Då var det fest för svenska:  
 
   nr 46 1971                                                
■■■ Om kapten Bosse Bygren, som flög Linjeflygs plan till Halmstad och Ängelholm i torsdags, hade anat vilket ansvar som vilade på honom, hade han kanske blivit nervös. När han forcerade höstens sydsvenska dimmor och stormar på 4.000 meters höjd, hade han en stor del av svenska pressens humortrupper ombord.
  Hade Bygren kört omkull med maskinen, skulle det ha inneburit att svensk press och radio en tid framöver blivit ännu tråkigare än de är.
    Där bak i planet satt Bang Alving, Kid Severin och Margit Vinberg från Veckojournalen, där satt Rune Moberg från SE och Cello från Expressen, där satt Pekka Langer från "Bit för bit" och Anna-Greta Vinberg från Husmodern, där satt Gunnar Brusewitz från Korsnäsgården och Hadar Hessel som är "Gustafson med muntascherna" i DN.
    Alla dessa lustigkurrar var på väg till Skåne där det var fest för dom som medverkat i årtiondets kåserisamling, redigerad av Lasse Holmqvist och producerad av "Bra Böcker" som ligger i Höganäs.
    — Tänk om vi störtar, sa Kid Severin, vilka rubriker!
    — Tänk vilka nekrologer! sa Bang.
    — Jag kan ge mej fan på att dom stavar mej med dubbelt W! sa Margit Vinberg.
    — Katten skulle sörja, sa Pekka Langer, min rekordfeta honkatt som heter "Fläsket spinner".
    — Har man inte störtat förr, ska man väl inte göra det nu heller, sa Bang, så många skramlande spinnrockar som man riskerat livet med, i regi av de mest osannolika flygbolag.
    — Vi åker ju inte med Air France i alla fall, sa Pekka. Jag minns när Air France tog fel på flygfält och landade på Barkarby i stället för Bromma. När kärran äntligen kom till Bromma, ropades det i högtalarna:
    "Air Frances plan från Paris. Frankfurt, Köpenhamn och Barkarby har landat!''
    Jag sa till Bang, att jag egentligen följt med på resan för att kolla hur pass roliga kollegerna är. Bang sa:
    — Gör dej inga förhoppningar.
    Bang hade en gång lyckats nästla sej in i de brittiska kvinnliga deckarförfattarnas ytterst slutna sällskap. Dom träffas och äter lunch en gång i halvåret, inga obehöriga slipper in. Men Bang lyckades förstås. Dorothy Sayers presiderade. Det var den tråkigaste lunch Bang någonsin upplevt. Alla hatade alla och damerna gav varandra elaka stickord tvärs över bordet hela tiden. Till slut blev det så tråkigt att Bang måste skratta. Det fick hon inte. Det gällde att hålla en allvarlig mask. Men invärtes pep och puttrade det i hela Bang.
    I Skåne tillstötte mera humor. Förutom Lasse Holmqvist utbytte vi smicker med de skånska pennskaften Majolin Pierre (Arbetet och Femina) och Kaj Braw (Sydsvenskan) och Vecko-Revyns Kerstin Thorvall.
  Majolin Pierre sa, att det är svårt att vara rolig i Femina, för han som gör layouten ritar så stora gubbar till texten att den senare måste strykas. Och det är alltid det roliga som stryks.
    Det var ju inte roligt.
 Torsten Ehrenmark, som kom flygande direkt från London, sträckte fram labben och sa:
    — Tjänare!
    Vad är det för roligt med det?
  Cello huttrade i sin kavajkostym, blickade ut över hamnen i Mölle och sa:
    — Det är kallt.
    Jag har tänkt länge på den repliken. Den gömmer väl på humor i någon form, jag kan bara inte lista ut vad.
  Olle Länsberg, som bor 30 meter från smörgåsbordet i Mölle sa:
    — Det är fint att bo här, men jag vistas rätt mycket i Stockholm.
    Jag berättade för Kid vad han sagt, men hon begrep inte heller det lustiga i det uttalandet.
    På något sätt måste man ju få någon av dessa humorister att säja nåt roligt. Helt försåtligt frågade vi därför Pekka Langer hur mycket klockan var.
    — Halv fyra, sa Pekka.
    Dödskul.
  Sen höll Lasse Holmqvist tal. Som alltid när skåningar håller tal så handlade det om mat. Holmqvist berättade att förlaget givit ut en kokbok med titeln "Man tager vad man haver" och nu kommer alla dessa kåsörer med en kåserisamling, sa han. Vi har valt att anknyta till matlinjen och kalla den "Saltat och Pepprat".
    Eftersom boken innehåller mest gamla kåserier, så föll Bang honom i talet och sa:
    — Det hade väl varit lämpligare att kalla kåsörboken för "Man tager vad man haver"?
    Det fick hon en dånande applåd för.
  En kollega från Stockholm sa:
    — Jäkla Bang, var får hon allt ifrån?
  En utsänd reporter från en skånetidning antecknade febrilt och sa:
    — Säja vad man vill om kåsörer. Bang är i alla fall Bang!
  En kvinnlig kollega snörpte på munnen och sa:
    — Typiskt Bang, det är de där plötsliga infallen som hon levt på i alla år!
    Cello och Ehrenmark möttes vid silländan på smörgåsbordet och hade en tisslande konferens. Förmodligen diskuterade herrarna hur man strategiskt skulle gå till väga för att platta till Bang med en lika glimrande replik. Men jag hörde aldrig att dom kom fram till nåt.
  Sen sa Holmqvist:
    — Nu får ni hyfsa glasen, för nu går bussen till flyget!
    Det var inte roligt det heller, det var inte roligt alls.
  När vi steg in i bussen, sa Cello:
    — Jag sätter mej väl här bak som vanligt.
    Det ryckte i munnen på en del, men någon skrattsuccé blev det aldrig.
    Men i planet hem var det Färdigt! Rune Moberg viskade något i flygvärdinnans öra. Flickan rusade akteröver i maskinen, fick tag i sin kollega och inledde en ivrig och fnittrande konversation, ibland pekande på Moberg. Passagerarna vände sej om. Dom som var kåsörer skruvade oroligt på sej. Hade en kåsör sagt något roligt? Hade en kvickhet kläckts utom hörhåll för dem?
    Till slut kunde jag inte hålla mej längre. Jag stoppade värdinnan och sa:
    — Berätta nu sanningsenligt . . . vad sa Moberg?
    — Jo, sa flickan, han sa: "Finns det några kvällstidningar ombord?"