Alla gör det, alla skäms! 
 
                                 
                                                                                    Manneken Pis i Bryssel
nr 13 1975                              
■■■ Alla män gör det flera gånger om dan. Andersson och Pettersson och Lundström och kungen och Palme och Sven-Bertil Taube gör det. Men dom gör det i smyg. Det är mycket mänskligt att göra det eftersom alla gör det, men alla verkar lika skumma när dom gör det.
    Vad är det dom gör?
    Svar: Dom kissar.
    Alla män kissar. Kekkonen, Tito och Giscard d’Estaing gör det. Franco, Gerald Ford och Shahen av Iran gör det. För att inte tala om Kissinger.
    Men ändå är det evinnerligt hysch-hysch kring miljarder mäns dagliga kissande.
  I sådana tankar bilar jag genom södra Norrland upp mot Härjedalen längs riksvägarna 82, 83 och 84. Där kissas det nämligen i det fria. Bilande män har inget annat val.
  Man ser sällan några offentliga kissare på E 4:an, för där ligger mackarna tätt och på mackarna finns det mojar. Men på riksvägarna genom glesbygden är det strålande show på varenda P-ficka. 
    Svenska landsvägskissare kan delas upp i olika kategorier, allt efter beteendemönster.
1. Störst och vanligast är den kategori som kissar i skydd av höger bildörr. De ställer dörren på vid gavel, vecklar ut en bilkarta över dörrkanten och låtsas studera resrutten med bekymrad min medan dom skvalar rakt ner i backen.
2. De bredbenta armbågskissarna är också en stor grupp. De fäller upp motorhuven, ställer sej bredbent framför kylaren, lutar sej på armbågarna och låtsas kolla tändstiften medan dom porlar.
3. De mera avancerade nigtittarna är inte så många, men jag noterade en strax utanför Arbrå. Han satt på huk vid höger bakhjul, låtsades dona med däcket medan han i själva verket drillade in under bilen. Metoden är ganska fiffig, men jag hörde talas om en svensexa i en Amazon som körde ifrån brudgummen i denna position. Där satt den stackars mannen mitt i Orsa finnmark som en nigsittande blottare med skiftnyckeln vispande i tomma luften.
4. Den extremt blyga typen är också flitigt förekommande. Hustru och tre griniga barn sitter och gnäller i bilen medan karln är på väg 200 meter in i tallskogen fåfängt jagande en skylande gran.
5. I höjd med Kårböle såg jag resans första exemplar av gruppen Knixande Karlsson. Denne får inte tag i nuppen. Han knixar förtvivlat med knäna och gräver med högerkardan efter väsentligheterna. Det tar minuter innan han hittar nåt. Inge & Sten har i sin spalt ideligen bedyrat att “stor leken inte spelar någon roll”, vilket avslöjar att Inge & Sten aldrig försökt kissa med täckbyxor ytterst, slalom byxor innanför och långkalsingar allra längst in. Dessa danskar med sitt milda klimat vet inte vad det vill säja att forcera tre gylfar varje gång man ska till.
6. Vid Glissjöberg såg jag en representant för gruppen “Gläntande Jönsson”, dom där som är så blyga att dom sitter kvar i bilen, gläntar på dörrn och slår drillen ut genom springan. Det är en riskabel metod, säjer dom som varit med om att en långtradare passerat i det psykologiska ögonblicket så att dörren slagit igen av luftdraget.
7. Rätt gripande är han som låtsas skaka en filt för att ha något att skyla sej med. Jag såg en sån mellan Hede och Hedeviken, en ensam toreador i den frostiga vårvintern.
8. Alla män är inte lika generade för det som de måste göra flera gånger om dan. Strax norr om Linsell såg vi två representanter för den helt ogenerade typen. De stod sida vid sida, två medelålders kompisar, och tävlade om vem som först kunde pinka över snövallen. Båda böjde sej bakåt som limbodansare för att få den rätta höjden på strålen. Jag hann inte se vem som vann, men dom verkade ha jätteroligt. Somliga män blir aldrig mer än 14 år.
    Varför ska det vara sånt hysch hysch kring detta kissande som ju strängt taget är lika naturligt som att borsta tänderna? Sexvallen brakade vi ju igenom med buller och bång under 60-talet, men kissvallen finns kvar. Dom här polarna som pinkade i kapp i Linsell hör väl till undantagen, det vanliga är att vuxna män som känt varandra i trettio år gömmer sej som ängsliga strutsar för varandra så fort det ska slås en båge. Är inte det ganska obegripligt?
    Skräcken för att kissa offentligt kan ta sej häpnads väckande uttryck. Den märkligaste patienten dom haft på läkarmottagningen i Undersåker var en läroverksadjunkt från Stockholm som på sportlovsresa med familjen kom in på mottagningen och bad att få tala privat med doktorn. Sjuksköterskan ville veta vad mannen sökte för, men det vägrade han att uppge. “Tala med doktorn. . . men kvickt!” stönade han. Doktorn som förbarmade sej, kunde knappt behandla patienten för han skrattade så att tårarna rann. Det visade sej nämligen att adjunkten, för att slippa stanna bilen, hade pinkat i en tom termos. Och därvid hade han råkat fastna i loppet så att säja. Doktorn satte mannen grensle över en balja, skruvade av termosens plåthölje och klippte till med en hammare.
Adjunkten rapporteras ha klarat sej utan blodvite. Och inte ville läkaren ha något betalt heller. Låt mej, som han sa, slippa skriva kvitto. Dom kommer inte att tro mej på landstinget.
    Men är det inte fan att folk ska drivas till sådana tokigheter av en löjlig hysch hysch attityd till kissandet? Vem tar illa upp av att en man stiger ur sin bil och slår en rak drill utan krusiduller i snövallen? Inte jag, inte du . . . ingen!
Vad är vi då rädda för? 
    Vår egen välsignande värdighet kanske?