Då blev Nurejev förbannad! 
        
nr 17 1969              
■■■ Min vår är din vår och alla okrattade gräsmattors vår. Det är dags för vårbruket på tomten. Sven Gréen, alla svenska gräsmatteägares onda samvete, har sagt att man ska kratta gräsmattan så här års.
    Men i år tar det emot liksom, Man hittar på femtioelva förevändningar för att slippa.
    I stället för att kratta gick jag på Liljevalchs utställning av pornografisk konst. Där är det samlag i blyerts, samlag i tusch, samlag i krita och samlag i olja. Ett sånt förtvivlat gökande har jag inte varit med om sen jag besökte en folkpark under beredskapstiden. Efter tre salar står samlagen en upp i halsen och man börjar koncentrera sej på färgerna. Efter fem salar börjar man se på det hela ur konstnärlig synpunkt. I sjunde salen studsar man till en smula när en blond flicka med figurskräddad fästman säjer tämligen högt:
    — Äsch, pippa är väl ingen konst!
    I åttonde salen studsar man en gång till. För plötsligt står man öga mot öga med Nurejev, den Ryske dansören, 6O-talets stora idol bland kvinnorna! Han sveper in som en vind genom dörrvalvet, står där i lång brun läderkappa. svarta läderstövlar och en blick som han borde kunna svetsa upp ett kassaskåp med. Han ser ut som en rysk chaufför vilken kört fast i leran och just klivit in i kolchosen för att låna häst.
  Med två mjuka kattlikt dröjande fjät är han framme vid en monter med teckningar. Just som han försjunker i en Sergelteckning på vilken en karl undervisar ett naket fruntimmer i mun-till munmetoden, instiger i salen fotografen Kary H Lasch som laddar kameran, siktar på idolen och fyrar av. Nurejev reser sej, stel som en eldgaffel och försöker svetsa fotografen i småbitar med blicken.
    — Brukar ni inte fråga först innan ni fotograferar?
    — Visst, svarar fotografen. Får jag ta en bild?
    — Nej , säjer idolen och svetsar.
    — Tack, säjer fotografen och tar en bild.
    — Hå, säjer idolen sammanbitet, sveper den fladdrande skinnrocken omkring sej och stövlar argt i väg för att kolla tillgången på hästar i nästa sal. Han rör sej ytterligt snabbt med mjuka språng. En räfsa i handen på den och gräsmattan skulle vara krattad på nolltid.
    I stället för att kratta på dan, sköt jag upp det till kvällen, men då blev det inte heller av, för TV satte igång med en ny deckarserie som heter Interpol. En flygsteward, som var agent, förgiftade hela besättningen och alla passagerarna med kyckling. Sen tog hans agentkompisar hand om både folket och planet och förde dem till Albanien för hjärntvätt. Efter några dar, då det var färdigtvättat, fortsatte man som om ingenting hänt till London, purrade besättningen och passagerarna vilka inte hade en aning om att dom var sex dar försenade.
  Det har ofta förvånat mej att allting går så bra i lås för agenter i TV. Skulle man själv försöka förgifta 75 personer med kyckling, skulle det sannolikt spricka på att någon eller några inte tyckte om kyckling. Och just som jag ämnade kapa det sovande planet skulle det visa sej, att dessa några inte alls sov utan kom stövlande in i cockpiten och förstörde alltihopa.
    Söndagen var som gjord för vårbruk, men i stället för att kratta såg jag en engelsk förmiddagsfilm från första världskriget. King and country. Jag har sett ett 80-tal engelska filmer från första världskriget. Antingen är filmerna överdrivna eller också är det helt riktigt, att det regnade i ett kör från 1914 till 1918. Måste komma ihåg att kolla saken med Similä.
  Det mest imponerande i den här filmen kom på slutet. En officer ska ge en döende soldat nådaskottet genom att skjuta honom genom munnen. Han lyfter upp den döendes huvud med vänsterhanden och fyrar av vapnet med högerhanden, utan att skjuta bort fingrarna på sin egen vänsterhand. Fem poäng för den grejen! . . . Men det kanske bara var tuffa engelska officerares sätt att sköta manikyren, vad vet jag?
    Just som skottet förklingat blev jag av mig närstående personer uppmanad att gå ut och kratta innan fan tog mej. Men då började dom med Pippi Långstrump och jag hänvisade till att jag ämnade kratta som en dåre efter lunch.
  Pippi Långstrump är en helt fascinerande figur. Det är skönt att se att hon repat sej. I början av serien var hon sa stark att hon kunde lyfta en hel häst. I påskas hade hon en down period och var så matt att hon med nöd och näppe förmådde hiva upp sej själv i en ballongkorg. Men i söndags bar hon en hel båt på sina späda axlar och krafterna tycks således ha återvänt.
    Efter lunch kom folk ända in i vardagsrummet med krattan, men hur ska man kunna mobilisera intresse för gräs när det är Sportextra på radio och Göteborgskamraterna håller på att utklassa Djurgårn? Hyland, Björklund och de andra referenterna lät riktigt upphetsade, Jag hyser den varmaste beundran för dessa pojkar. Förr i världen var det enkelt, då hette fotbollsspelarna Svarta Filip, Lillis Persson, Mas Alfredsson och Köping Gustafsson. Men i dag måste det vara ett helsike att vara sportjournalist och tvingas stava till namn som Hindrikes, Schenell, Wninsth, Wiestål, Fjordestam, Marinus, Szepanski och Brozkopil. I vissa stunder låter Sportextra som en utsändning från en omgång i Allgrekiskan.
    Sen gick det inte längre. Jag blev tvungen att gå ut med krattan för att inte mina närmaste skulle göra allvar av hotet att sätta mej under förmyndare. Vid första krattaget blev det en liten grop i gräsmattan. En yrvaken daggmask tittade på mej och undrade vad det var fråga om. Vid andra taget med krattan kom en granne, Johansson med Saaben, och sa att jag inte var klok. “Kratta gräset innan det är torkat! Då river man ju bara upp det med rötterna!”
    Vilka underbara människor det finns.
    Jag bjöd in Johansson med Saaben på en konjak, Han gick inte förrän han fått två. Men då gick han med ett brak. Vi var rädda för att han hade slagit ihjäl sej, men det var inte så farligt. Han hade bara snubblat på krattan. . .
    Våren fortsätter.