor på fötterna, var det inte längre någon märkvärdighet att hålla ihop dem. Det gav mig ny säkerhet.
   TÅGET är en sjuksköterska på 54 år som inte kan åka slalom, men åker ändå. Först använder hon tre timmar till att kliva ända upp i glaciären på Helags, sedan gör hon ett lappkast och dånar nedför utan en enda sväng. Man ska inte komma i vägen för henne, för hon kan inte svänga.
   En amanuens från Uppsala stod ostrategiskt placerad, när Tåget var på nedgående från Skarvarna. Han fick sig en rejäl torvel och roterade som ett vändkors i flera sekunder innan han dråsade på öronen och hasade ned i dalen som en enmanslavin.
   Att Tåget inte svängde, berodde på laggarna. Ett par gamla björkskidor med knoppar framtill. Det sades att de höll ihop endast tack vare 30 års polletteringslappar som klistrats på ovansidan. Undersåker, Sälen, Riksgränsen, Funäsdalen . . . stod det på de gulnade lapparna. De var också utrustade med kabelbindning med tårem, som man inte sett maken till sedan Utterström var i stöten.
   Man svänger inte med sådana skidor, man bara hänger med.
   BJÖRKEN heter Simonsson men kallas Björken, därför att han en förmiddag i slutet av 60-talet, kom ned till hotellet med en hel björk i famnen. Björken stod i vägen när Simonsson kom från toppen. Skidorna skar ned i djupsnön så att Simonsson inte kunde svänga. Simonsson blundade och slog armarna om björken. Och si, björken var rutten och  bröts av i knähöjd! Simonsson såg riktigt ståtlig ut där han kom. En lokal jägare lade an, men hejdade sig i sista stund. Annars var han förvillande lik en präktig 18 taggare.
   BLIXTEN heter en annan som inte kunde bromsa, utan for in i ladugården via bron till Fotröskullen. En gårdskarl från hotellet hade sinnesnärvaro nog blixtsnabbt öppna en bakdörr ur vilken mannen kom farande som en projektil. Korna i ladugården råmade och ville se mera, detta var det bästa numret på hela säsongen. Ladugården vid Ramundberget är numera riven men det är inte Blixtens fel.
   Förutom Kalle med benet, Johan med ögat, Luvan och Dykarn har vi också Klotet. Han heter Johansson men kallas Klotet, sedan den blidvädersdag för sex år sedan som han rullade utför hela stora slalombacken och växte till ett väldigt snöklot som flög ut på landsvägen och där slog ned en Volkswagen i skorna.
   Ägaren fick köra hem sin platta bil, liggande på mage och nådde så småningom en viss färdighet i att gasa med tummen.
   Jag berättar bara det här, för att fru Bergkvist skall förstå att har man börjat kalla henne för Ägget, så fortsätter man. Så hjärtlöst ligger det till.
  DEN SKIDSKOLEGRUPP som fru Bergkvist tillhör tränade störtlopp med tillhörande äggställning. Man skall krypa ihop till en liten boll på skidorna för att minska luftmotståndet.
   ─ Nu åker vi, sade läraren till gruppen.
   ─ Åk ni, jag kommer så fort jag spänt åt pjäxorna, sade fru Bergkvist.
   Skidläraren lade pannan i djupa veck när han såg sina elever komma glidande. Medelålders människor i skidskola låter sig inte förvandlas till ägg så där utan vidare. De kröker lite på knäna, böjer hakan, mot bröstet och tror att de är ägg, fast de liknar, mera en begravningsprocession i glesbygden.
   Men, vad nu? Där kom fru Bergkvist! Vilken perfekt äggstil! Och vilken fart! Skidläraren släppte stavarna och, drog upp en spontan applåd. Tänka sig att denna trebarnsmamma från Västerås förmådde krypa ihop som den värsta Klammer. Skidläraren fröjdades i sitt hjärta.
   FRU BERGKVIST stannade och gruppen ilade till för att gratulera. Men fru Bergkvist stod kvar i äggställning och bara grät. Tårarna strömmade utför hennes kinder. Dels för att hon har ont, dels hade hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv.
   När hon skulle spänna pjäxorna hårdare däruppe i backen, fastnade hon med höger tumme i spännet på vänster pjäxa och just då bar det iväg.
   Men i alla fall . . . det blev ett magnifikt lopp. Man kommer att tala länge därom i Ramundbergets backar.
   Tjänare Ägget!