Äntligen ett hus som inte snarkar om nätterna!
 
    
nr 25  1973               
■■■ Är det bara som man tycker, eller är det inte så att folk knappt pratar om bostadsbristen längre? Är bostadsbristen slut, så tycker jag att vi ska utbringa ett fyrfaldigt leve, för bostadsfrågan har förgiftat en hel generation, den som gifte sej under 50- och 60-talen!
•   Ta Erikssons t ex. Erik och Maja Eriksson med småsvamparna Olle, Kickan och Viktor. Dom bor nu i en privat punktskrapa i förorten Rödmyra.
    Fast egentligen hade dom tänkt sej att bo i en halvkommunal fyra i stiftelsen Ljuva Hem i förorten Blåsved. Varför gör dom inte det då?
    Jo, det har sina randiga orsaker.
    Erik och Maja hade det som så många andra som gifte sej när bostadskön var lång som E 4:an, deras första bostad som gifta blev ett krypin hemma hos Majas föräldrar. Gunhild. Majas mamma, visade ett underbart tålamod de där åren och var en jättegullig dagmamma för lille Olle. Men Pålle. Majas farsa... ja, han var ju bussig och så på alla sätt, men han snarkade som ett kulsprutekompani och väckte varenda natt icke blott lille Olle utan även Erik och Maja.
•   Så när det blev en etta ledig i en rivningskåk i innerstan så flyttade Erik och Maja hemifrån med lille Olle. Och Pålle, Majas farsa, var som sagt en bussig person. Han ägde en nästan ny kyl & frys som hette Heliolux och den fick Maja med sej som hemgift till rivningskåken, för där fanns det varken kyl eller frys. Och inget varmvatten heller. Bara en tvålågig gasspis med gummislang.
    Första natten i det nya hemmet vaknade Erik klockan 3. Det snarkade i hela kåken. Han väckte Maja och sa: 
    — Fan, tog du farsan med dej?
•   När dom klagade hos värden, så svarade den, att det alltid uppstår problem med rörledningarna i gamla kåkar. När dom spolar på wc i sjätte våningen låter det som om hela kåken hade ont i magen, sa värden.
    Efter tre och ett halvt år fick Erik och Maja tips om en tvåa på 48 kvadrat i en kåk som i alla fall var så pass ny, att den hade varmvatten och grejer.
•   Erik och Maja lyssnade länge på kåken innan dom slog till. Nej, inte ett snark så långt örat nådde. Men första natten vaknade Erik klockan 02.30. Hela kåken hade ont i magen, det lät som ett bröllop mellan två valrossar. Och valrossarna väckte icke blott Erik och Maja, utan även lille Olle, lilla Kickan och lille Viktor, ny för året.
    Då sa Erik till Maja: Nu hyr vi modernt, kosta vad det kosta vill! Det hör till de mänskliga rättigheterna att få sova i ett hus som inte snarkar och snörvlar om natten.
    En trea eller fyra i Blåsved, sa Erik. Där bygger stiftelsen Ljuva Hem nya fastigheter som inte har ont i magen.
    Erk du, Maja du, så ska vi ha't. Men Erk du, Maja du, var ska vi ta't?
    Jo, man ringer Ljuva Hem förstås.
•   Om det fanns några fyror kvar i Blåsved? Nja. det visste inte tjejen i Ljuva Hems växel. “De e kanske bäst att ni ringer förmedlingen”, sa hon.
    — Har ni ingen uthyrningsavdelning då?
    — Jo de förstås.
    — Får vi prata med den då?
    — Nä. han e till lunch. Men ni kanske kan snacka med bostadskonsulenten i stället?
    — Ja.
    — Fast han är ute. När kommer han tillbaka då?
    — Vet inte, han gick i februari.
    I maj kom konsulten tillbaka. Jo, lägenheter fanns, visning pågick. Erik och Maja och ungarna åkte ut till Blåsved med folkan och tittade. Dom blev helsålda på en jättemysig fyra på fjärde våningen i en åttavåningskåk som vände balkongerna åt söder.
•   Nästa gång konsulenten kom tillbaka från lunch, det var i början av juni, skrevs kontrakt. Erik klarade alla frågorna om sin inkomst, om sina skulder, om sina kvarskatter, om sitt straffregister, om ohyra förekommit eller om familjen haft några smittosamma sjukdomar. Vad gör man inte för att få bo i en kåk som inte har ont i magen och inte snörvlar om nätterna.
    Och så var det hyran. 778 kronor i månan, sa konsulenten.
    — 778? sa Erik. Varför är det så himla dyrt?
    — Standarden, sa konsulenten. Två muggar, bidé och kylåfrys.
    — Kylåfrys? sa Erik. Det har vi en egen. Kan ni inte pruta några tior på hyran när man har egen kylåfrys?
    — Tyvärr, sa konsulenten.
    — Småskuret, sa Maja. vad inbillar dom sej? Ska folk langa sina frysar på soptippen bara för nöjet att bo hos Ljuva Hem? En toppmodern fyra är åkej, men då får det lov att bli en där man får ha med sej egen frys. Erk. du, Maja du. så ska vi ha't. Men Erk du. Maja du, vi hyr nog privat.
    Jovisst, den nyponröde private byggmästarn i förorten Rödmyra ställde sej mycket förstående och slog av några tior på hyran eftersom herrskapet hade egen kylåfrys. Varsågod, här är pennan, här är den prickade raden!
    En dag i juli när solen sken och byggmaskinerna hade tystnat så att man åter kunde höra fåglarna kvittra, flyttade Erik och Maja Eriksson in i fyrarummaren i Rödmyra. Byggmästaren själv stod och väntade med dörrnyckeln. Plötsligt stelnade han till liksom av fasa. Den nyss så nyponröde blev tämligen blek.
    — Nej, nej, nej, skrek han och pekade på Eriks och Majas kylåfrys med darrande pekfinger. Den där kommer aldrig in i mitt hus!
    — Vanudå?
    — Tror ni inte att jag ser att det är en Heliolux av 1962 års modell, va?
    — Än sen då, e're nåt galet med den?
    — Men snälla rara lilla goa söta, sa byggmästarn. Det vet ni väl att Heliolux av 62 års modell är felkonstruerad! Den snörvlar och snarkar på nätterna så det låter som om hela huset hade ont i magen. . .