Akta er för att köpa statusbil! 
 
 
nr 20  1969
 ■■■ Folk jagar status. Jag begriper inte att dom törs. Själv köpte jag en statussymbol på 325 hästar, en Chevrolet Caprice som var 6,5 meter lång och 1,5 fil bred. Jag sålde den häromdan efter c:a 350 tråkningar i månaden i fyra månader. 350 tråkningar till och jag hade varit klar för ett nervsammanbrott.
    Naturligtvis var det ett dåraktigt köp. Jag hade föreställt mej att denna stora amerikanska bil skulle bidra till att öka mitt anseende som medborgare i samhället. Jag hade inbillat mej att jag skulle kunna påräkna ett helt annat bemötande på bensinmackar och verkstäder. Och tänk på grannarna, vad bräckta dom skulle bli!
  Den förste jag mötte sen jag hade kört ut från bilfirman var killen som har bensinstationen hemma där jag bor. Han nickade som han brukar utan minsta tecken på att han var imponerad.
    — Har'u tjackat den där?
    — Jaha.
    — Grattis, såna här vagnar gillar vi i branschen. Såna skulle varenda jävel ha. Bensinmätaren går lika fort som hastighetsmätaren. . . Det trillade i 65 liter. Det blir väl kontant hoppas jag?
  Den andre var han som driver verkstaden hemmavid. Han skulle hjälpa mej att pytsa i lite antifrostjox i spolartanken, för det var i vintras det här och midvinternattens köld var hård. Mannen glodde ner i den stora V8-motorn och sa:
    — E're din?
    — Jaha.
Då slog han ihop händerna och utbrast:
    — Herregud såna underbara fakturor vi ska ha tillsammans! Byta kannringar på en sån här kostar en hel årslön!
■  En granne sa:
    — Nu kan du väl inte åka motorvägen till stan längre? Det är väl bäst du tar vägen genom Sumpan i stället, så att du har några bensinmackar längs vägen.
■  En annan granne sa: 
    — Ställer oljebolagen upp med tankvagnar som följebil?
■  En tredje sa: 
    — Att inte ni medelålders killar kan hitta på något annat sätt att kompensera er för vikande manbarhet!
■  En konstapel som bad att få se på instrument och skattekvitto sa: 
    — Såna här hade vi vid polisen också förr, dom var rätt bra för man kunde lägga fyllon raklånga på durken.
    Ingen yttrade något om de svepande linjerna i karosseriet. Ingen stämdes till lyriska kommentarer av grillens gnistrande kromvidder. Ingen tog upp en applåd när jag lät de 325 hästarna mullra genom avgasröret. Ingen häpnade när jag rivstartade så att asfalten skrynklade sej. Men en ganska ovårdad ung man klev ur en Amazon som var målad gul med röda eldslågor och undrade om jag kom till Skarpnäck på lördag.
    — Skarpnäck? sa jag.
    — Ja, till fiket . . . dit åker alla vi raggare numera.
  Efter en vecka stod det klart att jag var världens ensammaste man. Hustrun fnyste föraktfullt och sa att man skulle kunna få minst två ozelotpälsar för bilen, barnen konstaterade att baksätets askkoppar inte rymde flera tuggummin än askkopparna i våran gamla Volkswagen, och en äldre dam i släkten som bjöds på skjuts till Västerås satt alldeles tyst i flera mil innan hon sa:
    — Brukar Stig vinka till allmogen också?
    — Nej, svarade jag lätt nedbruten, jag brukar nöja mej me att kasta ut glaspärlor.
    Mitt hopp stod till en äldre manlig släkting, en krutgubbe som gillar bilar, en som körde Nash på 30-talet och brukar berätta om hur han brakade igenom en gärdsgård i Strängnäs en gång när gasen hade hängt sej.
    Denne gamle krutis brukar rynka på näsan åt våra folkisar och saabar och kalla dem "pruttburkar".
    — Nä tacka vet jag min gamla Nash . . . det var en bil för män!
    Men även den gamle hedersmannen svek mej. Han betraktade den röda rashingsten, muttrade något ohörbart, höjde därefter rösten och sa:
    — Jävla åbäke!
    Det är ett av de kortaste biltestprotokoll jag någonsin tagit del av.
  Den slutliga knäcken fick jag av en medelålders mopedist som jag gav en uppsträckning på Sveavägen. I sitt vinglande mellan filerna råkade han skrapa min vackra lackering med ena pedalen, och jag framhöll det olämpliga av honom att tränga sej längst fram i fältet eftersom han omedelbart skulle bli omkörd av alla bilar när ljuset slog om till grönt.
    Mopedisten stack in ett rött nylle genom rutan:
    — Hörru du, ta ditt jävla plåtmoln och segla ända in i helvete!
    "Ditt jävla plåtmoln. . ." (Jag vill minnas att försäljaren beskrev den mycket vackrare vid köpet.) Jag seglade i väg till en bilfirma, omsatte plåtmolnet till en betydligt mindre bil, en sån som alla har. Glatt puttrade jag hem till förorten. Nu skulle grannarna åter visa sig lika vänliga som förr, bensinkillarna skulle åter anslå den kamratliga tonen från volkswagentiden och de sarkastiska leendena skulle utplånas från äldre släktingars läppar.
    Och vad säjer dom nu? Jo, jag har fått rapporter:
    — Högmod går före fall, säjer dom, firman tog väl tillbaka bilen.
    — Det kunde man ge sej fan på, att han inte skulle klara amorteringarna! säjer dom.
    — Så där brukar det gå, säjer dom, först tar dom bilen, sen tar dom kåken . . .
    Ingen hälsar särskilt hjärtligt. Jag är mannen som inte klarade av att hålla mej med en amerikanare. En gammal krutis i släktkretsen tittar på min nya bil och säjer "pruttburk".
    Barnen har förlorat förtroendet för mej. Jag är en ensam man. Så konstigt det kan vara med människor . . .