Ack så roligt folket tuggar! 
 
   
nr 45   1975                 
■■■ När man reser i landet, lär man sej alltid något. I Hedemora lärde jag mej, att det är kolossal skillnad på hur folk äter.
 Man har en timma över i Hedemora och vad gör man? Jo, man kostar på sej att flanera. Man går fram och tillbaka på stadens affärsgata och kollar skyltfönstren. Äkta dalaslöjd, står det i ett fönster där man säljer träslevar, runda byttor och små träknivar att breda smör med. Överallt i Sverige finns det hemslöjdsbutiker som säljer träslevar, runda byttor och små träknivar att breda smör med. Ibland står det äkta dalaslöjd på skylten. Ibland står det äkta smålandsslöjd. Ibland står det äkta Norrbottensslöjd. Men det är samma för- bannade träslevar, samma förbanna de byttor och samma för bannade träknivar att breda smör med.
Var i landet ligger den fabrik som tillverkar alla landskapsäkta hemslöjd?
    Huvudgatan i Hedemora är som alla andra huvudgator, dessa fönster som bjuder nyaste herrmodet, nyaste elspisen som blinkar med lampor och pinglar när det kokta fläsket är stekt, nyaste skärmaskinen från Nils Johan och senaste mopeden som liknar en tvåhjulig Cadillac. Man är ganska likgiltig för detta kommersiella utbud, men framför nästa fönster tvärbromsar man, för där har dom en attraktion!
    Fönstret tillhör en mindre matservering. Vid ett fönsterbord ligger en man framstupa över en tallrik och hackar argsint med gaffeln i en fläskpannkaka. Det är ett skådespel. Han lyfter inte tuggorna med gaffeln, han lägger näsan i pannkakshögen och föser in maten i munnen, ungefär som när man rakar askan ur en spis.
    Äter alla så i Hedemora? Nej så kan det inte vara.
    Man erinrar sej att det är lunchdags och lämpligt att gå till Stora Hotellet och kolla saken.
  Lokalen är i det närmaste fullsatt av affärs- och kommunalanställda som snabblunchar.
    De flesta sitter upp när de äter, även en liten vithårig farbror vilken ser ut som en adjunkt. Han har slagit sej lös på en entrecote och bearbetar den frenetiskt med kniv och gaffel. Farbrorn är liten, det är bara det runda ansiktet och rosetten som sticker upp ovanför den vita bordduken. Han påminner om en som försöker ta sej upp ur en vak med hjälp av isdubbar.
    Tre bord ifrån honom lunchar en lång räkel till karl. Entrecote även där och tydligen en seg sådan. Den långe ränner gaffeln i köttstycket, fattar gaffeln med vänstra handen och lägger hela kroppstyngden på gaffeln. Med höger hand fattar han kniven och sågar i långa svepande drag genom köttet. Han ser precis ut som en cellist i hovkapellet.
    Det är ju riktigt intressant det här att sitta och kolla hur folk käkar. Man blir så förhäxad att ens egen entrecote kallnar på tallriken.
  När man upptäcker vad som pågår längst bort i hörnet, blir det definitivt inte av att äta. Där lunchar kirurgen. Inte vet jag om han är kirurg, han kanske sköter bokföringen i det kommunala eller basar för nån firma i sågade trävaror. Men han äter som om han vore en kirurg. Spikrak i ryggen mönstrar han entrecoten med kisande ögon, lägger pannan i djupa veck, lutar huvudet på sned och sen,
när han bestämt sej, drar han upp kavajärmarna, blottar ett par bländvita manschetter samt fattar kniv och gaffel med fingertopparna. Därpå lägger han snittet! Med bordskniven som skalpell ritsar han en diagonal skåra tvärs över biffen. Det är bara gummihandskarna och munskyddet som fattas. Mitt i maten väntar man sej att han ska säja: “Peang, syster, och så tre sterila kompresser".
    Men det finns ingenting att sy ihop när han är klar. Patienten har gått åt till sista pommes friten.
    Kvinnorna i lokalen äter under mindre uppseendeväckande former. Kanske beror det på bättre uppfostran, kanske äger kvinnan ett naturligt handlag med kniv och gaffel, vad veta väl männen? Några individuella särdrag i spisandet går inte att upptäcka bland de glada damer som surrar kring stamborden. En sak har de gemensamt, dom målar sej mellan, varmrätten och kaffet. När fyra damer kring ett bord samtidigt gnuggar över- och underläpparna mot varandra för att jämna ut läppstiftslagret ser det förstås ganska roligt ut, som ett styrelsemöte i Schimpansförbundet.
    En rätt fascinerande typ representerar den man i polotröja som väljer köttbullar i stället för entrecote. Han får väl äta vad han vill för mej, men när servitrisen föreslår entrecote, gör han en grimas. Vad vet vi, mannen kanske har ätit de entrecoter han ska i sitt liv och söker omväxling i köttbullsvärld? Men det är hans sätt att äta köttbullarna som är fascinerande. Han hukar sej i stolen tills hakan når kontakt med tallrikskanten, fattar gaffeln i yttersta änden och skjuter in köttbullar i ansiktet med slagskott i serie på tre! Inga fösningar här, utan rejäla slagskott som i Brynäs. Och det är mål varje gång! Efter varje treskottsserie, reser han sej i stolen, tuggar och torkar målburen med servetten. Näst sista köttbullen höll på att missa, men det blev stolpe och in.
    Folks sätt att stoppa i sej käket är ett spännande kapitel. Det gäller förmodligen hela riket. Men det var i Hedemora jag upptäckte det.
    Gå på restaurang. det är lika spännande som på bio!