1870 var det husförhören, 1970 bilprovningen...
 
    
  nr 42  1973                 
■■■ Att leva i Sverige under 1870-talet och att leva i Sverige under 1970 talet, det är skillnad det.
   1870 föll man på knä vid förstubron sedan kyrkoherden gått och tackade Gud för att man under nyss genomlidna husförhör klarat alla tio buden i Martin Luthers katekes.
 1970 faller man på knä vid förstubron till Svensk Bilprovnings betongbyggnad och tackar Gud för att ens Volkswagen av 1959 års modell nyss klarat besiktningen.
    Det är skillnaden mellan förr och nu.
    Den enskilde medborgarens respekt för överheten sitter i, det är bara det att överheten har skiftat. För hundra år sen darrade gemene man inför prästen, därför att samvetet inte alla gånger var så rent. I dag darrar gemene man inför bilinspektionen, därför att samvetet fortfarande spökar. Förr hade man en eller annan vedstöld, ett eller annat barn på bygden eller orent mjöl i påsen att dölja. I dag har man ont samvete för glapp i styrsnäckor, läckage i bromssystem och lameller som slirar. 
    Orent mjöl eller glappa framvagnar, vi darrar än.
  Svenskens sätt att darra varierar och just variationen är fascinerande.
    Putsaren är en mycket vanlig typ av darrare. Han lider av missuppfattningen att bilens skraltighet ska undgå upptäckt om karossen skiner som om den vore ny. Ännu i kön framför Bilprovningen putsar han bilen. Jag hade en sån putsare före mej hos Svensk Bilprovning i Barkarby i förra veckan. Han gnodde en gammal Austin A 30 med en trasa så jag trodde det skulle gå hål på plåten. Han hängde med bilen ända in på inspektionsbandet och putsade med trasan tills inspektören bad honom dra åt helvete på skarpen. Då sjönk mannen ihop på en bänk, dolde huvudet i trasan och vågade inte titta upp förrän efter 15 minuter. Då hade A 30:an gått igenom och fått besiktningsmärke på rutan. Ägaren strålade och betraktade märket med samma hängivenhet som en kommunalpamp beundrar sin första Vasatrissa.
    Snackaren är en annan variant av svensk bilägare med ont samvete. Han hänger med sin bil runt hela inspektionsbandet och kommenterar varje åtgärd.
    — Försök inte med dämparn, säjer han när inspektören slår hammaren i ljuddämparen, den bytte jag i augusti. Gå vidare, grabben!
    — Försök inte med framvagnen, säjer han, när inspektören ruskar på framhjulet för att kolla eventuellt glapp, den bussade jag om i juli. Prima liv. Gå vidare, grabben!
    — Försök inte med lysena, säjer han, när inspektören kollar strålkastarinställningen, jag byter lampor varannan månad. Gå vidare, grabben!
    Vore man inspektör skulle man känna lusten att slå hammaren i roten på denne snackare som en svår frestelse. Men det sker aldrig. Och det är kanske är lika bra det, för redan efter första slaget skulle snackaren förmodligen säja:
    — Försök inte med huvudet, jag byter kranium varje höst. Gå vidare, grabben!
    Nynnaren är den nervösaste av alla. Han ställer ifrån sej bilen på inspektionsbandet och kilar därifrån kvickt som en vessla. Sen går han fram och tillbaka i lokalen med händerna på ryggen, tittar i taket och nynnar “Då blev jag förälskad i Beate Kristin. . .”  Sin bil vill han inte kännas vid. När inspektören vid utgången frågar honom om det är han som är ägaren, ser han sej omkring som om Säpo vore efter honom och nickar sedan stumt bekräftande. Får han veta att bilen klarat sej, förändras både han själv och repertoaren. Glatt nynnande på “Tjo, vad det var livat i holken i lördags” kastar han sej in i kärran och försvinner med en rivstart.
    Den likgiltige är också en vanlig typ. Han har intalat sej själv, att han inte med en min ska röja någon oro för sin bils öde. Han tänder en cigarrett och betraktar hela Svensk Bilprovning, dess personal och dess kunder genom smalnande Humphrey Bogartögon. Han nynnar inte, vankar inte, darrar inte, knäpper inte upp och igen rocken ideligen, drar inte åt slipsknuten en gång i minuten. Han låter bara rökslingan från den slappt hängande cigarretten sakta stiga mot hallens tak. När bilen är klar och försedd med etikett, säjer han bara “Okay” och sätter sej vid ratten utan att bevärdiga inspektören en min. Sen kör han två kvarter, drar i handbromsen, kastar sej över ratten och brister i hejdlös gråt.
    Protestanten dyker upp då och då. Han är dödsbergis på sin bil. Det är en svensk kvalitetsbil som det aldrig blir fel på. Han betraktar inspektörens arbete med den gamla Amazonen hånfullt och självsäkert flinande, snurrar nyckelkedjan runt fingret och tittar då och då gäspande på klockan. Ingen rädder för Bilprovningen här, Volvos värde varar. Kom inte å snacka med mej, kärran har klarat varenda inspektion sen 60-talet. Hans fall blir stort.
    När inspektören säjer, att det blir körförbud därför att bromsar, koppling, styrning och differential är totalslut ser Protestanten lika häpen ut som Håkan Wickberg i Brynäs brukar göra när han slagit klubban i roten på någon och domaren yrkar på utvisning.
    — Men... m-m-m men... en Volvo! säjer Protestanten. Om det vore nån gammal Asfaltsbubbla eller nån Opel Svaj- master... men en VOLVO!
    — Beklagar, säjer inspektören.
    — En Volvo, säjer mannen och darrar med underläppen. Inte fan kan ni döma ut en VOLVO?
    — Tyvärr, säjer inspektören.
    Mannens ögon fylls av tårar. Förbittringen bubblar upp inom honom. Ansiktsfärgen mörknar. Till slut kan han inte hålla sej längre. Han skriker rakt ut i lokalen:
    — Jävla, jävla Palme!
    Världen har rasat samman.
  Påstå gärna att Gustav Vasa var en fikus. Hävda att Sverige kommer att få spö av Malta. Sprid ut att Alva Myrdal är köpt av CIA och att Brynäs borde spela i division II. Sånt kan svensken tåla. Men påstår du, att det är fel på hans Volvo, då rasar allt för honom, allt vad han trott och litat på här i livet. Och då tar fan dej.
  Bilprovningen är dagligen scenen för både tragedi och komik.
    Jag känner Gösta Ballong, bill. beg. bilhandlare på Norr. Han anförtrodde mej en gång, att han tagit ett nytt grepp på begagnade bilhandeln. Han brukade postera utanför Bilprovningen och bjuda på nyss underkända bilar.
    — Man får hyfsade skåp för en spottstyver! sa Gösta Ballong.
    Tre månader senare läste jag en rubrik i Aftonbladet
    — “Blodigt slagsmål efter bilbesiktning”.
    Det måste ha varit Gösta Ballong som sprungit på en Volvo.