Bada gärna bastu, men slå inte för hårt i dörren!
 
  
nr 45  1980        
■■■ Efter femtio regniga, leriga landsvägsmil ser man fram mot den sköna bastun i källarvåningen till det tjusiga multinationella motorhotellet.
    Det är nästan tomt i lokalen, det sitter bara en röd brusig fetknopp på översta laven och en senig torrfura med polisonger på nedre.
    Åja, fräser fetknoppen, slå lagom i dörrn!
    Han är dock inte så vresig som han låter. Han berättar i stället, varför man inte ska slå hårt i bastudörrar. Han bygger sin övertygelse där om på en faktisk upplevelse.
    Det hände på ett motorhotell som detta. Två gubbar, som hela dagen sett fram mot en timmes avkoppling i bastun, fick inte vara i fred en minut. En massa konstiga människor stack ideligen in nosen och ställde egendomliga frågor.
    Först var det en finnig herre i uniform, uppenbarligen någon som slitit sig från stadens regemente. Han sa:
    — Vad är det för skillnad på 15-kronors och 22-kronors?
    Gubbarna, som inte begrep vad han snackade om, sa att det är en helvetes skillnad. Hos de 22-kronors brukar man få kaffe med dopp innan man går hem på morronkulan.
    Mannen i uniform tycktes inte vidare belåten med svaret utan lämnade lokalen med en grimas.
    Sen var det en civilist med långt hår som kom instolpande i bastun blåsande på en stor cigarr:
    — Det kan väl inte vara nya grejer precis? sa han. Hur pass begagnade är dom?
    Gubbarna i bastun tittade undrade på varandra och sa, att “dom har väl gått mätarn runt några gånger förstås”.
    Den långhårige rev sig i det långhåriga, gav dem en lång blick och dunstade sedan.
    En dam var nästa person i dörren.
    — Oj, skrek hon, jag har gått fel!
    — Inte oss emot, sa gubbarna, för damen var rasande snygg.
    Hon föredrog dock att slå till snabb reträtt.
  Därpå sparkades dörren upp av en pensionerad major som röt:
    — Mässing va?
    — Ja, sa gubbarna på laven, här sitter vi i bara mässingen. Det hör liksom till.
    — Buckliga? sa majorn.
    — Du ser ganska bucklig ut själv, hörru, sa pojkarna på laven.
    Då retirerade även majoren.
    Vad i herrans namn skulle det här föreställa? Här hade man bespetsat sig på en skön ångsiesta i bastun och så blir det ett förbannat rännande på galningar som ställer underliga frågor?
    — Om det åtminstone vore 1 april, så skulle man förstå nånting av det hela, sa ena pojken på laven.
    — På Karusellens tid, när Hyland var i farten, då kunde ju vad som helst hända. Jag minns att det kom in en karusellelev i gummistövlar och tog prenumerationer på bokverket “Svenska bastustjärtar”.
    — Eller dolda kameran, sa kamraten, en gång blev jag filmad när jag kliade mig på löken och det kom i TV.
    Ännu en gång slogs dörren upp på vid gavel och en liten gosse ropade med späd röst:
    — Pappa undrar om ni kan lägga undan en åt honom?
    — Vad heter han?
    — Osvaldsson.
    — Åkej.
    Gossen försvann och männen gav varandra en ny blick av oförstående. Tvål eller handduk, vad var det som denne Osvaldsson ville att man skulle lägga undan? Världen är full av mysterier, särskilt denna dag.
    Det kom en karl i snickarbyxor som inte frågade något alls. Han bara såg sig omkring och sa:
    — Vore jag inte så omusikalisk, skulle jag tjacka en på stubben.
  En annan i kavajkostym gjorde likadant, lät blicken svepa runt lokalen, och sa sen:
    — Tacka fan för att det redan är utsålt, med dom priserna!
  Och en snuvig farbror med paraply hajade till när han såg två nakna män i lokalen och sa:
    — Jaså, det var bara ett lockbete . . . snuskisar där! Kan inte ni, som är lite sexuellt snedvridna, locka till er pojkar på annat sätt?
    Gubbarna på laven började nästan bli lite förbannade. Farbrorn avgick medan han gjorde en aja baja-gest med paraplyet.
    — Konstig lokal för sånt här, sa en som liknade Clark Gable i “Borta med vinden”, i varje fall hade han likadant hatt.
    — Hur många ventiler är det?
    Gubbarna såg sig om och sa:
    — Två, en vid durken, en vid taket.
    — Då kan det väl inte låta nåt vidare? sa Clark Gable. Men man kan väl inte begära allt för 22 spänn. För dom 15-kronors är väl slut?
    — 0 ja, sa gubbarna på laven.
    — Kan jag få den inslagen? undrade Clark Gable. Den ska vara som present till en gammal fanjunkare.
    Då tröttnade de båda bastusittarna och lämnade den sköna lokalen utan ett ord. Visst var det synd på den rara ångan, men så här kunde man ju inte ha det.
    När de på utgående från bastun vände sig om och betraktade dörren, insåg gubbarna emellertid, att de hade sig själva att skylla. Man ska aldrig slå igen en bastudörr för hårt. På dörren stod det:
    BASTUBA 15.00—22.00. En bokstav hade fallit bort.