nr 39 1965

    Förlåt om jag skriver denna bit lite långsamt. Jag råkar vara justerad i ena handen. Jag har ramlat ner från en ölburk.
Nej det är inte alls som ni tror.
   Jag har ådragit mej mina skador i jordbruket. Alla vi som har den minsta lilla radhustomt vet vad hösten innebär. 
Det är den årstid när jorden ropar på oss, den tid då allting ska beskäras, den tid då all lera ska vändas med spaden, den förfärliga tid då man inte kan gå förbi en påse gödsel utan att få ont i samvetet.
     Men hösten är framförallt lökarnas tid. Vill man ha snödroppar och pultaner i vår, måste lökarna ner nu. Det här med pultaner eller vad dom heter är ett, känsligt kapitel. Jag lärde mej i en tidskrift, där dom kan allt om pultaner, 
att man bara behöver trampa ner en burk i gräsmattan så blir det ett lagom hål för löken.
    Vi började med en burk som innehållit Rumford bakpulver och trampade till för lök och fosterland. Burken blev platt som en hamburgare på en dålig grillbar, men något hål för löken uppstod inte. En granne, Oskarsson med Saaben, en jättesmart man, rådde oss att skruva locket av burken innan vi trampade. Gör man det åker jorden in, i burken varpå man bara behöver lyfta burken så att jorden följer med.
   Vi prövade Oskarssons metod med en burk som det varit Findus apelsinmarmelad i. Det gick inte så bra. Visserligen skruvade jag av locket men det sprutade marmelad över hela gårn och Oskarssons katt knäade sej jämrande hemåt med ett halvt hekto i pälsen. Det värsta är att hon inte gillar marmelad men ändå måste slicka sej ren. Vid nästa försök använde vi en burk som är sonens sparbössa för vi ville vara bombsäkra på att få en burk som det inte var något i. Burken sjönk ner i den höstfuktiga myllan med ett belåtet klafs. Och där sitter den. Jag drog, hustrun drog, barnen drog, han hon den det drog. Men kvar i gräsmattan satt burken som gjuten i betong.
    Oskarsson sa då att det bara är ölburkar som duger, stora stadiga Pripps-burkar, Någon sådan hade vi inte hemma.
    – Det har vi visst det, sa lilla barnet och ilade ut genom gränden och återvände med en burk. Varifrån vete gudarna, men pris vare barnet. Ölburken ställdes på gräsmattan, jag ställde mej på burken och höll balansen med utbredda armar. Grannar sa att jag påminde om sjöfartsmonumentet i Göteborg.
    I detta ögonblick hördes en mullrande basröst nerifrån gräsmattan. Jag hann uppfatta anblicken av ett rödbrusigt argt nylle och en mun som mitt i nyllet yttrade:
    - Va fan gör herrn med min öl?
    Det var en man från elverket som rådde om såväl nyllet som burken. Han ryckte åt sej den senare med en sådan beslutsamhet att jag stod på öronen i den där busken som man inte kan uttala när man kommer för sent hem på kvällarna "Rodorendron" eller vad den heter.
    Mannen från elverket marscherade ut på gatan och kröp ner i ett hål som rymde hela karln. Fantastiskt! Elverket måtte ha fenomenala burkar när dom trampar!
     Rosorna, hur ska vi egentligen ha det med dem? Ska dom beskäras nu eller ska dom beskäras i vår? Ska dom ha granris nu eller ska dom ha det först när snön kommer? Ska dom ha gödsel nu eller ska dom ha det i vår? Ska dom ha hönsbajs eller ska dom ha blåkorn?
    Den ena handboken säjer så, den andra säjer si. Den ena grannen säjer så, den andra gapskrattar en i ansiktet och säjer si, för han är spanjor.
     Man är alldeles villrådig och måste kontakta en fackman. Det kommer en sådan längs gatan, en man med slokhatt, rutig skjorta och för stora byxor som hoppar som en jättejojo i de slaka hängslena. Hatten var flott på den tiden George Rydeberg spelade bov i »Uppsagd» (1934), den rutiga skjortan är en sån där som John Elfström tar på sej när han ska spela Åsa-Nisse.
    Mannen skjuter en skottkärra framför sej, det är murbruk i kärran. Man och kärra rör sej med en hastighet av 0,5 km/tim och man säjer: Aha en kommunalarbetare! Men man säjer det tyst för sej själv så att man inte får kommunalarbetareförbundet på sej. En man i Småland, som påstod att kommunalarbetare rör sej så långsamt att det hinner gå mal i gångkläderna på dem, blev visst stämd av fackföreningen.
    Men ack . . . när mannen kommer på två meters håll upptäcker man att det inte är någon kommunalarbetare alls utan en förklädd byrådirektör, en typisk fågelbadare!
    Därmed är vi inne på höstens stora epidemi i radhusområdet - Fågelbadandet! Alla, bygger fågelbad i sten och betong. Den till kommunalarbetare förklädda byrådirektören uppförde om jag inte minns fel ett fågelbad så tidigt 
som 1962, en pionjär i branschen. Men nu bygger han till. Fågelbadet är inte djupt nog. För sparvarna går det an, men pippifåglar med långa ben har ett litet helvete. Redan sädesärlorna måste ta ett jämfotahopp rakt opp i luften, göra 
en halvvolt och komma ner på rygg för att ha en chans. Flera ärlor har snubblat under dessa ansträngningar och vrickat fötterna.
    Värst är det emellertid för skatorna som inte kommer ner längre än till knävecken. Om inte skatorna trivs, flyttar de till grannländerna och vi gör en nationalekonomisk förlust. Det får vara nog med att dom spöar oss i Fyrklang. Skatorna flyger in så mycket fint silver till folkhemmet. Dom är nyttiga djur, vi måste slå vakt om dem. I ett läge där, Karl Nilsson i SAS än en gång måste se Sträng och Wallenberg i ögona och bekänna att: 
»nu är det på det viset igen», så flyger skatorna allt jämt med vinst.
    Ta kärran så ska jag flukta på dina rosor, sa den maskerade byrådirektören. Skottkärror är envishetens seger över förnuftet. Alla vet att kärror ska ha två, helst fyra hjul för att vara praktiska och ändamålsenliga. Kärrorna på snabbköpet, som man kör omkring ett hekto jäst och två pilsner i, dom har minsann fyra hjul. Men skottkärrorna, som maskerade byrådirektören kör omkring 180 kilo murbruk i, dom har bara ett hjul. För att kunna köra dem måste man dels vara stark som en ursinnig björn, dels bör ha varit nykter i två generationer.
    Jag vet inte hur det står till med mina rosor. Jag vågar inte gå hem. Jag är rädd att falla offer för en maskerad byrådirektör. Hans murbruk gick åt fanders i kloakbrunnen framför Oskarssons. Jag skulle bara väja för en arg katt med Findus apelsinmarmelad i pälsen och så gick det som det gick. Är det nån som känner till vilka burkar man använder för att trampa hål i kloaktrummor, som fått murbruk i halsen?
    Medge att hösten är en besvärlig tid för oss radhusinnevånare.