Är hela Härjedalen blått?
 
    
nr 12  1965                 
■■■ Snön lyser vit på taken, konstaterade redan på sin tid Viktor Rydberg. Den moderna vykortsindustrin har en avvikande mening. Vitt gör sej inget vidare i det moderna färgtrycket. Till dem jag skickat vykort under sportlovsveckan vill jag bara säja: Det verkar av korten som om Härjedalen är blått på vintern, men det är det inte. Det är blott på sommaren.
  Det är väl förmodligen nåt fel med mej, för jag hakar upp mej på sådana här detaljer. Efter att under en hel vecka förgäves ha jagat efter ett vykort på vilket snön är lika vit som den är utanför turiststationens fönster, är man smått hatiskt inställd till denna vykortsindustri som förfalskar verkligheten så utan minsta tillstymmelse till ont samvete.
  När ilskan lagt sej, börjar man fundera. Snön är kanske inte vit? Det är kanske fel på ens ögon? Hela mänskligheten har kanske gått omkring i flera tusen vintrar och inbillat sej att snön är vit bara därför att en optisk ofullständighet i det mänskliga ögat hindrat det från att upplysa människorna om att snön i själva verket är blå? Snö? Miljoner människor uppfattar i tusentals år snön som vit på grund av ögats ofullkomlighet. Så kommer det en kille med en kamera och plåtar snön. Denna kameralins är känsligare än det mänskliga ögat, den avslöjar att snön i själva verket är blå!
    Kanske är det så det ligger till?
   Grubblande återvänder man till huvudstaden, slår upp morgontidningen måndagen efter sportlovet och läser tämligen chockad en annons i DN: »Vasaloppsåkarna körde på Ekströms blåbärssoppa för sjunde året i rad!» 
  Ja jäklar! . . . Och ett sånt klabbföre!
    Fram och åter till Härjedalen innebär 130 mils bilresa vilket i sin tur innebär ett antal tillfällen då man måste tanka bensin. Jag tankade tre gånger på vägen upp, ett par gånger där uppe och ett par gånger på vägen hem. Nu är jag inte så där kinkig med vad det är för soppa jag häller i bilen, bara den är högoktanig. Jag tankade Gulf, BP, Esso, Shell och Esso igen.
  Bensinbolagen är ju outtröttliga när det gäller att annonsera. Varje bensinbolag illustrerar sin annons med en käck stiligt uniformerad heman som gör honnör och ser ut som en strong kommendörkapten i största allmänhet. Kommendörkaptenen brukar försäkra att just det bensinbolag som han jobbar i hungrar efter att få dränka kunderna i sin översvallande service.
  Sanningen är denna:
    På BP-macken i Funäsdalen fick man ringa på en ringklocka i fyra minuter innan det kom en gubbe i pälsmössa och pytsade i bensin. Han gjorde ingen min av att torka vindrutan eller göra mej delaktig av några andra servicehyss.
  Under resan var det över huvudtaget inte en enda mackgubbe som gjorde en ansats i den riktningen,
  En Gulfkille norr om Mora skulle ge mej full tank. Jag blev bönhörd över hövan. Han lyckades skvätta bensin i större delen av främre bagageutrymmet i min VW 1500 Variant. Ett par pjäxor är obrukbara eftersom de stinker bensin. Tur i oturen: Den rökta renbogen i bagageutrymmet klarade sej och smakar alltjämt som den ska. Stanken av bensin från bagagerummet tvingade oss att stanna efter två kilometer. Locket till tanken var inte påskruvat.
  De pengar bensinbolagen vräker ut på skrytannonsering om sin service, borde dom i stället använda till utbildning av mackpersonalen.
  Ljuspunkt på resan: Essomack strax norr om Sala, där en av innehavarna oombedd traskade ut med en oljekanna och smorde gångjärnen på vänster dörr som gnall.
    Hemkommen finner man på skrivbordet en massa historier som vänliga personer skickat in. Den här tycker jag är festlig. Den berättas av en herre som varit på samma middag som Herbert Tingsten. Flickan, som hade professorn till bordet, var ganska spänd men samtidigt också förtjust över att få honom till bordskavaljer, och hon satte sej
    Avsnoppad med vissa för väntningar. Men bordskonversationen uteblev helt, ty professorn tog inte minsta notis om henne. Han var fullt upptagen av att konversera tvärs över bordet med någon annan märkvärdig mansperson. Först vid desserten vände han sej till sin bordsdam och undrade hur gammal hon var.
    — Tjugoett, sa flickan.
    — Tjugoett, skrattade professorn, det är ingen ålder Det är ett kortspel!
    — Det är skitgubbe också! sa flickan.

    Och så fick jag höra häromdan en rad definitioner på kvinnans och mannens åldrar. Så här förhåller det sej med kvinna till att börja med:
*   15—20 år: Som Asien, välkänd men outforskad.
*   20—30 år: Som Afrika, het men ändå fuktig.
*   30—41 år: Som USA, effektiv och tekniskt fulländad.
*   40—50 år: Som Europa efter två världskrig, härjad men ändå skön.
*   50—6O år: Som Sovjetunionen, alla vet var den ligger men ingen vill dit.
    Med mannen förhåller det sej så här:
*
   15—20 år: Som en Fiat, liten men ettrig.
*   20—30 år: Som en Porsche, snabb och välsmord.
*   30—40 år: Som en Volvo Amazon, lite tråkig men tekniskt fulländad.
*   40—50 år: Som en Opel Rekord, lovar mer än den håller.
*   50—6O år Som en gammal Ford, man måste slå lite sprit på honom för att få honom att starta.


    Har ni hört den här?
    — Affärsmoral, sa pappershandlarn till sin son, är nånting som man måste hålla styvt på. Som i dag t. ex. En kund var inne och betalade en räkning med en hundralapp, När han hade gått upptäckte jag att jag hade fått två hundralappar i stället för en. De hade fastnat vid varandra. Och nu min son, kommer vi till affärsmoralen. Ska jag eller ska jag inte tala om det för min kompanjon?